Jag är Tålamod

– varning för gnäll

Kanske låter det lite skrytigt, för tålamod är ju en positiv egenskap som många med denna egenskap är stolt över att få höra. Att ha tålamod med sina medmänniskor, sina barn, sina kunder och utföra pillgöra, då är ju tålamod något helt otroligt bra att ha som människa. Hur kan jag då sätta mig på piedestal och kalla mig Tålamod?

Jag möter ofta en härlig sköterska i samband med alla otaliga provtagningar på HC och senast så fick jag insikten om detta. Eftersom jag börjar bli verkligen less på alla dessa besök jag har kastats runt i sedan den 28 april i år så blev hon mitt gnällplank.
När hon då frågar mig om jag inte tänkt på vad ordet patient kommer ifrån så klickar det till i mitt huvud.

Patient, patience, tålamod eller ännu närmare, från latinets ”pati” – lida, tåla.

Jag lider och jag tål, men snart har jag nått min gräns, inte för att jag är beredd att kasta in handduken, utan för att jag håller på att förlora den jag var som person. Emellanåt önskar jag att man vore som Naela, hon kan släppa ut alla känslor som de flesta barn och gör det med besked och skiter fullkomligt i vad andra tycker 😜

Jag känner mig mestadels bara som en sjukdom…. och det vill jag banne mig inte bli ihågkommen som, så nu gäller det att samla ihop resterna och försöka bygga upp ett nytt självförtroende, självkänsla och även min klena kropp. Där kommer då det stora men lilla ordet men…

– men jag orkar inte, inte just nu i alla fall, förhoppningsvis framöver, frågan är bara var man får tag på den orken, på apoteket eller på ICA, kanske kan man beställa ett dussin ork från Kina, dom verkar ju kunna producera vad som helst för en billig peng? 🙃

Jag har gjort en översikt om vad jag gjort inom vården sedan beskedet om besked om återfallet den 2 maj. Ca 15 besök på provtagningar, dvs stick i armen, insättning av piccline och sedan venport, ett 10-tal röntgenundersökningar, Hudik, Söderhamn och Gävle, akuten med lungemboli, akuten med foten, fem besök på Bröstmottagningen för biopsier samt insättning av chips och seeds, fyra läkarbesök, och åtta besök på dagsjukvården för behandlingar av cyto och antikroppar och snart operation.
Som det gamla talesättet säger – man ska vara frisk för att orka vara sjuk
(Tack Maggan för den påminnelsen och för att ni finns där ni är, du och dina kollegor)

Är du fortfarande med? Jag varnade för ett gnälligt inlägg och det är inte slut än, men jag ska försöka avsluta med något positivt, för det är ju det jag ändå vill vara, glad och nöjd trots allt 😉 så håll ut!

Det var mycket lättare att få cancern första gången, då fanns ju en gnista och jävlaranamma, min kropp och även mitt huvud var ju friskt strax innan jag blev sjuk.
Det var pandemi och livet stod på sparlåga för större delen av världen, allt kretsade kring provtagningar och kaos för så många människor och vi levde alla i en konstig bubbla.
Nu är det helt annorlunda, jag känner en viss avundsjuka på andra och den känslan är inte konstruktiv precis. För min del har somrar varit höjdpunkten på året som för många andra, sol, bad, vila, trädgård, middagar, fester, äta ute i folkvimmel osv. Jag har aldrig varit mycket för att åka bort i flera dagar så detta har varit självvalt – då.
Nu när allt kretsat kring sjukdom så har jag blivit less på att inte kunnat se någonting denna sommar, annat är E4 till Gävle, sjukhus, HC eller gamla E4 till stan.
Jag mår dåligt över att vara skallig och plufsig, försöker att inte bry mig om sådant fåfängt, men det har varit så mycket tuffare denna gång. Nu börjar jag verkligen förstå de som är sjuka år efter år och inte ser någon annan framtid än att helt enkelt bara vara sjuka. Jag har ändå fortfarande ett hopp om att bli något sånär bra igen, men samtidigt känner jag att åren bara rinner iväg från mig och det ger en sorts stress som är svår att förklara.

Jag har ställt in siktet på nästa år, då ska det kanske bli en sommar utan en massa sjukbesök, ingen smärta, då är jag platt och behöver inte lägga en krona på nya BH:ar, kunna ta promenader så jag blir svettig, kanske t.o.m börja springa lite igen. 😉
Ok, det vara kanske en överdrift, men gå länge och snabbt må jag väl kunna göra igen.
Förhoppningsvis kan jag lägga energi på att planera en 60-årsfest för klassen igen, det blir ju 10 år sedan sist och jag har fått lite inspiration och pepp av några tjejer i klassen.

Två av dessa tjejer dök upp här hemma under sommaren och de två besöken har verkligen satt fart på tankarna. Den ena så inspirerande med alla tankar och funderingar på vad framtiden skulle kunna innebära om man bara tar steget och släpper taget om tryggheten. Vi satt och pratade oavbrutet i några timmar och då är det fyra år sedan vi sågs och ändå så infinner sig inte den där konstiga känslan av tystnad, vi hade nog kunnat prata hela natten om precis allt. Hennes visit och din Katarina peppade mig till att vi faktiskt skulle kunna ha en återträff nästa år för hela vår klass igen, den kvällen på Gg var för mig oförglömlig. Det skulle vara spännande att se en bild på oss nu, 10 år senare.

Så tack till ER och er andra som hört av er på diverse sätt, (jag vet att jag är kass på att svara i telefon) men när det händer så är det skönt att prata av sig lite, man inser krasst hur man tappar bort vänner när man inte är så jädra pigg och alert längre, det blir liksom en tröskel inför möten med människor efter en sådan här lång tid.
I ett samtal med en vän igår så satte vi ord på denna isolering, när man själv inte väljer hur dagarna kan se ut, när kroppen och tider inom vården styr upp en hel sommar, då blir det en form av fängelse trots att man inte har en massa krav på sig.

Nu är siktet inställt på morgondagen, torsdag den 4 september, då är det dags för att operera bort det bröst som blev bostad åt den fule Mr Scrooge för fem år sedan. Med andra ord så ska den bostaden rivas och göra platsen så obeboelig som möjligt. Jag är inte ledsen för förlusten av denna del av min kropp, men jag känner ett stort obehag av att bli skuren i och vara helt utan kontroll. Det har dykt upp en känsla av maktlöshet att människor rör vid mig på ett icke önskvärt sätt, nålar i armveck och bröst, letar körtlar, klämmer, trycker, tittar och nu slutligen ska någon skära i mig, det är tamejtusan ingen positiv tanke.
När jag åkte hem från Bröstmottagningen efter mötet med kirurgen fick jag med mig en BH för enbröstade samt en låtsastutte som ska sitta på plats första tiden för att pressa emot. Ingen nyfikenhet alls att öppna dessa förrän allt är ett faktum, men jag kunde inte låta bli att reagera på bilden på tuttekassen, negativt förstås 🤔 vad annars?
Inte tusan ser denna undersköna kvinna ut som en som måste ha ett syntetbröst efter en lång tid med allt vad man gått igenom? Tror någon att man längtar ännu mera efter denna dag med henne i ryggsäcken och jag blir nog inte klubbmedlem där.

Jag som varit rätt ”pryd” av mig har nu fått acceptera att klä av mig inför både män och kvinnor, liggandes på en brits, ibland är flera intresserade av att kolla, vissa gånger öppnas dörren av någon som har en fråga till läkaren i rummet osv -man blir liksom lite utsatt. När jag tänker på det så måste jag ju ändå flina lite åt ett minne, föreställ er detta, jag skulle få markörer insatta på tumören och lymfkörtlarna – där ligger jag med pappersservetter (dom har inga filtar på Bröstmottagningen 🙄) för att skyla brösten lite och helt plötsligt kommer en kille in i rummet där läkaren håller på att klämma och känna och frågar sina kollegor om han ska passa på att fixa lunch åt dem när han ändå skulle köpa åt sig själv, så där låg jag medan dom diskuterade kebab eller hamburgare. Även då försöker jag visa att jag inte bryr mig, så jag frågar förstås om han kan köpa åt mig och Nico också, vi skrattar, vi ler, vi försöker, men fasen vad jag är trött på att försöka.

Jag tror jag går in i något form av mood när allt pågår, men reaktionen kommer sedan, känslan av att bara vara en kropp med en sjukdom.

Det som är givande vissa gånger är taxiresorna med alla dessa olika chaufförer man möter. Min föresats när jag sätter mig i baksätet på bilen är att jag ska sova bort tiden till Gävle, men inte går det. Det räcker med några ord första minuterna sedan blir samtalet oftast en lång dialog i 1,5 timme. Dessa samtal ger då också en distans till ovanstående gnäll då de flesta jag åker med kommer från länder jag säkerligen aldrig kommer att besöka och jag kan säga dom verkligen inte frivilligt flyttat till Sverige.
Vilka otroliga människoöden jag får höra, om flyktingläger, misär, förlust av barndom, splittring av familjer och så mycket mera. Deras tacksamhet för att få bo i Sverige och deras sorg att förlorat sin bakgrund och deras förmåga att acklimatisera sig i ett land där många idag öppet visar sitt hat mot dem trots att deras dröm naturligtvis inte var att köra sjukresor i Sverige. Vi som har haft och har förmånen att växa upp i en land inlindat i bomull, med rätt så många skyddsnät i form av skola, sjukvård och annan omsorg kan inte sätta sig in i detta helt enkelt. Tyvärr kommer oron krypande i vårt långa land också, både utifrån och inifrån, men jag hoppas fler vaknar till och inte tillåter ondskan ta över det fina land vi har.
Samma inverkan har mitt frossande av poddar och dokumentärer om alla fruktansvärda katastrofer och tragiska människoöden, då tillåter jag mig inte bli alltför patetiskt gnällig över min egna situation. Jag lever, äter, sover, har en familj som jag älskar, bor vackert, varm säng och bra vård. Jag tror att det hjälper till att se på mitt liv med blidare ögon även om jag stundvis dippar nedåt.
Nico brukar säga att jag borde titta på något roligare för att bli på bättre humör istället, men det har snarare motsatt verkan, jag kan ha svårt att glädja mig åt något som är påhittat i nuläget. Då föredrar jag äkta glädje, den som man upplever med människor man tycker om, kända eller främmande.

En stilla undran jag har idag är vad mamma skulle ha kunnat vara för mig om hon fått behålla hälsan och fortfarande levde? Idag skulle hon ha fyllt 86 år och med den åldern kanske ändå inte orkat varit ett stöd för mig just nu, men jag har ju inga andra preferenser av henne än den hon var när innan hon tappade orken och livslusten de sista åren och det är den mamman jag saknar och väljer att minnas.

Denna dag började ju väldigt ovanligt, precis när jag skrev detta om mamma knackar det på dörren. Jag har bara morgonrocken på mig, vill helst inte öppna, utanför står min fd arbetskamrat på bron, Karin, med hopp om att få komma in och bjuda på fika! Först sa jag ärligt talat nej, men efter en stund ute i regnet så välkomnade jag henne in. Det var som om mamma skickat hit just henne precis då eftersom som dom jobbade tillsammans under många år på Folktandvården och vem är jag att sätta mig upp emot mamma när hon äntligen hör av sig. Två timmars samtal om allt möjligt gjorde att denna dag blev bättre än vad jag förväntat mig. Så nu blev det ännu lättare att avsluta detta inlägg lite mera positivt och jag bara måste leta fram ytterligare en bild, där jag sitter med den poncho jag fick av Karin när livet var som risigast förra gången med
Mr Scrooge som hyresgäst i mitt bröst, kontraktet är snart definitivt uppsagt 💪

Jag skulle ju avsluta detta med lite mera positiva tankar och en är att jag har fjun på huvudet och vem vet, kanske blir jag krullhårig även denna gång 😉

Om du klarat av all pessimism och allmänt gnäll ända hit så kom ihåg att ”man lever bara en gång och det alltid finns någon som har det värre och livet blir inte bättre än vad man gör det till osv, osv osv… ärligt talat så skiter jag i det för:

Så nu ska jag gå packa väskan inför i morgon, röja i köket, titta på TV, dricka mera kaffe och kolla på nätet om det finns mera tålamod att beställa hem😉

🌻Stor kram på er och var rädda om er 🌻