För drygt tre år sedan konstaterades det att jag hade bröstcancer, min diagnos heter
Her2 positiv. Denna diagnos tog kvinnors liv för 10-20 år sedan, i stort sett utan urskiljning. Nu har forskningen gått framåt och detta innebär att jag är lyckligt lottad.
Den behandling jag får nu kan bytas ut mot två andra preparat om det s.k. ”skiter sig”.

Det här innebär att jag på något sätt kan känna mig trygg i att jag kommer att klara många år ytterligare på denna planet, men det hjälper inte alltid mot ens tankar då man har den här på insidan kroppen. Ok, jag är förhoppningsfull, men också förberedd på det motsatta.

Här kommer en kortfattad summering:

Under de senaste tre åren har jag genomgått 5 cytostatikakurer som gav mig ett kalt huvud, neuropati i fötterna, problem med alla naglar (fortfarande nageltrång) och en helvetisk period mellan oktober – februari 20-21.

20 olika röntgen, hjärna, hjärta, buk och bröst.
55 kurer med antikroppar, de flesta på Dagsjukvården i Hudiksvall (underbar personal!)
Över 25 läkarbesök av skilda slag
Över 20 besök på Hälsocentralen (härliga sköterskor)
3 olika kuratorer (den senaste jag har är toppen!)
2 omgångar inskriven på sjukhuset under ett antal dagar

Hela planetens befolkning genomgick även en period av pandemi och total isolering med allt vad det innebar för varje människa.

Våra barn har flyttat från Gävle till Söderhamn respektive Njutånger

Familjen har också tagit farväl av tre älskade familjemedlemmar, våra fina katter Fozzie, Ragnar och Bibbi, liksom har Nico och Simon förlorat Lovis och Bosse

Jag har blivit mormor! Allas vår lilla Naela kom till i mars – 22

Vi har sålt ett hus och köpt ett nytt, vilket innebär packning städning, uppackning och komma i ordning och lära känna ett nytt hus och en ny by som är helt underbar!

Jag har jobbat halvtid sedan december 2021-september 2023

Vi har skaffat en ny katt som på alla sätt är toppen, men helt olik alla andra våra katter, snygg, svart, jaktgalen, älskar kalla ytor och vill INTE sova på kudden!
Han heter Sixten.

Hmmm, varför är jag då så trött? Kanske är det inte så konstig…

Jag accepterar det nu, jag förstår när jag summerar ihop allting, min hjärna är slutkörd helt enkelt, tom på energi, ingen bensin, ingen katalysator, trött, bara trött helt enkelt.

Idag, torsdag den 7 december var jag till onkologen för min besiktning kvartal 4- 2023.
Jag fick träffa en läkare som jag inte haft förut och detta blev en ögonöppnare!
Så kompetent och påläst gällande vem jag var. Han hade läst allt om mig som hänt sedan oktober 2020. Han tittade inte en enda gång på sin datorskärm, han hade alla svaren i sitt huvud. Det är första gången jag varit med om ett sådant bemötande av en läkare. Jag erkänner, denna gång googlade jag hans namn innan vi skulle ses och då läste jag mig till att denne man kunde sina saker. Så otroligt trevligt att sitta och prata med honom. Reimond var också med och vi konstaterade efteråt att det var en annorlunda känsla efter detta besök i Gävle, vi kände oss så säkra när vi lämnade sjukhuset.
Jag fick klara besked av honom, min Mr Scrooge är inte så stark längre, kanske kommer den lilla fulingen att ge upp någon gång i framtiden till och med!

Ni som inte orkat läsa alla mina inlägg och funderar på varför jag kallar bloggen Min jävla Scrooge ska nu få bakgrunden.
När jag fick min första cytostatikabehandling i oktober 2020 låg Nico tillsammans med mig i sängen på Gävle sjukhus. Redan då började hon prata om att jag skulle börja blogga och jag sa väl något som jag alltid säger när våra barn har kommit med några ”idiotiska” idéer – Ja, ja, det ordnar sig med det också, vi får se hur det blir.
Men för att lätta upp stämningen då så började hon och jag prata om vad bloggen isåfall skulle heta och då började jag prata om julsagan där den elake och girige Mr Scrooge blir snäll och vänlig när julen kommer och då kom Nico på namnet Min jävla Scrooge.
Han skulle bli snäll till jul helt enkelt!

Nu blev det inte så, i varje fall inte julen 2020, så risigt som jag mådde då har jag valt att förtränga. Men nu känns det som att julen 2023 blir den jul då han börjar att mjukna helt enkelt. Just nu är han svag och knappt förnimbar, kanske måste han ge upp kampen så småningom. Detta vet jag ju inte idag, men det finns ett stort hopp om att så är fallet.

Min diagnos kan anses vara möjlig att bota i framtiden, läkaren tyckte jag skulle ha det hoppet helt enkelt.
Det första steget var att han utan att fundera ville plocka bort en sort av antikropparna jag får var tredje vecka, detta för att lindra en biverkning som slösar både på vatten och toapapper, gissa vilken..

Nu kanske jag slipper att tillbringa så många timmar på toaletten, roligare kan man ju ha det och han är den förste läkaren som ser detta som en biverkning på just detta preparat och var lite brydd över att det inte gjorts försök att ta bort detta tidigare.
Det känns som om jag kommer att få en mycket trevligare tillvaro framöver om han har rätt.
Ni som följt mig kommer kanske ihåg min ångest inför att rycka ut tänderna på grund av metastaserna i skelettet, detta gjorde ju i och för sig att jag fick ”snyggare” bissingar till en kostnad av 20.000:-, men ångesten var så mycket dyrare. Även detta preparat kan jag nu sluta med att få var tredje månad.

Jag slipper två preparat i min kropp och Regionen spara pengar, win win om man så säger.

Om nu detta håller så är jag den förste att vara tacksam för forskningen och kunskapen hos de onkologer som satsar på att utrota cancer av alla möjliga slag.
Jag är inte där än, men jag har ett större hopp om att klara detta nu.
Sedan finns det ju en baksida av denna jävla sjukdom också, dvs cancer i stort.

Denna vecka fick jag förmånen att få besök av en tjej som liksom jag drabbats av bröstcancer, dock har vi olika diagnos. Hon blev opererad förra året och då ej hennes cancer var spridd så skulle hon kunna bli friskförklarad inom några år om inget återfall upptäcktes.
Att få känna den glädjen och ha det hoppet för att sedan få det omkullkastat av att få en helt ny cancerdiagnos måste ju ta så mycket kraft som jag inte kan föreställa mig.
Det som hände henne var att hon fick cancer i äggstockarna och fick uppleva att hon efter operationen vaknade upp utan äggstockar och livmoder, en del skrapningar gjordes även på tarm och lunga. Så här är nu denna unga kvinna, mitt i livet och ska hitta ork att börja leva igen efter att inom två år operera bort två bröst, livmoder och ägg stockar. Livet är förbannat orättvist helt enkelt.
Förutom dessa operationer var hon tvungen att genomgå ytterligare en cytostatikabehandling med allt vad det innebär, håravfall och andra biverkningar.
Jag beundrar henne och det hon nu går igenom ska ingen behöva göra, hoppet vi har står till forskningen!

Alla känner vi säkert någon som drabbas av än det ena och än det andra, i alla välmening erbjuder man sin hjälp i stil med hör av dig om jag kan göra något, men det funkar inte så, – man orkar inte ens ringa och be om hjälp. Gör någonting bara, laga lite mat, kom och hälsa på utan krav, ta med fikabröd, gör sällskap på en promenad, skicka åtminstone ett peppande sms, överraska med något enkelt…när man är där nere behöver man all hjälp för att ta sig upp.
Detta gäller naturligtvis inte bara när det handlar om sjukdomar, det kan vara förlusten av en familjemedlem, ett älskat husdjur, förlusten av ett jobb eller ”bara” ett misslyckat uppkörningsprov. Det är så många saker som kan få oss människor ledsna och sårbara, så tänk på det om du anar att någon mår dåligt av någon orsak.
Man får så mycket tillbaka om man finns där för den som behöver.

Nu avrundar jag detta inlägg med att inse vilken bra dag jag har haft, lång simtur på badhuset, bubbelbad, massage, handling m Nico, pulkåkning, snöänglar och gungning med Naela och nu ska det bli lite räkor med gubben min.

Ha en trevlig helg alla ni som läser detta och kom ihåg:

Nu har jag varit hemma på heltid i snart två månader och vad har jag då gjort under den tiden?
Jag har tittat på Netflix helt enkelt!
Inte hela dagarna men ibland flera timmar i sträck och detta har givit mig skamkänslor, ont i magen och smärre känslor av liggsår.
Det som har varit min styrka är att hushållet har fungerat som förut, tvätten fixad, huset städat och middagen på bordet när Reimond kommer hem. Detta är som det var förut, men nu måste jag verkligen anstränga mig för att se till att det blir gjort när jag helst skulle vilja ligga kvar framför tv:n och se ett avsnitt till.
Jag lovar mig själv att se endast ett avsnitt ytterligare och sedan stänga av, men så kollar jag på klockan och inser att jag hinner klämma ett till. Då gör jag det. Det är frihet det!

Vissa dagar har jag faktiskt andra åtaganden också hämta och lämna Naela, kanske hjälpa Nico med något eller så har jag en tid på sjukhuset som jag måste passa.
Om det är flera dagar inbokade under veckan känner jag en stress i kroppen och kan uppleva mig själv som ganska grinig helt enkelt, jag får inte tiden att räcka till helt enkelt 🙄

När våra barn var små så hade jag eget företag, öppet mellan 10-18 varje vardag, lördag 10-15 och dessutom var jag engagerad i föreningar, skolaktiviteter och jag strök sängkläderna med strykjärn!
Dygnet hade samma antal timmar då som nu, hur tusan gjorde man då?
En hel del har med åldern att göra, det accepterar jag, men snälla nån, vad är problemet?

Idag bor jag i ett hus som är ganska så klart, inga större behov av renoveringar som är akuta, jag har bara en make som är hungrig på eftermiddagen, jag har en mangel!
Ändå så känner jag mig slutkörd vissa dagar, det är inte klokt helt enkelt.

Vad är nu detta gällande beroende som rubriken lovade? Beroende av Netflix, kan det vara sant? Ja, så illa är det.
Vilken serie har jag då fastnat i? Skratta inte nu, men jag har snart kollat alla säsonger av Good Doctor! Hur kommer det sig att man fastnar i en sådan serie?

Till att börja med så har jag alltid gillat sjukhusserier, dramat kring någon som kommer in via akuten och måste räddas, det har alltid lockat mig. Likaså dessa dokumentärer om olika sjukhus i London eller New York, jag vet inte varför jag fastnar för dessa, men jag erkänner det nu, de ger mig någonting som jag inte kan förklara.

Alla dessa säsonger som Dr Shaun tagit sig igenom med sin autism och sin enorma kunskap att lösa alla problem som kan drabba en människa trots eller på grund av sin diagnos som autistisk, så hittar han fenomenala lösningar som på är på något sätt tillfredsställande i sin enkelhet.
Om jag fick träffa en sådan läkare så skulle jag vara friskförklarad inom 48 timmar.
Nu är jag ju realist och inser att det inte är så här, men tänk om?
Tänk att du kan komma in på akuten med en stor korrugerad plåt som gör att din kropp är i stort sett kluven över magen och dom fixar det! Tänk om det vore sanningen?
Då skulle lite sketen Her2 Positiv som har metastaserat sig vara en bagatell helt enkelt.
Dom skulle kunna skära bort den leverbit som innehåller metastaser och slänga bort den eller så kunde dom ta bort min lever och ta en liten bit från någon av mina barn som sedan skulle växa till sig och fungera i min kropp och 48 timmar senare skulle jag kunna åka hem, helt återställd och alla vore glada.

Dock kräver det ett hjärtstopp under operationen eller kanske att jag kraschar strax innan dom kommer på att en bit ny lever skulle hjälpa, men dom löser allt, i stort sett alla överlever oavsett vilka konstiga sjukdomar eller åkommor dom bär på. Kanske behövs något för att göra patienten gladare och det är inga problem på det här sjukhuset, då fixar sköterskan en studentbal eller en julmarknad för den sjuke så att det blir ett lyckligt slut. Detta äger då rum i sjukhusets lokaler och alla, jag menar alla på avdelningen kommer dit och ler.
Dom läker och helar på löpande band och samtidigt får man följa deras privatliv som ibland är ganska trassligt men ändå blir problemen lösa till slut, det kan dock ta några avsnitt innan två personer inser att dom är ämnade för varandra.

En liten rolig aspekt på denna serie är att – ingen äter upp sin lunch! Så fort som har satt sig i matsalen med en bricka med god mat så blir dom avbruten av ett larm eller så blir personen osams med någon och lämnar bricka och går, jag inser att dom måste vara otroligt hungriga hela tiden.
Utöver det så är det alltid något som en person ska hänvisa till som gör att den som för närvarande är drabbad av svåra kval kan ta rätt beslut, det hänvisas till gamla anekdoter och minnen och det hjälper den drabbade att fatta rätt beslut när livet är kaos.

Hur kommer det sig nu att jag gillar att titta på denna serie?
Jo, för att jag vilar när jag tittar på något som nästan alltid slutar bra, se människor bli lyckliga och veta att dom överlever allt möjligt. Det gör mig glad och lugn helt enkelt.
Ett okomplicerat fall trots att det är väldigt komplext. Att det finns läkare som kan lösa alla problem och i deras värld vore jag en bagatell. Om vi hade San Jose St.Bonaventure i Hudiksvall så skulle jag vara helt frisk nu.

Idag hälsade jag på en vän med samma diagnos som jag har och vi har båda varit trygga med att antikropparna som vi får var tredje vecka hjälper oss att hålla cancern stången. För några veckor sedan fick hon svår huvudvärk och lite andra symtom och detta gav henne beskedet att hon hade en tumör på lillhjärnan och denna måste opereras bort. Det är nu gjort och hon ligger på sal i Hudiksvall och återhämtar sig efter operationen.
Allt verkar ha gått bra och hon förväntar sig full återhämtning och det är vi ju tacksamma för, men då finns ju ändå de där orden kvar – men tänk om…..

Som jag förstått det så kan antikropparna vi får ge oss rätt så säkert skydd vad det gäller kroppen i stort, men så är det problemet med hjärnan, den är så skyddad så att antikropparna ”når” inte fram på samma villkor som i övriga kroppen.
nu fick jag en helt annan syn på vilket skydd jag har och inte har, min vän och jag har ganska lika förutsättningar och vad är det som säger att inte jag får en tumör i hjärnan?

Nu ska jag till onkologen på torsdag och då ska jag ställa de relevanta frågor som jag har och jag är ganska säker på svaren – jag kan inte vara säker på något i detta läge.

Varför finns inte Dr Andrews, Dr Lim och Dr Murphy på riktigt?

Jag är dock tillräckligt smart för att inse varför, det är just därför att denna utopi av sjukvård inte finns än så länge, men forskningen går framåt och det ger mig tro på framtiden. Det sista som överger oss är ju hoppet, det är ju sedan gammalt.

Hur kan det då komma sig att dessa serier i sjukhusmiljö triggar en?
För min del är det nog att jag finner det intressant att se människor repareras, att familjer finner varandra i en tuff situation, att problemen löser sig och att det allt som oftast har ett lyckligt slut. Sedan ska jag inte sticka under stol med att jag gillar att ”lära känna” karaktärerna i dessa serier, jag vill att det ska gå bra för dem.
Dock har jag tänkt många gånger på hur manuset som aktörerna måste lära sig, alla dessa galna termer och diagnoser. Det skulle faktiskt vara intressant att ha en läkare med sig i soffan som bekräftade om det är hittepåord som säger eller om de verkligen finns. Jag tänker på att både Nico och jag blev fascinerad av Dr House när den serien kom och hur många gånger jag önskade att en Dr Housetyp skulle dyka upp i rummet när Nico var på sjukhuset som liten och som vuxen, en som hade lösning på alla problem.

För ett tag sedan så erkände jag för en väninna att jag fastnat i detta ”träsk” och hon gav mig då förklaringen att det är vad man kan behöva när livet är kaos, en trygg plattform av Ingenting, något som inte kräver känslor eller engagemang och bara låter det strömma genom kroppen utan att behöva aktivera några känslor. Det kändes så skönt när hon sa detta och jag gav mig själv tillåtelse att fortsätta glo på denna serie.
Själv hade hon en faiblesse för inredningsprogram när hon var i liknande situation och nu kan hon överhuvudtaget inte se något sådant, Ernst Kirschsteiger ger henne kväljningar numera. Så det gäller nu att orka titta klart på sista säsongen av Good Doctor så jag får veta hur det går med allt innan jag blir kräksjuk.

Tack alla vänner som peppat mig efter de senaste inläggen och krönikan och en särskild varm hälsning till Gitta som nu är på väg att återhämta sig efter operationen, det var så skönt att träffa dig och roligt att du gillade pizzan!

Stor kram på er allihopa och en önskan om en fin första advent!

//Ullica

Som många gånger tidigare så började skriva detta inlägg för bra länge sedan, på något sätt känner jag att de måste mogna innan jag lägger ut dem. Detta började jag med i somras då det var 25 grader varmt ute och jag lyssnat på Sommarpratarna under några veckor. Nu ligger det ett täcke med ca 50 cm snö ute på gården och jag känner att det är dags att detta får lämna korgen för utkast. Vi närmar oss nu sjätte julen utan Helena.

Helena, jag känner att jag måste erkänna att jag inte tänker på dig flera gånger om dagen längre. Sorgen har lagt sig, dock inte saknaden efter ditt glada och lättsamma jag, du som trots ditt kaotiska privatliv som gjorde oss galna ändå var någon form av klister i vår familj.
För att komma i stämning och skriva detta inlägg spelar jag ”din” lista på Spotify.
De låtar som vi valde ut till din begravning 2018.

Thank God for this woman, Amen spelas just nu och jag instämmer, tack för att du fanns Helena!
De senaste åren av ditt liv skickade du oss nya låtar med gruppen Home Free, du var så förtjust i dessa vackra stämmor och vi lät dessa spelas på hög volym när alla gästerna gick in i Forsa kyrka, de fyllde kyrkorummet helt och hållet och alla kände din närvaro och alla grät och skrattade. I bänkarna satt släkt och vänner i färgglada kläder, orange, rosa, cerise, grönt, allt för att spegla din förkärlek att inte vara grå och färglös. Jag såg till och med några av dina arbetskamrater ta små danssteg när dom gick altargången fram, alla med både leenden och sorg i sina ansikten.

Det är så jag vill minnas dig syrran, en som spred glädje omkring dig och älskade att vara galen och knäpp på många sätt. Du var inte mycket för allvarliga samtal,
du undvek gärna tuffa saker som kunde vara jobbiga att hantera, du var dock inte osårbar, snarare mera sårbar än de flesta. Ditt skal av att alltid vara positiv, låtsas att allt var bra, hellre prata om någon töntig film eller ett idiotiskt klipp på FB och just det tror jag var ett arv från din uppväxt, visa inga tunga känslor, bit ihop och stå ut.

Just nu spelas In the Blood och den känns som om vi valde just med tanke på detta, det finns två textrader i denna som lyder What about this feeling that I was never good enough liksom How much of my father am I destined to become? Mycket finns i blodet, det arv vi får och många gånger har svårt att komma ifrån.

Helena, du är saknad, jag önskar att jag hade haft förmågan att anstränga mig mer för att komma innanför ditt skal och få dig att förstå hur bra du faktiskt var. Natten då pappa dog ringde du mig och vi pratade om allt möjligt i över en timme, men inte om dig som människa utan lite mera praktiskt och hur pappa hade haft det under sitt liv och hur vi nu skulle gå tillväga med allt. Samtalet känns ändå som något fint, den där sommarnatten, du låg i din säng, jag satt ute i uterummet, att bara prata helt enkelt.

Jag undrar vilka tankar du hade de sista dygnen då 2018, en tuff sommar med orimlig hetta och Nicos sjukdom, pappas död och livet, livet, livet. Katarina och jag är övertygade om att ditt hjärta brast till slut, din kropp orkade inte längre med alla påfrestningar.
– men vad tänkte du på i din ensamhet?

Det här känns tungt att formulera i skrift, det jag skulle vilja säga direkt till Helena, min egen lilla analys om varför det blev så här för en av oss tre systrar.
Som på begäran spelas nu Stina Wollters underbara On and on, där finns en rad som lyder Come on over, dry your eyes, she´s in heaven, in the sky och sedan fortsätter den med –lets be quiet, but not so sad, let´s live the life she should had have och det är det vi ska göra.
Tankarna kring detta inlägg började gro när jag lyssnade på Camilla Läckbergs sommarprat, hon berättade öppet om sin uppväxt och upplevelsen att inte passa in, att vara fel, för tjock, för ful, en uppfattning som alltför många flickor tyvärr växer upp med, kroppsfixeringen är något som förstör så många barn och unga kvinnors uppväxt.
Tyvärr kan denna spädas på genom endast små, små gliringar när man är ung och sårbar, dessa växer sig fast i hjärnan och förmodligen sitter de kvar där hela livet.
Camilla var tydlig med att hon trots alla möjligheter till att göra ändring på detta, modernt hemmagym, maken är PT, ekonomin helt trygg och tiden kan hon disponera som hon vill, men likafullt vill hennes kropp inte anpassa sig till vad anses vara idealet.

Det som nu följer är mina och endast mina tankar och spekulationer från en lillasysters håll. Tyvärr vågade jag aldrig ta upp detta med Helena så här rakt upp och ner, jag försökte någon gång men hon ville inte prata om det, så än en gång, det är mina tankar som kommer nu.
Helena fick nog lida för sin övervikt många gånger, detta började redan i ung ålder när hon redan i tidiga tonåren utvecklade former. Jag tittar på kort från när vi var små och ja, Helena var lite rundare än Katarina, men inte något katastrofalt. Ingen i vår familj har någonsin varit trådsmal (förutom mamma när hon var ung). Vår pappa klättrade upp i en vikt på runt 130 kg när vi var små, detta efter stillasittande jobb och arv. Vår morbror led även han av kraftig övervikt trots att han var fysiskt aktiv. Så vi har detta genetiskt på båda våra föräldrars sidor.
Detta ser jag mest som fakta, vi har det i blodet och det är inte så förbaskat lätt att komma bort från det om man inte har superstark karaktär och det har i varje fall inte jag och jag vet att inte Helena hade det heller. Hon hade en annan styrka, integritet och envishet när det gällde allt möjligt annat.

Skillnaden mellan oss blev istället våra liv, jag dejtade runt, hade pojkvänner, var nykär, det blev slut, träffade en ny och sedan blev det också slut osv, fram tills jag vid 19 års ålder träffade Reimond och fick en trygghet och stabilitet i livet.
Helena träffade en kille i samband med att hon var med i Sveriges elit inom luftgevärsskytte, hon blev förälskad och säkerligen svävade hon på de små molnen under en längre tid. De blev ett par och livet lekte för henne. När en tid hade gått fick hon reda på att han varit otrogen med en annan inom samma genre och förhållandet tog slut. Som den stoiska unga kvinna hon var bet hon ihop och sörjde säkert detta i det tysta. Eftersom hon inte bodde hemma då så var det inget det pratades om i familjen,
i varje fall inte som jag fick höra som den lillasyster jag var. För övrigt pratade vi aldrig om sådant inom familjen, det var bara så. Jag hoppas verkligen att Helena hade en annan ventil under denna tid, gissar att hon bollade en del med Katarina i varje fall.
Vår mamma, som på många sätt var en väldigt klok och smart, hade inte förmågan att prata med sina döttrar om sådant här, varför vet jag inte, men vi fick läsa oss till det mesta gällande allt vad som rör unga kvinnor. Jag kan alltså tänka mig att Helena var mycket ensam med sina känslor, kanske har jag helt fel, men detta är min bild av henne med mina vuxna ögon.

En sak som också jag ger mamma lite skulden för är hennes syn på Helena, jag tror mamma var rädd för just det att Helena skulle bli överviktig och kanske kommenterade hon detta när Helena var liten och säkerligen när hon kom upp i tonåren, då man är som mest sårbar. Hur man som mamma ska förmedla sin rädsla till sin dotter var väl inte så genomtänkt på 70-talet i en vanlig Svenssonfamilj, inte kunde hon googla fram råd, det var ju inte heller något som det pratades om i skolan, med skolsyster eller i samråd med någon dietist. Kosten hemma var den vanliga husmanskosten, vi hade inte fri tillgång till godis, fikabröd eller så heller, mamma bakade kanelbullar utan socker till och med och vi hade aldrig O´boy hemma, så det beror inte på fel kost.
Kanhända det var som för Camilla Läckberg, hennes kropp kunde inte vara ”smal”.

En sak som jag kommer väl ihåg som mamma sa var när Helena och Katarina hade blivit fotograferade inför ett reportage om deras framgångar i luftgevärsskyttet.
Dessa två så snygga tjejer, poserande med massa prispokaler i bakgrunden, glada för uppmärksamheten och stolt över sina förmågor, då säger mamma till mig när hon tittade på fotot föreställande Helena, något i stil med, ” vad ska jag ta mig till med Helena, hon börjar bli så tjock”.
När jag tänker på den bilden nu så kan jag gråta, inte var Helena tjock, hon var vacker och glad, men det är klart, jämför man med andra trådsmala plankor till flickor, visst var hon lite rundnätt, men fan i mig inte tjock! Tyvärr hittar jag inte det fotografiet nu men däremot ett annat från denna tidsperiod. Här står vi alla tre systrar med våra luftgevär och detta var faktiskt från en artikel i DN som skrevs i början på 80-talet.

Bara för att tillföra lite humor i detta inlägg så måste jag bara skriva ned en av raderna som förekom i denna artikel och som vi haft mycket roligt åt. Journalisten som skrev artikeln lyckades komma på en ”finurlig” ordvits som löd ” Systrarna Skytt skjuter skarpt med pappa Birger odlar jordgubbsskott” Det ni, den journalisten kunde få till det! 😀

Ytterligare ett minne som har dykt upp hos mig är efter en nyårsfest i Delsbo och jag och Helena hängde med på efterfesten. Innan vi åker hem till lägenheten som festen skulle äga rum i så satt vi i varsin bil på Ede med några gäng. Helena hade väl fnosat runt med en av killarna under kvällen och jag sitter i samma bil som honom. En av hans polare retar honom lite för detta och säger något i stil med ”nå, hur går det med 3 kubikaren då?”
Jag fattade ju inte direkt vad det betydde, men jag var ju inte dummare än att jag hade uppfattningen om hur stor 1 kubik är, än idag är jag så ledsen att jag inte försvarade Helena i det läget, jag kommer bara ihåg hur jag undrade hur dom kunde uppleva henne på det sättet. Varje gång jag sett denna person så tänker jag på dessa ord.

Om jag känner av dessa små fragment än idag, hur många gliringar fick då inte Helena höra eller ana sig till under alla år.
Jag tänker så här, om hon fått starkare självkänsla som liten, som tonåring, som ung kvinna, hade hennes liv behövt blivit som det blev?
Kanske hade hon vågat träffa en ny kille efter kräket som pajade hennes ungdom med sitt svek, då hade hon kanske inte tröstätit i sin ensamhet bakom låst dörr, kanske hade hon också fått möjlighet att bilda familj, kanske hade hon inte slösat bort pengar på en massa galna ”bra att ha” saker som aldrig blev använda, kanske hade hon haft möjligheten att bjuda hem vänner till ett normalt hem, kanske hade hon inte ställt lika höga krav på sig gällande jobbet och att alltid ställa upp när någon behövde hennes hjälp, kanske tillåtit sig vara sårbar ibland istället för att försöka skratta bort det.

Kanske hade vi fortfarande varit tre systrar i många år till.

Ja, vad vet man?
Jo, en sak är jag säker på, jag vet att vi måste tänka till på den galna kroppsfixering som alltid kommer att finnas runt omkring oss, den kan vi inte som enskild människa göra något åt. Däremot kan vi stötta våra flickor, låta dom få veta att dom duger, våga säga till när vi hör om någon blir mobbad, vara noggrann med hur vi väljer våra ord när vi kommenterar vår egen kropp, tänka efter innan vi dömer någon storlek.

Sista gången vi var alla tre tillsammans var några dagar innan Helena avled, det var obeskrivligt varmt, Helena hade förvarnat att hon ville komma och plocka plommon och Katarina dök upp helt apropå.
Vi plockade plommon och pratade lite om allt möjligt, inget speciellt. Det som var ovanligt var att vi träffades utan att ha bestämt något innan, en tanke som fastnat är att det var meningen, att vi skulle ses alla tre helt apropå och jag är så tacksam över detta tillfälle som gavs till oss.
Hinken med plommonen som Helena tog med sig hem gav hon bort till sin granne i Sandarne, grannen berättade det när vi fem dagar senare kom dit för att gå in i Helenas lägenhet och börja ta hand om allt. För mig är det ett typiskt Helenadrag, att ge bort något till någon annan. Hon hade sina egenheter som inte alltid var lätta att acceptera, men hon var ändå en människa som gav.

Stina Wollter är ju förutom en duktig sångerska, föreläsare och konstnär, en riktig kroppsaktivist. Hennes instagramkonto innehåller så mycket kring denna galenskap som slår ut kvinnor som inte passar in. Jag önskar att jag någon gång skulle kunna känna mig lika avslappnad med min kropp som hon gör. I samband med min sjukdom gick jag ner nästan 15 kilo på grund av ändrad kost, detta gjorde inte att jag blev speciellt mager då jag som många andra i min släkt är lite runda av oss. Dock gjorde det mig inte så mycket bekvämare i min kropp, jag tycker ändå att jag har för mycket mage, för stor byst, slapp hakskinn och mycket mera.
Detta sitter också i sedan ungdomen då jag inte vågade släppa loss på badstranden med kompisar, hatade duschen efter idrotten, sydde in T-shirts för att hålla byst och mage på plats under gympakläderna, sydde in jeansen så mage och lår skulle hållas in.
Jag älskar er kvinnor som ger fullkomligt faen i sådana tankar, som skiter i detta och bara njuter av att leva. Dock måste jag erkänna att jag nu kommit lite längre gällande dessa funderingar, men så många år som slösats bort i onödiga tankar och så många glädjefyllda stunder som kastats bort på grund av att man inte tror att man duger.

Så om vi gemensamt åtminstone kan komma överens om att inte kritisera oss själva när vi ser oss i helfigur, ni som är yngre kommer säkerligen också fundera på varför ni var missnöjda med unga kropp när ni blir äldre. Lita då på era föräldrar och äldre släktingar som säger att ni är vackra och är bra som ni är, vi har rätt helt enkelt!
All denna hysteri med kroppsmodifiering som pågår nu är förkastlig då det inte har med seriöst dåligt mående att göra eller att det görs av medicinska orsaker.
Den fråga man måste ställa till sig själv är om man skulle rekommendera sin dotter att göra detta. Om man som mamma som i stort sett alltid ser det vackra hos sitt barn och vill det bästa för denne så stå på er, stötta, beröm, ge kärlek, backa upp, ge barnet en trygg uppväxt med fasta ramar, sunt förnuft och en massa glädje och skratt.
Det är svårt nog att växa upp och det finns fallgropar som man inte rår på, men jag tror man kommer långt genom det mest basala, det som vi inte kan påverka måste vi ta itu med när det kommer.

Helenas sista meddelande till mig innan hon dyker upp på Gränsgatan dagarna innan hon lämnade oss:

Tack för att du tog dig tid att läsa ända hit, det värdesätter jag och hoppas att orden jag plitat ned gav dig något.

Jag växte upp i Kyrkbyn i Bjuråker och där hade vi ett litet centrum ”nere i byn”.
Centrumet bestod av en rondell (!), Turistbyrån med Märta Hagström, bank o post i Bankhuset och en handelsbod som allmänt kallades Hådéns. Denna bod inrymde också byns begravningsbyrå, taxistation och bensinmack. Vi hade också Ärlemars bageri och ett café, Flyréns samt ett gästgiveri, Bjuråkers Gästis och en blomsteraffär.
Till och med kyrkan fanns i vår allra närmaste närhet.

Vad med kunde man behöva?
I Kyrkbyn fanns allt utom skolan.
Den skolbyggnad som fanns i byn togs över av allas vår saknade konstnär Bror-Eric i början på 70-talet. Skolan för alla barn beslutades av dåvarande styrande i kommunen att byggas upp i Friggesund som skulle bli Bjuråkers centralort. Där skulle centrum ligga och där skulle centrumet vara.

När vi flyttade till byn 1969 så var jag endast 3 år gammal och jag har små minnesfragment från inflyttningen i vårt hus, tror jag…
Mitt allra första säkra minne är hur pappa släppte av mig utanför ”skolan” där Bror-Eric bodde och sa att jag kunde gå in där för att leka med en flicka som var lika gammal som mig. Det gjorde jag och då började min uppväxt och vänskap med Katarina.

Under kommande år så finns många minnen från denna tid och jag förmodar att ni skulle bli uttråkade av att behöva läsa om allt. Det jag vill ta upp här är Hådéns, denna affär som jag av någon underlig orsak funderat mycket på den senaste tiden.

Tant Hådén, hon hette Edith och hennes make hette Jonas, eller Jonke som han kallades. Han var taxichauffören och begravningsentreprenören i byn och han sålde bensin. Mina minnen av honom är som den chaufför som såg till att jag, Katarina och de andra barnen kom till lekis i Friggesund. Han hade en extra lång taxi där ett helt gäng ungar fick plats, vi satt huller om buller och färden gick från Kyrkbyn, upp till Ramsjö och Tomsjö samt Västansjö för att plocka upp ungar. Jag har doftminnen från hans konstanta cigarrökande och mullrande skratt.

Eftersom han även drev begravningsbyrå så vill jag redan här komma med en liten parentes. Enligt vad jag har hört så ingick denna begravningsbyrå i begravningsföreningen Fonus som bildades för över 70 år sedan. Det var hans son Henry Hådén som berättade det för mig. Henry hade tjänsten som gravstenschef på Fonus när jag började i företaget och då han och jag fick kontakt i samband med ett begravningsärende han var involverad i så berättade han detta. På så sätt tyckte han att cirkeln var sluten på något sätt. Jag kan också påpeka att Henry var mycket likt sin far, Jonke.

Åter till godisautomaten…
Denna var vår helgedom, där kunde man genom att stoppa ner några mynt få till sig en liten på se godis eller en chokladbit. Denna automat fylldes på av Tant Hådén och hon gjorde i ordning små påsar att smågodis i vissa fack, surisar, lakrits och någon lite kola.
Jag älskade nötkolan! Dock hade nog bästföredatum passerat många gånger, godiset var så hårt så man fick kämpa för att få ner det.

Nu fanns det dock tricks med denna automat som vi säkert lärde oss av de äldre ungarna i byn. Om man var tillräckligt säker på att öppna flera luckor samtidigt så kunde man lyckas få tillgång till flera godisar med ett enda mynt. Jag är säker på att vi försökte många gånger och någon enstaka gång lyckades vi med detta.
De pengar som vi behövde försökte vi få tillgång till på lagligt sätt, genom att vittja telefonkiosken till exempel. Hade man tur så hade någon tappat ett mynt genom golvtrallen eller kanske glömt ett växelmynt i springan. Vi kunde också få oss några ören genom att försöka sälja maskrosbuketter (inte så populärt) eller helt enkelt genom att nalla lite i mammas plånbok. Ja, jag erkänner, det hände!

Ibland ville inte automaten fungera och då var vi tvungna att knacka på hos Tant Hådén och be om hjälp eller om vi var tillräckligt modiga så vågade vi be henne om att få komma in i affären. Ni förstår, det var så att Tant Hådén under de sista åren satt i rullstol och hade inte affärsentrén öppen, utan man fick knacka på ”bakdörren” och vänta tills hon ropade ”Kom in!”, då fick man gå till köksdörren och höra om det fanns möjlighet att köpa lite godis eller säga att automaten inte fungerade.

Detta gjordes alltid med en viss rädsla då vi upplevde henne som väldigt sträng och lite småilsk. Jag kan ju förstå detta i vuxen ålder, Edith satt i rullstol och vi småungar var väl inte alltid så snabba i våra önskemål och hon var säkert allmänt trött, men sög det i sockertarmen så var vi ibland väldigt modiga.

Vi hade också en förkärlek för Blockchoklad, denna var så hård så att tänderna nästan rök. Ytterligare ett doftminne för mig är när vi hälsade på Börje och Nisse som snidade möbler i ett litet snickeri i anslutning till Bror-Erics bostad och just detta att knapra på stenhård blockchoklad från automaten tillsammans med doften från färskt spån väcker minnena i mig. Så fort jag är i en snickeriverkstad så kommer detta tillbaka, kall vinterkväll i Kyrkbyn, stenhård blockchoklad och trygghet.

Jag kommer också ihåg en gång när mamma och pappa skulle bjuda Morbror Per på surströmming och ingen av dom hade kommit ihåg att köpa en burk med väldoftande firrar. Mamma ringde då till Edith och frågade om hon hade en burk i affären, jodå, mycket riktigt, det fanns att köpa fick mamma höra. Därmed blev jag skickad att inhandla denna burk och fick då gå ned i källaren under affären för att hämta den.
Burken var rostig och tjock som en fotboll, men jag köpte hem den och ärligt talat kommer jag inte ihåg om Morbror Per fick suring den kvällen, jag gissar att det blev något annat på tallriken, ingen vågade nog öppna den burken.

Däremot minns jag att Tant Hådén hade enormt vackra dockor på översta hyllorna i butiken, ni vet sådana där stora i vackra balklänningar, likaså underbart vackra serviser med förgyllning och i underbara färger. Jag gissar att jag inte skulle uppskatta dessa nu, men då var jag bedårad av allt detta vackra.

Jag har många härliga minnen från min barndom, den var inte rik på stora utsvävningar, men jag var trygg och hade en lugn och fin uppväxt. Eftersom mamma och pappa jobbade heltid många mil från byn så var jag och mina systrar ofta hemma ensamma. Det var ju ingen ovanlighet på 70-talet precis. Man fick helt enkelt anpassa sig efter vad som gick att göra. Min trygghet hade jag nog mycket tack vare Katarinas mamma, Margit. Då hon mestadels var hemma när vi slutade skolan så fick jag var där väldigt mycket, jag kan väl tänka mig att hon också blev trött på ett extra barn, men jag hoppas mina föräldrar pratade med henne om det. Själv tog jag det som en självklarhet att leka med Katarina efter lekis och skolan. Margit luktade jämt så gott, Aterix handcreme, hennes händer var så mjuka och hon var alltid så snäll och varm. Jag minns att jag alltid fick heta Ullricka av henne och hon kallade mig och Katarina Flickoriflajs, vet inte vad det kom ifrån eller hur det stavas, men jag gillade det.
Det var alltid en massa spännande saker att göra hemma i byn, cykla till TåsAnnie och leka i vägtunneln och även till TåsHarry och vara i stallet, vi kunde även leka i ödehuset i Brantens och hälsa på Äggtanterna Anna och Brita.
Jag anser att jag hade en lycklig barndom, två systrar som säker ställde upp när det gällde (trots att dom säkerligen tyckte jag var odräglig), två föräldrar som jobbade häcken av sig för att få tillvaron att gå ihop, fantastisk vänskap med Katarina och möjligheten att få tillhöra hennes familj när det behövdes.

Dessa reflektioner kommer ofta nu, hur ser det ut för våra småungar som växer upp idag? Förhoppningsvis har dom en bra familj där dom har tryggheten, men för de som inte har den, hur går det för dom?
Enkelheten som vi ändå hade trots att det inte var så mycket extravaganser den finns absolut inte nu, hur ska vi då kunna hjälpas åt att göra tillvaron mer stabil för alla som växer upp idag? Det lilla strå jag kan dra till stacken är att varje unge som knackar på min dörr och vill sälja något är varmt välkommen, Naela väljer jag att lägga tid på så mycket som möjligt och välkommet, jag riktigt längtar tills hon blir större och kanske släpar hem kompisar till oss och då kan vi baka och laga mat eller helt enkelt bara lägga oss ned och läsa böcker tillsammans. Jag hoppas innerligt att jag kan bidra till att ge henne en trygghet och finnas till hands när hon behöver mig!

Ni alla som har möjlighet, ork och tid, fundera på vad som gjorde er uppväxt bra och dela med er detta till nästnästa generation, jag lovar att dom kommer att uppskatta det….kanske inte idag, men i morgon.

Just ja, kanske en liten kommentar till gällande en förklaring på rondellen i Kyrkbyn. Enligt uppgift hade kommungubbarna varit på studieresa till Västerås där dom fick se rondellens funktion. Inte skulle dom vara sämre i Bjuråker då centralorten låg i Kyrkbyn, så dom byggde en rondell. Vår pappa berättade att han körde enligt rondellreglerna då familjen flyttade till Kyrkbyn, tills en granne talade om att detta var något han inte behövde bry sig i då ingen följde reglerna i byn.

Om detta är sant eller inte kommer jag aldrig få veta, jag tycker ändå det är en rolig sak att tänka på som en trevlig anekdot. Hur som haver så kallades rondellen endast för rundeln när jag växte upp. Byns centrum och där allting hände.

Just ja, apropå automaten….
I Delsbo hade vi en korvautomat också.
När jag följde med pappa och hämtade DN på stationen i Hudiksvall på söndagsmorgonen så stannade vi till vid korvautomaten i Delsbo kl. 5.30 på morgonen och köpte korv med bröd. Den levererades var i en plastförpackning, brödet kom bredvid, likaså ketchup och senap. Korven var av det mjöligare slaget, men ack vad god vid den tiden på morgonen!

För att avsluta detta inlägg så vill jag summera lite med ett tack!
Margit, Katarina och mina familj, så bra jag hade det när jag växte upp, självklart finns det flera också, men det får jag ta upp vid ett senare tillfälle.
Katarina, tack för samtalet ikväll, vi hörs inte ofta men varje gång så känns det som att vi jiddrat varje dag! Kram på dig!!!

Åsa i Bröstcancerföreningen fick en förfrågan om någon skulle kunna tänka sig att skriva en krönika i en tidningen Hälsingland och hon skickar förfrågan till mig och jag tackar självklart ja. I och med detta kommer tankarna på igång och jag behöver nu skriva av mig lite.

Krönikan publicerades i Tidningen Hälsingland som kom i lådan idag och nu vill jag få iväg detta utkast som legat och väntat…så här kommer det.

För mig är allt som kommer fram om denna sjukdom viktigt, det kan hjälpa någon annan, det hjälper mig också att få skriva av mig och förmedla känslan av att ha en parasit i kroppen som bara väntar på att få chansen att sätta stopp för allt.
Den månad som nu har lidit mot sitt slut kallas ju Rosa Oktober, då är det många som engagerat sig för Bröstcancer och oss alla som redan har fått den och för alla som i framtiden kommer att få den. Just nu pågår Mustaschkampen, en lika viktig kampanj som gäller att män som drabbas av prostatacancer.

Det enda som kan sätta stopp för alla olika cancerformer är att forskningen går framåt och nya botemedel tas fram. När det gäller bröstcancer så är det så många unga kvinnor som drabbas av denna sjukdom, som har stora planer för livet, kanske småbarn redan och dom kommer till en dag när dom måste säga farväl till sina småttingar och lämna dom för alltid.

Jag hade ju turen att få denna i åldern av 50+, men jag är också rädd för att missa något av det livet har att erbjuda, jag vill vara med om många flera roliga saker.
Inte tusan vill jag lämna in snart, jag vill leva helt enkelt!

Nu vet alla att det pågår många fruktansvärda saker i vår omvärld, oförståeliga lidanden i många länder där familjer slits isär på grund av krig, i vårt land där oskyldiga drabbas av det vansinniga våld som pågår. Detta kan ju aldrig jämföras med cancer, det är som att jämföra äpple och päron och det går ju inte. Med andra ord så måste man hålla isär detta annars rasar allt samman. Jag kan personligen inte lösa de stora problemen men jag kan lyfta frågan om den sjukdom som varje år förstör familjer, skapar tomma hål och gör barn moderlösa. Då väljer jag att göra det hur banalt det än verkar i den stora världen.

I våras träffade jag en kvinna på jobbet vars mor hade avlidit i sviterna av cancer, just då hade jag beslutat att inte ta några nya ärenden och då vi pratat en stund och jag skulle boka in en tid åt henne hos kollegorna så frågade hon om inte jag kunde hjälpa henne med detta istället, hon sa någon som att vi verkar ”sitta i samma båt”. Efter lite mera snack så sa hon att hon sett min tatuering på armen som föreställer Rosa Bandet och hon sa att hon också var drabbad av cancer. Vi hade inte samma diagnos, hennes var mycket mera elakartad och aggressiv, men vi kände ändå att vi förstod varandra.

Vi pratade om allt en lång stund och på något sätt kände jag att vi hade mycket gemensamt, samma sätt att se på livet, familj, värderingar och framförallt samma humor. Det är ett sånt här möte man aldrig glömmer, när allt bara klickar. Jag är så glad att fått möjlighet att träffa henne och jag kommer alltid att ha en särskild plats åt henne i mitt hjärta.
Denna kvinna skulle snart fylla 50 år, hennes yngsta dotter är en ung tonåring och hennes två vuxna döttrar är två fina unga tjejer med små barn och en sambo som planerade sitt framtida liv med henne.
Bortgången av hennes mor var naturligtvis jobbig men med tanke på att hon också bar på en dödlig sjukdom fick ju detta säkerligen ta mycket plats hos henne i detta läge.
Vi planerade i vilket fall allt tillsammans och det skulle bli en ljus och fin dag för hennes mamma, barnbarnen skulle ordna det mesta gällande utsmyckningen av allt på begravningsdagen och dom skulle tillsammans få ett fint avsked av en älskad mamma och mormor.

Veckan innan det var dags för begravningen ringde jag till henne för att kolla att allt kändes lugnt och då berättade hon att hon fått sin dom, hon hade maximalt sex veckor kvar att leva.

Hur ska man reagera då?

Jag började gråta, det var det mest självklara och då jag blev ombedd av henne att komma hem till hennes hem för att planera hennes begravning så kände jag endast tomhet.
Denna vackra människa med så mycket värme och glädje, härlig familj och så mycket lust på livet… skulle hon dö snart?

Dagen då jag skulle åka till hennes hem så skakade jag, så förbannad på allt och så förtvivlad! Solen sken, det var gassande hetta och jag gick upp mot deras hus och där tog dom emot mig, hennes familj och hon själv.
Jag såg att cancern tagit över henne, men hon log, hon skrattade och ursäktade sig om hur hon såg ut, hur denna parasit tagit över hennes kropp. Den kramen känner jag fortfarande, den styrka hon gav mig och sa att jag var välkommen in i deras hem.

Känslan av att sitta vid deras köksbord och prata om hennes begravning är absurd! Denna härliga människa med så mycket liv och livslust skulle alltså snart måsta dö, nej det kan inte vara sant.
Men det var sant, vi pratade om begravningen både för henne och hennes mor, vi kom fram till hur allt skulle gå till och vi hade en samtal som både innehöll allvar, skratt och tårar.
Jag försöker tänka mig in i deras tankar, tänk att veta att någons älskades dagar är räknade och det enda man vet är att man snart ska ta ett farväl, ett sista farväl, hur klarar man det?

Jag kan nog återskapa detta möte i minsta detalj om jag blev tvungen, ett så starkt minne och en idiotisk önskan om att det ändå fanns ett hopp om att det inte skulle vara så illa. När jag åkte därifrån så bestämde vi att vi skulle höras dagen innan moderns begravning och ses den dagen i lokalen där vi skulle ha ceremonin.

Den dagen kom och hennes flickor ordnande allt så fint, vackra blommor, fina foton och vi hade en fin stund tillsammans innan gästerna kom.
Solen sken även denna dag och jag fick förmånen att delta i en vacker stund där hon höll ett starkt tal för sin mamma med insikten om att hon snart skulle komma efter.
Sista kramen jag fick av henne efter gravsättningen så lovade jag henne att skicka lite peppande meddelanden utan någon förväntan att hon orkade återkoppla, hon var så trött och den jävla sjukdomen hade nu tagit över henne totalt.

Där stod hon på sina ben som egentligen inte orkade bära henne och ändå så gav hon mig styrka om att allt skulle bli bra, hennes familj, släktingar och vänner fanns där men jag kommer bara ihåg denna kram jag fick.

Detta var en fredag och jag skulle resa bort över helgen och tänkte att jag väntar till måndag innan jag hör av mig till Lena och kollar hur allting är.
På måndagen vid 8.30 tiden fick jag beskedet om att hon somnat in samma morgon.
Då blev allt bara tomt, varför ska en människa som hade så mycket kvar behöva lämna sin familj?
Hon som gjorde allt rätt, motionerade, var snäll, levde sunt, brydde sig om andra, tänkte på att göra saker på rätt sätt.

Då fick jag en ännu starkare insikt om hur sköra våra liv är och då började tankarna på mitt eget beteende vakna… vad gör jag med livet, de dagar som jag har och som jag kan använda till att göra något bra?

Ett par veckor senare kom återigen hennes härliga döttrar och denna gång var dom redo att smycka sin mors kista med blommor och minnessaker. Jag beundrar dessa tjejer deras styrka och förmodar att den kommer från deras mamma och hennes kärlek.
Det som är konstigt en sådan gång är att trots den outsägliga sorg dom känner så finns glädjen där, glädjen att haft en underbar mamma, att tillåta sig skratta trots att sorgen finns så nära. Dom gjorde allt så fint denna dag, deras mamma var säkert så stolt över sina flickor som ordnade detta så fint.

Jag skrev tidigare om Petra som också nu endast är en siffra i statistiken för de som inte kände henne, en ung kvinna som kämpade så för att överleva. Vi får aldrig glömma bort att alla dessa som på grund av sjukdom fortfarande är en del av en familj som saknar dom, som känner ett stort tomrum. Detta gäller ju oavsett av vilken orsak man förlorar någon.
Ni som vet med er att ni har någon i er närhet som kanske fick säga farväl till en närstående, glöm inte att trots att tiden går och det mesta blir vardag igen så är det många som bär på en sorg som kanske inte alltid syns.

Det är just detta som gör att jag verkligen är tacksam över det jobb jag har haft i över tjugo år, att få uppleva det finaste man kan få se hos människor som man aldrig skulle fått möjligheten att komma så nära i livet om inte döden kommit emellan.
Det är en ynnest som jag är tacksam över!

Trots detta har jag nu insett att jag nog inte klarar av det längre, jag har nått min gräns just nu. Detta jobb som varit mitt liv så länge tar mera nu än det ger…
Jag är sjukskriven en lång period framåt på heltid, jag ska tänka igenom på vem jag är utanför jobbet och det är verkligen svårt. Så mycket glädje jag har haft under alla dessa år och hur det har givit mig en identitet som människa, så nu måste jag hitta mig själv.

Alla möten med människor i en tuff situation har givit mig så mycket då jag har kunnat bidra med något i det svåra läge dom har varit, detta har stärkt mig som person men nu märker jag att det urholkar mig istället. Eftersom jag inte kan göra det professionellt längre så måste jag backa och tänka till.
Alla som kommer till oss på Fonus är värda att få rätt mottagande och rätt hjälp och nu känner jag att det är något jag inte kan ge just nu.
Trots detta känner jag tacksamhet att få möta just en person som den kvinna jag skrev om ovan och många andra genom mitt jobb, alla underbara människor som givit mig möjligheten att hjälpa dom genom det svåra dom drabbats av.

Slutligen vill jag skicka en tanke till vår mamma Inga som lämnade oss 2014 och min arbetskamrat Cina som somnade in 2015, båda två drabbade av cancer, samt min makes kusin Mia som innan sin 50-årsdag fick ge upp sin kamp mot denna sjukdom.
Dessa tre hade mycket kvar att göra men fick inte möjligheten, så ta tillvara tiden och du, skit i små petitesser, reta dig inte på bagateller, lyft hellre blicken och se bortom alla småaktigheter du kanske stöter på.

Jag, som ogillar frasen Carpe diem då den tjatades sönder för många år sedan på grund av att alla skulle ha den på väggen eller runt halsen, föredrar att använda frasen som rollfiguren Lily använde sig av i Sjölyckan, ”Nu carpar vi skiten ur det här diemet!”

Innebörden är hur som helst viktig, ta tillvara den tid du har, se dig omkring och om du kan så hjälp någon, var snäll mot dig själv och slösa inte bort tiden på oväsentligheter!

Jag har inte haft lust att skriva något på länge, men jag vill.
Det är mycket som jag vill göra egentligen, men jag har helt enkelt ingen lust.
Ofta säger man lite slentrianmässigt att man inte har lust till olika saker. Jag märker att jag använt denna fras lite fel faktiskt.
Enligt SAOL så betyder lust; 1 böjelse, begär2 känsla av glädje; nöje

Det är precis det jag saknar, känslan av glädje att göra något, begäret och böjelsen inför en hel del annars naturliga göromål. Det har varit många tankar de senaste månaderna, känslan av att allt borde vara på topp nu efter 2,5 år sedan diagnosen sattes, knappt två år sedan jag fick min sista cytostatikados, 1,5 år i 50% tjänst på Fonus, ett underbart barnbarn fyllde nyligen 1 år, vi har kommit till ro i vårt härliga hus, vi har startat om och berikat vår lilla familj med Sixten, en liten kattkille som är full med energi.

Men för tusan, var glad och nöjd då säger min hjärna till mig, vad är det nu att skylla på? Det pågår fruktansvärda saker runt omkring oss, både i Sverige och övriga världen.
Varför gnälla på att inte det finns någon lust?

Skärp dig!

Men det går inte! Jag vill jobba, jag vill skratta, jag vill träffa vänner, jag vill skriva, jag vill helt enkelt njuta av livet. Men jag har ingen lust!

Så nu sitter jag här, klockan är 03.00, jag har pratat med min älskade make om detta och vi kunde inte somna, så när han fick ett samtal på jouren så hade jag så många ord i huvudet så jag kände att jag gör ett försök med att bli av med en del av trängseln där uppe. Helt emot allt förnuft drack jag en kopp kaffe, drog igång lite musik med Sparks
(vi hade tittat på filmen om dom innan vi gick till sängs).
Månen ger ett magiskt sken över Snäckmor, lite ödesmättat mot den vita snön.

Nu kommer det förmodligen bara bli en massa funderingar om allt möjligt, så har du viljan och tid kan du läsa klart, men har du något viktigare för dig så gör det… om du har lust vill säga:-)

Detta med att säga att man inte vill eller inte har lust är det ju väldigt stor skillnad på.
Ta t.ex. jag vill inte dammsuga, det betyder ju verkligen det, att jag INTE VILL.
För mig handlar det om att jag vill, men jag har inte lust, vilket jag då väljer att omformulera i min hjärna till – Jag har inte ett begär efter dammsugaren, med andra ord det kräver alltför mycket ork för att klara av detta moment. Problemet är att viljan finns, jag vill verkligen få det gjort, jag har begäret efter att det ska bli rent i huset.
Tyvärr står (o)lusten emellan dessa två saker och många gånger vinner den. Då lägger jag mig i soffan istället och hoppas att lusten dyker upp lite senare.

När det gäller jobbet så blir det lite annat. Då har jag använder jag disciplinen istället, jag tvingar mig att vilja jobba. Där finns det en annan typ av förväntningar på mig som anställd och då driver det på och skjuter undan känslan av att inte orka. Där kan jag hålla igång de timmar jag är ålagd att fixa enligt schemat, men jag känner att effektiviteten inte alltid är på topp. Så länge jag får kommunicera med någon så fungerar det, men om jag bara ska sitta med administration så seglar tankarna iväg på annat och jag tappar fokus. Det är otroligt irriterande!

Ett annat exempel är lusten att träffa vänner, det kräver otroligt mycket ork för att göra, viljan finns, men inte den förbannade lusten. När jag väl gör det så märker jag ju att det ger så mycket tillbaka, men orken att planera in, bestämma dag och tid, kanske byta om och förflytta sig till en annan plats – där skiter det sig på ren svenska. Då undviker jag det hellre.

Min lilla smultronblomma i granngården, Naela, denna underbara varelse som jag verkligen avgudar och vill tillbringa tid med dagligen. Hon blir så glad när vi ses, hon skiner som en sol och ger mig så mycket tillbaka. Trots det så känner jag mig helt slut efter några timmar med henne, jag vill så mycket mera, men helt plötsligt tar det slut på bränslet. Nu har jag en förstående dotter och måg, så det är inga problem, men frustrationen är rent för jävlig.

Denna bild är det nog Faster Hanna Hellmers som tagit, men jag lånar den då jag tycker den säger så mycket om vilken gounge Naela är.

Så som det verkar nu så har jag drabbats av nedstämdhet av något slag, vägrar att kalla det depression. Kanske är jag bara trött på denna vinter och längtar efter att lära känna vår nya trädgård och börja gräva och plantera lite. I den här trädgården kommer det nog inte dyka upp några hoppfulla snödroppar som det gjorde på Gg 1, det är i stor sett bara en gräsmatta i nuläget. Så där finns att göra, men för närvarande ligget ett snötäcke på dryga halvmetern och mera ska det komma. Dom flesta jag pratat med om detta typ av mående känner också en enorm trötthet efter att dagligen vara rädd att halka, tunga moln och snö vart än man ser. Så till alla er som känner likadant, vi ser fram emot våren nu och håller tummarna på att det är bar mark och värme som saknas oss. Jag håller envist fast vid detta och försöker behärska humöret allt jag kan, för nu är det snart mitten på mars och livet vänder åter.

Apropå ordet lust, det är ju faktiskt ett väldig ”lustigt” ord som bara med ett O blir något helt annat. Olust är ju egentligen inte att man inte har lust med något, det är helt enkelt obehag inför något. Fast det är klart, begär efter något eller obehag inför något kanske man kan kalla motsatser, dock blir min tolkning lite på mitt sätt. Jag känner inte obehag av det saker jag inte har lust att göra.

Jag vet ju inte riktigt än hur jag ska behandla min knopp som det är just nu, men min kropp vet jag vad den behöver. Träning och motion….tror ni viljan finns?
Jodå, det gör den, men då ställer ju den förbannade lusten till det igen, jag har inte alls någon lust med detta. Insåg häromkvällen att mina tidigare ganska muskulösa vader faktiskt hänger, slappa och påsiga. Då ska vi inte tala om resterande muskulatur i denna snart 57-åriga kropp, det är rent förskräckligt vad jag tappat bort dessa nödvändiga delar av min kropp. Jag hoppas att råda bot på det också, men detsamma blir det aldrig.
Eftersom jag fick ett bra svar på senaste röntgen så känner jag naturligtvis en glädje för det, metastaserna är minimerade och det ser bra ut. Tyvärr väljer mitt negativa jag att ändå framhålla allt jag måste ta/injicera för att justera och hålla balansen i kroppen. Mitt positiva jag försöker då hävda att det är väl inte så mycket egentligen, men just nu är allt mycket då glaset verkligen är halvtomt. Jag gjorde en liten skiss på vad som krävs och förändrats efter de år som gått sedan 1 oktober 2020.

Nu har jag snart gnällt klart och klockan är snart 5, Sparks har peppat mig och jag borde nog gå och sova. Sista låten med Sparks är träffande nog ”I wish you were fun” , tack för den!

Direkt översatt blir detta andemeningen i den låten:
Jag önskar att du var rolig, jag önskar att du var rolig
på alla sätt jag önskar att du var kul
För att lysa upp den mörka kalla vinterdagen
På alla andra sätt tycker jag att du är fantastisk men…

Tack till alla er som läst alltihop och nästa inlägg kanske blir lite roligare, jag har fortfarande många saker jag skulle vilja skriva om, men jag har inte lust!

En sista bild, en repris från ett tidigare inlägg som får avsluta detta och eftersom jag har fullt med pennor på bordet så sätter jag en i munnen och går till sängs. Förhoppningsvis ler jag i sömnen när Reimond kommer hem.

God natt eller god morgon till dig!

Den 27 november 2020 skrev jag mitt första trevande inlägg i detta forum. Fyra stycken visningar blev det och jag fick blodad tand och kände stor tacksamhet för att jag hittat något att fördriva tiden med under mitt år som sjukskriven på heltid.
Mitt i pandemin, det var en risk att träffa vänner, hösten på intåg och på många sätt kändes det mörkt både på insidan och utsidan. Håret föll av, kroppen tog stryk av cytostatikan och jag fick inse att Mr Scrooge var i mig för att stanna. Nu har den fulingen fått kämpa för sin tillvaro i varje fall och så här två år senare så finns gott hopp att min kropp står emot hans tillväxt.

Reimond och jag tog en tur till Höga Kusten i sommar och då stötte jag på Mr Scrooge både som ”levande” och som ett lik, så jag har sett hur han kommer att ligga där i sin svepning till slut.

Som läget är nu så får jag mina antikroppar var tredje vecka, ett stick i låret som tar ungefär 7-8 minuter på Dagsjukvården i Hudiksvall. Heder till alla som jobbar där, glada, trevliga och alltid lika lyhörda sköterskor som tar hand om oss som kommer dit.
Jag har även börjat fått skelettstärkande behandling, ytterligare en spruta som jag ska få var tredje månad. Den första fick jag i augusti och hade bara hört att den knappt skulle märkas.
Jo, tjena, ett dygn efteråt kom feber och frossa, sedan en helvetisk ledvärk som började i tummen för att sedan sätta sig i stort sett överallt.
Min fotled blev som en elefants och jag kunde knappt gå. Tack och lov hade jag en tid hos min läkare veckan därpå och han insåg att jag inte klarade av detta preparat vid namn Zometa, utan jag skulle få en annan sort nästa gång.
Ledvärken klingade av och nu är jag väl lite stelare än vanligt, det känns som om muskelmassan i armar och ben givit upp vissa dagar. Tack och lov finns det Alvedon och Ipren som jag kan boosta upp kroppen med.
När läkaren konstaterade detta så kunde jag inte hålla mig från att fråga om jag hade sluppit dra ut tänderna om jag fått det nya preparatet från början, tur för honom att så inte var fallet, dom hade rykt oavsett. Dra ut tänder är nog det som hittills givit mig det största ångestpåslaget. Så nu fick jag XGEVA istället och det som känns efter den är lite mera stelhet och obehaglig känsla i tänderna. Lite tröttare än vanligt också, men det går an i varje fall.
Min återkommande röntgen var tredje månad klarade jag också av förra veckan och då blev jag peppad av Nico att begära en koll på huvudkontoret också, dvs DT hjärna.
Jag är lite dålig på att själv konstatera behoven, detta trots att jag vet bättre. Orsaken till att hon ville att jag skulle göra det är bl. a för att jag inte har samma balans längre, känner lite osäkerhet när jag t. ex ska ta mig utför en trapp eller bära något. Jag har skyllt det på att mina tår inte har fått tillbaka känseln ännu, så jag hoppas det beror på detta.
Nu är det i varje fall gjort och gissa att jag blev lite kall i magen när en sköterska ringde upp mig vid 18-tiden ikväll för att ge mig en tid hon onkologen redan i övermorgon.
Dock lugnade hon mig med att dom ville fylla på en avbokad tid med oss som stod på väntelistan. Så det är bara hoppas och se vad doktorn säger på onsdag.

Nog nu om det medicinska, det är ju inte så förbaskat roligt att skriva om, förutom när allt är toppen förstås. Jag vill lyfta fram det som är bra också.
Min handläggare på Försäkringskassan!
Som läget har varit på jobbet sedan jag kom tillbaka för dryga året sedan och 50% sedan årsskiftet så har det varit tungt. De fyra timmarna om dagen har tagit livslusten ur mig.
Dagarna blir sönderhackade och man är i något slags limbo mellan arbetsför och sjuk.
Så trött när man gjort sina timmar att det bara var att gå och lägga sig och sova, sedan kliva upp för att göra middag och därefter gå till sängs. Jag fann ingen rätsida på den tillvaron överhuvudtaget. Först ska man göra sig anständig varje morgon för att vistas med människor, sedan ska man tillåta sig vara sjuk när man kommer hem. Det har inte gått ihop alls. Efter ett år på det viset så fick jag höra av en av deltagarna under Medleforsveckan jag fick genom Cancerrehabfonden att hon försökt få till ett annat upplägg och lyckades få igenom detta. Jag peppade mig under några veckor för att ringa och fråga. När Christina på FK fick min situation förklarad för sig så sa hon bara: Självklart ska du lägga upp din arbetstid så att det passar dig allra bäst.
Det är nuförtiden inga problem så länge det inte är ett fysiskt tungt jobb man har och är sjukskriven pga av just detta.
Det jobb jag har blir så mycket bättre om jag får jobba 2,5 dag i veckan och kan då få ett avslut på dagen utan att gå hem med saker på skrivbordet som jag inte hunnit slutföra samt att jag mår bättre av att komma och gå med mina kollegor, få möjlighet att äta lunch under ordnade förhållanden och känna mera tillfredsställelse på kontoret.

Så nu får jag mera helhet i mitt liv igen och mår avsevärt bättre, visst tusan är jag trött efter en heldag på jobbet, men då vet jag att jag kan ta igen mig dagen efter och får möjligheten att ha ett fungerande liv, inte friskt men ändå inte bara känna mig sjuk hela tiden.
Så tacksamhet över min sunt tänkande handläggare och Lena som påtalade det här för mig!

Nu börjar klockan närma sig midnatt och jag känner att det är dags att krypa ner i sängen, men det känns gott att skriva av sig detta och fokusera mera på det som är viktigare än cancer, mediciner och biverkningar.

Med andra ord, Familjen, Snäckmor och roliga saker som trots allt sker hela tiden.
På återseende och nu ser jag fram emot onsdag och förhoppningsvis få höra av onkologen att Mr Scrooge är på väg att lindas in i sin svepning!

Ha det fint och jag avslutar med en bild på den bästa medicinen som ej kan fås på recept, hon heter Naela!

Oj, oj, oj, nu när jag äntligen tog mig tid att sätta mig ned och skriva lite hittade jag ett utkast som jag inte lagt ut. Förmodligen för att jag skulle ta en bild på vårt hus på Gränsgatan och sedan glömde jag bort det. Så här kommer ett rätt så ”gammalt” inlägg som egentligen skulle ha publicerats i juni. Eftersom vår flytt har varit en spännande och krävande process så vill jag ha med detta ändå trots att det känns länge sedan jag knåpade på detta en sommarnatt, jag tycker helt enkelt att vår egen oas i Hudiksvall är värd detta utrymme. Sedan är det ju lite skönt att titta på härliga sommarbilder så här i den grå novemberkvällen.
Nu kan jag lägga detta åt sidan, så håll tillgodo om du vill läsa.

29 juni 2022 kl. 23.59 på Gg1:
Något vi inte trodde skulle hända är att vi skulle sälja Gg1.

Vi fick möjligheten att köpa Reimonds föräldrars hur 2009 då jag kände att pendlingen från Bjuråker till Hudiksvall var alltför tråkig. När då mina svärföräldrar tog beslutet att sälja till oss så blev det min lycka. Jag fick äntligen bo i närheten av stan, vi fick en möjlighet att utforma huset som vi ville ha det och vi har haft det så bra här.
Nu har livet givit oss våra törnar och vi kände att vi vill, som man säger, vända blad än en gång. Om allt går i lås så står vi nu redo att köpa vår fjärde fastighet. Vi väljer att överge Hudik för att starta om.
Den trädgård vi lämnar över till någon annan är en riktig oas. Jag brukar säga att man kan i stort sett gå naken utan att någon ser en, avenbokhäcken som nu närmar sig fyra meter gör trädgården helt insynsskyddad. Fruktträden ligger som ett tak och alla buskar och häckar ger naturliga små krypin här och var.

När jag började vilja skapa dessa rum så blev Reimond ganska trött på mig.
– Varför ska vi ha sittplatser överallt när vi knappt hinner använda dom?
Jag ville ha platser för alla tillfällen, sol, skugga, morgon eller kväll.
Han har med stort tålamod ordnat med stenbeläggningar och skött om alla olika häckar under dessa år. Vi har matchat varandra i detta idoga arbete att få till den här härliga platsen.

Att gå ut i trädgården en kväll i augusti, med massor av ljus tända överallt och kanske ha vänner här hemma är helt underbart. Många fester har det också blivit genom åren.
Minnesvärda är midsommaren för några år sedan när våra vänners barn kom hem från England och Australien för att fira midsommar, en äkta svensk midsommar, sill, nubbe och Björnen sover runt en midsommarstång.

Likaså när Simon fyllde 30 och hans vänner överraskade honom med en heldag i Hudik och avslutande fest här hemma. Uterummet var fyllt med glada människor, sång och musik. Det är svårt att tänka sig att vi periodvis faktiskt var närmare 20 personer denna kväll i vårt uterum, det där med hjärterum och stjärterum fick verkligen bevisas.

Inte att förglömma Reimonds och min dag då vi förnyade vårt äktenskapslöfte efter 30 år som gifta. Hela trägårn var full av vänner som tillsammans med oss gjorde denna dag till ett minnesvärt tillfälle.

Den senaste större festen var när Nico fyllde 30 år och trädgården fylldes av vänner och släkt för att överraska henne då hon helt ovetandes kom förbi på kvällen. Några veckor innan hade hon och Simon berättat för oss att vi skulle bli mormor och morfar, detta besked fick vi veta i uterummet en kväll när vi trodde vi bara skulle äta middag och umgås. Så det var extra mycket glädje att fira denna dag fast nästan ingen visste om det.
Ni ska veta så svårt det var att se till att hon endast fick alkoholfritt i glaset utan att någon uppmärksammade det.

Våra grannar har haft överseende med sång och musik framåt morgonkvisten.
Många tillfällen med mindre sällskap har också varit härliga, att äta och dricka gott, att ta tillvara sommaren så mycket som möjligt. En spontan fest var när Hudiksvallsbygdens organist skulle sluta och vi var upp emot 30 personer som samlades här hemma för att tacka för all vacker musik han givit oss.

När man under 13 år har haft denna möjlighet att låta detta hus stå öppet för alla olika tillfällen av glädje så blir det konstigt att tänka att vi ska lämna detta.

Varför gör vi nu det?
Jo, vi ser en möjlighet att starta om, förändra vardagen, få en ny utsikt och förhoppningsvis få många fina år av ett skapande av en ny trädgård.

Även om dessa år har berikats med många roliga tillfällen så har mycket hänt oss som familj sett. Vi har gått igenom många dödsfall, mamma, pappa, syrran och morbror samt några till, vi har upplevt en helvetessommar då Nico blev svårt sjuk, vi har tagit farväl av våra fyra katter, vi har tampats med vardagens problem och slutligen så fick jag min bröstcancer.

Det känns som att det är rätt att börja om nu.

Vår nya plats kommer bli nära havet, nära vårt älskade barnbarn Naela, det kommer finnas hur mycket som helst att göra, men vi behöver inte ha bråttom att göra något.
Vi kan hitta ett nytt sätt att leva helt enkelt.
Ja, vi får lite längre till jobbet, vilket var största orsaken att jag verkligen ville flytta till stan, men efter allt som varit har jag insett att jobbet inte är det viktigaste för mig längre. Det finns annat som blir mera väsentligt, LIVET! Jag vill prioritera livet och glädjen av att vilja leva.

Detta beslut blir en del av det numera slitna begreppet Bucket list. En fantastisk film med två stora skådespelare Jack Nicholson och Morgan Freeman. Om någon har missat den så säger jag bara – se den! Man får en tankeställare om hur kort livet egentligen är, vill det sig illa så blir det kortare ändå. Vi har ett visst antal dagar på jorden som vi ska fylla med saker som är värda att leva för.

Min egna Bucket list är ganska enkel, inte alls så dyr ekonomiskt sett.
Jag vill bli en bättre människa helt enkelt, en som förhoppningsvis inte lämnar detta liv obemärkt. En som man tänker på med glädje och har roliga minnen tillsammans med, någon som har gjort något för att förbättra tillvaron för någon annan.
Jag vill gå ner till havet och ta ett morgondopp och kanske våga börja vinterbada.
Jag vill ha härliga middagar och massor av vänner runt bordet.
Jag vill vara med på alla spännande upplevelser med lilla Naela, se henne växa upp och bli en stark och vetgirig ung kvinna. Jag vill uppleva ålderdomen med Reimond och sitta på uteplatsen en sommarkväll med en varsin cognac och prata om allt vi åstadkommit tillsammans. Jag vill se Simon förverkliga sina drömmar om det han vill göra av sitt liv, se Nico växa i sin roll som den sköna mamma hon är redan visat att hon är.

Är det för mycket begärt?

Jag inser nu att jag saknat detta skrivande, men tamejtusan att jag hinner med.
Så många gånger jag längtat att få tillfälle att skriva eftersom det har hänt något hela sommaren, men jag har inte funnit ork att sätta mig ned.

Så, jag börjar bakifrån, dop, sälja hus, köpa hus, sommar och allmänna funderingar kring livet osv det kommer senare.

Jag har fått ynnesten att varit på rehab den vecka som förflutit. I våras gjorde jag en ansökan genom Cancerrehabfonden om att få denna och fick i början på sommaren ett stort JA. Vad innebär nu detta? Jo, att jag fått tillbringa en vecka med ”likasinnade”, få en kick, prata om min sjukdom, få förståelse, få dela glädje och frustration med anda människor i liknande situation. Med andra ord, skrapa på ytan gällande mående, oro, rädsla, lycka, livet i stort och smått med andra, helt okända människor i fem hela dagar!
En helt fantastisk vecka med underbara människor med olika cancerdiagnoser, med olika liv, med fantastiska handledare och inte minst underbar mat!

Vi har skrattat, gråtit, pratat, tokat oss, hamnat i djupa samtal, berikat oss, ja alla känslor ha funnits med.
I tron att man skulle komma hem utvilad och i fas blev allt tvärtom, min kropp är helt slut, jag vaknar med påsar under ögonen, känner mig helt urlakad, men ändå tillfreds.
Jag har gått igenom en mangel med aktiviteter, tankar, kroppspåslag, hjärngympa, insikt och framförallt en stor kärlek till helt okända människor. Så mycket värme, omtänksamhet och insikter på fem dagar! Helt otroligt jäkla underbart!
Omgivningen som omgav oss på denna plats var också en stor del av vårt välmående under vår vistelse där, vacker natur och fina promenadstråk och ett första möte med hösten.

Eftersom vi deltagare givit varandra ett löfte att det som har sagts stannar i gruppen så kommer jag inte skriva om någon i synnerhet, utan om alla i allmänhet. Vi är en grupp människor som är utsatta för en stress med en cancer i kroppen som hotar att ta livet ifrån oss då vi alla är kroniker. Trots denna deppiga prognos så har vi skrattat, njutit och glatt oss av varandras olikheter och vi har knutit band för resten av livet.
Jag önskar så att jag kunde delge er vad vi pratat om, allt allvar, all glädje, all sorg, all oro, men dessa får jag ha inom mig och jag bär vartenda ord i mitt hjärta.

Min tacksamhet vill jag också rikta till Cancerrehabfonden som såg till att jag fick denna ynnest att träffa de andra. Helt plötsligt känner jag en samvaro av förståelse, jag känner att jag betyder något för någon annan som är drabbad, jag kan göra något för någon annan och någon gör något för mig. Självklart finns det många andra tillfällen i livet när jag har känt så, men det här var annorlunda. Det kändes som om vi var inneslutna i en bubbla under de här dagarna, en annorlunda känsla då den varat dygnet runt och vi alla kände direkt en samhörighet.

Vi tillbringade dessa dagar på Medlefors Folkhögskola i Skellefteå. Vi fick bland annat samtalsstöd av Tobbe i form av psykoterapi, både i grupp och enskilda samtal, Anneli som tog oss igenom pass med Mindfulness, yoga mm, vi fick vattengympa med Ann-Helen och mycket tid för att lyssna och bli lyssnad på av alla i gruppen. Med så mycket nytt som skulle processas i en redan rörig hjärna så känns det ändå som en högvinst på lotteri. Dessa människor kommer att finnas där, genom vår grupp på messenger, framtida träffar, förhoppningsvis på Brogården redan nästa sommar. Vi har fått ett sammanhang, en gemensam plattform att stå på.
Vi har även fått något att hålla i när livet blir tuffare och när vågskålen tippar över.
När jag tänker på alla som var med så är det ju rätt fascinerande att vi alla passade ihop, vi har sjukdomen som en ryggsäck, men också den sköna humorn som gör att man totalt släpper loss.
I samband med vattengympan en dag så brast jag och en annan tjej ut i att sjunga Barnatro, vi har också betygat varandra vår kärlek, dvs ”Jag älskar dig också”, (med ett visst inslag av varm ironi), en deltagare bjöd helhjärtat på sig själv och sin Albert, en annan och jag fördjupade oss i verkningarna av naturmedicin av det ”icke erkända” slaget, vi har skrattat åt vansinnigt roliga felaktigheter när det gäller autokorrekt i våra mobiler och vi har tillåtit varandra att släppa taget om det skal som gör att vi till mångt och mycket skärper till oss för att inte dom vi har omkring oss ska tycka att det är alltför jobbigt.
Jag önskar att jag kunde skriva mera öppet, men vi är ett slutet sällskap, vi respekterar varandras integritet och jag är så lycklig för att få ha tillbringat dessa dagar med dessa otroligt livsbejakande människor, njutit av de olika dialekterna, från den goa värmländskan till den trygga norrländskan.

Vad är nu Cancerrehabfonden för typ av fond?
Jo, den ger människor som mig en möjlighet att få landa, att få utbyta sanningar och erfarenheter i denna sjukdom som inte är så jäkla kul att drabbas av, den ger oss insikt, kunskap och verktyg att använda sig av. Jag vill också hävda att den ger styrka och ork att vara sjuk.
Medlen fonden använder sig av är gåvor helt enkelt. Gåvor genom insamlingar, testamenten, minnesbrev och liknande. Den bedriver ingen forskning av cancer utan finns till för att ge drabbade insikt, livslust, andrum, gemenskap, kunskap och framförallt orken att vara en som dragit denna nitlott i livet. Jag tycker självklart att forskningen är otroligt viktig, framförallt då den har gjort att jag nu lever med en cancerdiagnos som för ett decennium sedan hade hög mortalitet. Men när man väl fått Mr Scrooge i sin kropp så är det underbart att få uppleva en sådan här vistelse, att få sätta sig själv i främsta rummet helt enkelt.

Varför denna rubrik då? Sätt en penna i munnen?

Om det känns svårt att le, om dagen inte rymmer några glädjeämnen, sätt in en penna i munnen, tryck till den rejält, då kan det faktiskt hjälpa hjärnan att tänka positivt.
Efter en stund kommer leendet fram, endera för att man känner sig lite knäpp eller helt enkelt för att andra ler mot en när man ser ut som en idiot med en penna i munnen.
Prova får du se!

Till er alla i Medleforsgänget, en stor kram och tack för att ni finns.
Till alla er andra, tack för att just du tog dig tid och läste ända hit.

Nu kommer det inlägg som jag satt och fnulade på innan jag kände att det blev viktigare att skriva om Petra. Livet blir liksom som en sånt där labyrintspel som fanns på bibblan i Friggesund när jag gick i skolan. Förmodar att ni flesta kommer ihåg det:

Man är liksom den kulan emellanåt stadig, säker på att komma fram, sedan helt plötsligt darrar man till lite och trillar ned i närmaste hål. Man rycker upp sig och försöker igen, kanske kommer man förbi flera krökar, men så är det dags igen.

Jag trillade verkligen ned i hålet när jag tog del av Petras familjs inlägg om att hon till slut fick ge upp sin envisa kamp mot den sjukdom många av oss bär på. Lika tragiskt var det att läsa om Linn Gunnarsdotter, en vacker, livsglad kvinna i Gävle som häromdagen var tvungen att lämna denna jord, sin unga son som veckan innan gått klar klass 9.
En grabb som har ett helt sommarlov framför sig – utan sin älskade mamma.

I det läget har jag svårt med någon form av självömkan, jag kliver upp var dag, jag kan jobba 50%, orka med att laga mat, bjuda hem familjen på middag, dona på i trädgården.
Inte f-n är det synd om mig, men sedan så kommer känslan ändå tillbaka, jag har faktiskt vissa problem med det som drabbat mig. Jag blir himla trött på att alltid vara så förnöjd och positiv.
Så här kommer ett klagande inlägg, läs klart om ni vill, blir ni lätt äcklad över realistiska bilder, scrolla förbi, det blir gulligare mot slutet.

Status naglar:
Ni som orkat med alla mina tidigare inlägg har hört talas om mitt problem med naglarna. Detta uppstod ca 6 månader efter att jag fick sista cytostatikan. Det pågår ännu, 1,5 år efter. Standarden på mina naglar, både händer och fötter är urusla.
Dom flisar sig, krackelerar som tunn is på vattenpölarna när vårsolen gått till vila.
Jag har ju lyckats få hjälp genom egen vårdbegäran på medicinsk fotvård, detta trots att inte onkologen får remittera mig dig. Fantastiska Lena har hjälp mig med dom gräsliga stortårna, gud välsigne henne! Jag smörjer, fotbadar, oljar, filar och går helst utan skor, men inget hjälper. När jag sedan pratade med en kvinna som hjälpte mig att ställa frågan till en av våra regionpolitiker så fick hon svaret som följer:

”Det låter som vårdgivaren har avtal m Region Sthlm och därmed omfattas av det fria vårdvalet. Pat bör således kunna vända sig dit själv om hen inte får en remiss (varför onk inte vill utförda en sådan behöver de förstås motivera för vederbörande; det kan ju finnas goda skäl eller bättre alternativ ut deras perspektiv). Du kan också hänvisa patienten till något av våra hälsotorgs vårdvägvisare för vägledning och råd alt till vardvagvisaren@regiongavleborg.se

Jag är tacksam för att få hjälpen av henne att få ett svar, men vem tusan kan åka till Stockholm för 10 minuters hjälp varannan vecka? Jag har vare sig råd eller tid till detta.
Det är klart att man försöker själv så länge det går att gå. Till vårt sjukhus har jag fem minuter och jag är hemma igen inom 30 minuter.

Så här ser jag ut nu sedan några veckor tillbaka och tack och lov är det varmt på backen så jag kan slänga av mig skorna och gå barfota så ofta som möjligt.
Varning – äcklig bild!

När det gäller fingernaglarna så är det samma sak, men dessa belastas av naturliga orsaker inte lika mycket, är sedan gammalt (eller ungt?) hopplös dålig att gå på händerna. Det ser ut som jag konstant biter på naglarna, vilket jag aldrig har gjort. Det går inte att öppna kapsyler, ej heller öppna en plåsterförpackning sedan fastnar man i håret med dessa. Små saker i den stora vida världen, men dagliga påminnelser stör.

Inte lika äcklig bild av naturliga skäl:

Så kommer vi till mina upplevelser den senaste veckan, jag var ju tvungen att åtgärda två tänder. Detta upptäcktes i november när jag blev remitterad till specialisttandläkare Ulf. Han bedömde att de två tänder som jag rotfyllde för snart tjugo år sedan skulle kunna innebära att jag kunde drabbas av nekros i käkbenet när jag senare i år blir tvungen att starta en behandling av skelettstärkande medicin, detta till följd av metastaserna i skelettet i kombination av min ålder. Vi kvinnor bär alla anlag för benskörhet, framförallt efter klimakteriet. Den domen han gav mig då var tung, jag har sedan barnsben en otrolig rädsla för tandläkaren, att vara helt maktlös, rädsla för smärta i munnen men också agan efter mammas krav på att vi skulle sköta våra tänder exemplariskt. Jag drog mig i det längsta för att på så vis flytta fram den till slut oundvikliga dagen då jag skulle dra ut dessa två som jag burit så länge. Jag kan inte påstå att dom var så vackra och perfekta, men dom var mina!

När dagen kom för ingreppet hade jag några veckor innan varit dit och tagit en avgjutning på mina gaddar och skulle då få en liten protesliknande sak att ersätta dom med. Min galghumor satte fart och jag frågade om jag kunde ha min protes i ett glas bredvid sängen under natten och ja, det kunde jag. Dock får eländet ligga för sig själv i badrummet, jag vill inte se den när jag somnar och vaknar, ej heller är det väl speciellt romantiskt för Reimond heller.

Sagt och gjort, jag åkte dit på morgonen och en 45 minuter senare var gaddarna borta. Men jag kan lova att det var en pärs för Ulf också, han sa på ren svenska att dom satt för jävligt och gav mycket motstånd. Han fick borr sönder dessa till småbitar för att få bort dem.

Nu kan ni scrolla förbi om ni vill slippa se före och efter bilderna:

För att det ska kännas lite roligare att avsluta denna episod så har jag då min lilla protes, två små tänder på en miniplastgom som jag snällt vårdar på kvällen och sedan sätter in på morgonen och jag är lycklig över att det ser ut som om jag har tänder där, men inte tusan är det bekvämt! Tur att jag inte gärna tuggar tuggummi eller segt godis.

Jag var så stolt över mig själv efteråt att jag förärade mig en bukett blommor,
för att jag var värd det!

Som om inte detta räckte den här veckan så fick jag äntligen komma till en gynekolog för att fastställa att jag inte hade drabbats utav framfall. Detta begrepp som jag aldrig ens tänkt på kunde hända kom över mig när jag kände mig väldigt konstig ”där nere”.
Ni behöver inte stänga ned, denna stycke kommer inte avslutas med bilder! Jag lovar att till och med jag har en gräns.
Dock är det ju inte något man lätt pratar om, i varje fall är inte jag uppfostrad med sådant här prat. Hemma var vi inte alls öppna om vad som hände med våra kroppar i puberteten, det mesta fick jag lära mig själv genom att noggrant läsa på i de provförpackningar man skickade ut på 70-talet till oss tjejer som fyllde 13 år. Mamma kunde berätta om allt vad som hände i munnen om man inte borstade tänderna, men inte pratade hon om mens eller blommor och bin precis. Syrrorna hade kanske varandra till hjälp men jag kommer inte ihåg att jag kunde snacka med någon om allt detta. Jag minns att jag första året använde toapapper eftersom jag inte vågade köpa bindor själv. En konstig uppväxt med en så smart mamma. Jag hoppas Nicolina upplevt mig lite bättre och jag vet att Naela kommer att få det mycket enklare. Tack och lov för denna nya generation!

Åter till det eventuella framfallet, det var inget sådant, tack och lov. Dock berättade den fantastiskt trevliga gynekologen att jag har slemhinnor som en 85-åring! Inte precis något kul det heller, det drar, svider och jag får lätt känningar av urinvägsinfektion.
Vad kan man då göra åt detta? Jo, jag är ordinerad kapslar innehållande hormoner som jag ska använda livet ut! Tre gånger i veckan innan jag lägger näsan i vädret, det går liksom inte återställa dessa slemhinnor på annat sätt. Min mittregion har alltså åldrats 30 år på grund av cytostatikan.
Det är nu jag kommer till baktanken med detta mer eller mindre trevliga inlägg.
Hittills har INTE cancern gjort mig sjuk, endast behandlingarna som ska trycka ned och även förebygga vidareutveckling av denna parasit som tagit besittning i min kropp.

Jag ÄR tacksam för de preparat som injiceras, stoppas i munnen, stoppas upp i mig, det är jag, men inte är det speciellt stämningshöjande.
Än en gång tänker jag då på de som drabbas av detta tidigt i livet, desto flera år ska dom dras med alla biverkningar. Jag läste en gång en ung människas kommentar om att en person sagt till henne ”Tur att du är ung och stark, du kommer säkert att klara detta bra”. Hur fanken tänker man då?

Jag är glad att jag hann bli 55 år innan jag behövde bekanta mig med ovanstående saker, jag är tacksam över att jag får så bra hjälp av vården, jag är tacksam över att det går så pass bra som det gör. Men inte hade jag en aning om att jag skulle bli sjuk av det som håller Mr Scrooge stången.
Så när ni träffar någon som är drabbad, kom ihåg att det många gånger är behandlingarna som gör en människa ledsen, sorgsen, som ger smärtan och förtvivlan.

Cancern är grundorsaken, men biverkningarna är det som suger livslusten ur en, i varje fall är det så för mig många gånger.

Nu vill jag avrunda med något trevligare, som till exempel lyxen att en tidig sommarmorgon ta med tekoppen och mackan ut i trädgården och njuta av en frukost i den mest vackra tiden på året, träden surrar av massor av arbetare, fåglarna har fullt sjå att fixa mat till ungarna och jag kan sitta här, mitt inne i stan och bara njuta – barfota!

En till sak som förgyllde dessa dagar var en gåva från en av mina kunder i våras. Jag fick äran att hjälpa henne och hennes familj att planera och ordna en älskad mors begravning och allt blev så vackert. En begravning som verkligen visade vem den kvinnan var en kreativ, människovänlig, insiktsfull och ärlig person. Minnena efter den dagen har etsat sig fast i mitt minne och jag känner stor tacksamhet att få den äran att vara delaktig i min profession, med både hjärta och hjärna.
Som tack för hjälpen fick jag ta emot ett helt underbart konstverk i keramik, en skål med en bild på hur dottern såg mig, jag trodde aldrig jag skulle tolkas så vacker och stark. Tack Felicia Öjemark – Wiik för denna underbara gåva, den kommer alltid att finnas på en fin palts i vårt hem.

Ni ska inte slippa undan, har ni läst ända hit så måste jag belöna er med en s.k. sötchock också, jag kan bara inte låta bli.
Här kommer en stilstudie på den lilla människan som nu är en i vår familj, NAELA, 3,5 månad gammal och jag inser nu att det kommer flera bilder av henne framöver, en mormors rättigheter när man blir ”bloggare” som medelålders kvinna!

Tack för att du var med ända hit och förmodligen kommer inget mera före midsommar, så jag vill passa på att önska just dig en fin midsommar helg och ta vara på varje dag!