En vacker morgon, varmt och skönt, fullt med hungriga gråsparvsungar i plommonträdet. Med lite tur så sätter dom i sig en hel del av de gröna lössen som intagit det kära gamla trädet. Jag valde att köra mitt yogapass ute idag, tillsammans med våra grabbar Fozzie o Ragnar. Så njutbart att kunna göra det, alldeles för mig själv…. nästan. Det finns en lista på Spotify som heter Visa och vemod, den tycker jag passar mig så bra i samband med mina försök med yogan. Det blev i vilket fall som helst en bra start på dagen.

Efter yogapasset gick jag omkring och städade i trägårn, det är inte klokt så mycket det finns att plocka med. När jag donade på så kom jag och tänka på en helt otrolig dag vi hade här hemma för snart två år sedan. Vi gifte om oss, jag och min Reimond.

Det kom sig i första hand av att Nico under många år sagt att vi borde gifta om oss eftersom vårt bröllop blev av ”bara för att” kan man säga.
Vi hade ju ändå prästen hemma på gården då vi skulle döpa Simon, varför inte passa på att gifta oss på en gång?
Vår släkt var på plats, några av våra närmaste vänner och det skulle ju på så vis bli rent ekonomiskt bra för oss med tanke på hur vi hade det.
Min syster Katarina och hennes Åke var också med på detta och beslöt att göra det dagen före barndopet, i kapellet med oss två som vittnen.
Pappa fick veta detta och fick göra våra brudbuketter, men vår mamma hade ingen aning om något och jag kan än idag känna hennes stora besvikelse att inte få vara delaktig i denna stora dag och det ångrar jag verkligen.

Tuppen gal intensivt under hela ceremonin, vi åt vår bröllopsmiddag i kartong – pizza, bröllopsresan får bli ett eget inlägg framöver. Men nu blev det så och uppenbarligen är det inte prislappen på bröllopet som avgör om det blir livslångt eller inte.

Den första tanken att faktiskt gifta om oss eller förnya våra bröllopslöften som det faktiskt heter såddes sommaren 2018 då Nico blev sjuk. För att ha något att ”hålla i” och se fram emot så lovade jag henne att vi skulle gifta oss en gång till och då ha en mera romantisk dag framförallt. För att göra det riktigt så tänkte jag att jag nog måste fria också eftersom det inte blev något sådant 1989.
Så, en kväll tidig vår 2019 så bad jag Reimond om att vi skulle spela TP, sådär på tu man hand. När jag ställde honom frågan ”Vad händer den 20 juli?” så kom han med en massa olika tankar kring kungens födelsedag mm. Efter många gissningar så blev jag tvungen att hjälpa honom och sa att det är dagen då vi ska gifta om oss om han sa ja.
Och det gjorde han….så nu kunde vi börja planera vår dag som skulle starta vår kommande 30-årsperiod.

Att göra detta på riktigt, två mycket mogna människor som känner varandra väl, som gått igenom glädje, sorg och kriser tillsammans och ändå stått pall, som formats av varandra och förändrats mycket under alla år – det kändes så fint!

När vi hade samtalet med Erik Tanzborn, som blev utvald att genomföra denna ceremoni tillsammans med oss, så visste jag att det skulle bli en härlig dag. Jag kommer inte ihåg ett dugg från det samtalet för 30 år sedan, mer än att vi åkte hem till prästen.

Till denna dag valde vi varsin sång och jag gav Reimond sången som Stina Wollter har gjort, Garden Song. Den inleds med orden ”Will You let me walk You through my garden?” och den beskriver att det finns många rum i min trädgård och att jag erbjuder nyckeln till denna. För mig passade den låten så otroligt bra in i mina tankar kring det liv vi lever. Hur många år man än har delat så finns det ändå kvar mycket som är outforskat, man känner varandra väl, men det finns nog alltid något som är okänt för oss.

Att vi sedan förnyade våra löften i ett av rummen i vår trädgård gjorde att det kändes så rätt.

Efter den dagen har rummen i vår trädgård fått en större betydelse för mig. Det är inte bara sittplatser utan det är lite beroende på vilket humör man är på, vad man känner för att titta på, kanske beror det på om det är alldeles för varmt eller vill man sitta i solen? Litegrann som livet självt, allt är inte bara svart eller vitt, man måste känna sig för lite när det gäller det mesta. Jag har svårt att tänka mig att vi ska kunna få till något mera rum i vår trädgård, men jag är övertygad om att vi kommer att skapa många nya rum i oss själva de kommande 30 åren.

Nu börjar det närma sig söndagskväll och midsommarhelgen är snart över för 2021. Midsommar för mig är egentligen ganska otraditionell, ingen dans runt midsommarstången är ett måste precis. Mat, ja det är ju gott naturligtvis, men inga speciella rätter krävs för min del bara för att det är midsommar. Under åren så har det som så mycket annat tunnats ut. När vi hade vår första midsommarfest i Fredriksfors 1988 så var det dock en rekorderlig fest. Mycket mat, alla vitklädda, många i hattar och vi var nog upp emot 30 personer. En helt fantastisk midsommarafton! Sedan hade vi en för några år sedan när våra vänner Peter och Yvonne och deras barn var här hos oss, inget av barnen hade firat en svensk midsommar eftersom dom är födda och uppväxta i Australien. Då var det roligt att gör allt, till och med dansa runt stången.
Men nu har 2021 års midsommarhelg nått sitt slut och jag kan konstatera att den blev mera intensiv på sätt och vis. Lilla Lovis fick åka till veterinären och lämnas kvar för kontroll, Reimond har varit på en knivutställning i dagarna två och sedan lyckades han klippa sig i handen med häcksaxen och blodvite uppstod. Däremellan har det varit mat, dryck, sol och tv och nu kan man lägga även denna helg till handlingarna.

Jag själv har ägnat mig åt trädgården och egna tankar…..

Bilden ovan föreställer vad vi i familjen har kallat Järborosen i alla år. Det kommer sig av att vi fick skott av denna av farbror Olles fru, Greta när vi var där och hälsade på i slutet på 90- talet. Det lilla skott jag fick med hem till Kyrkbyn fick sedan flytta med till Hudiksvall 2009. Uppenbarligen en stadsros, den växer nu så det knakar efter en ommöblering. Det som är lite roligt med den är att helt plötsligt för några år sedan började en enkelblommande vit ros dyka upp. Jag tror att det är en honungsros och var den kommer ifrån har jag ingen aning.

Här vill jag passa på att skriva lite om min favoritfarbor Olle. Han var pappas storebror och jag kände alltid en otrolig samhörighet med honom. Med mina barnögon var han oslagbar, stor, stark, rolig, trygg och på många vis perfekt. Efter hans bortgång fick jag insikt om en annan sida av honom, men det gör inte mina minnen sämre för det.

Jag följde med honom hem till Rosersberg när jag var i 10 årsåldern och faster Greta och han tog väl hand om mig under någon vecka. Vi gjorde utflykter till slottet och lärde mig om UlrikaEleonora, han visade mig lysmaskar och Olle och jag gjorde Gröna Lund tillsammans, jag fick åka berg o dalbanan obegränsat! Snacka om favvofarbror. Hans hustru Greta var också en underbar människa i mina ögon, vänlig som få, rolig utav bara tusan och mycket omtänksam. När nu hennes ros blommar hemma hos mig så kommer tankarna tillbaka till min barndom och jag känner stor tacksamhet för att jag fick en fin sådan.
Pappa hade även en bror som hette Sven och hans hustru Valdy, även dessa två var lättsamma och glada själar. Ett minne av Valdy är hennes stora kärlek till Thore Härdelin, hon tyckte han var så himla snygg (stackars farbror Sven) jag kommer så väl ihåg hennes härliga skratt som var så smittande. Sven var liksom Olle väldigt ordentlig till skillnad från deras lillebror som var min älskade pappa. Han var inte perfekt, men en som ville alla väl på sitt bakvända sätt. Kanske får han ett eget utrymme en dag i denna blogg..

Den gamla slitna pallen som syns lite på fotot ovanför är min mormors vävstolspall.
Kan undra vad hon skulle ha sagt om hon fick gå en runda med mig nu i den här trägårn? Hon var en skön och rolig mormor, jag kommer ihåg när mammas faster hade somnat in och jag pratade med mormor om det. Hon bodde då på Fredens Kulle och jag tänkte det skulle vara lite jobbigt att prata om med tanke på att mormor själv var till åren. Det hon sa då var: Oj oj oj, nu är det nog bra bråkigt där uppe när Karin träffar Märta och Anna igen! Det var Faster Karins äldre systrar och jag kan tänka mig att dom var bra på att prata.
Det var kära faster Karin som tyckte synd om prästen som skulle döpa Nicolina, för ett sånt namn kan väl ingen vilja ge sitt barn.
Jag är helt övertygad om att det är pratigt där uppe nu med alla de som är där nu, mycket skratt är det i varje fall.

Jag ska nog ta och avrunda för denna gång med några kvällsbilder. När jag sitter och skriver detta hör jag svalorna som far omkring och det börjar lite smått att skymma.
Än är det inga varma kvällar, vi får väl vänta och se fram emot juli månad.
Vilken ynnest att få gå barfota, i ett eget litet paradis, ingen ser en eftersom häcken runt om hela trägårn är över tre meter hög, att kunna bo så här centralt och ändå inte höra annat än svalorna. Att veta att allt är lugnt i morgon också, att känna en glädje inom sig för det man har och få känna längtan efter det som komma skall, låta det bli något att kämpa för.
Jag är tacksam över det jag har och den jag blivit!

Nu är det god natt för denna gång, får se när jag får till en del 4.

Nu klarade jag av mitt mående i förra inlägget och därför ska jag nu försöka samla ihop alla lösa trådändar av tankar som jag har i huvudet och detta tänkte jag göra med hjälp av bilder från det som jag kallar mitt paradis, det vill säga vår alldeles egna trädgård.
Dock börjar jag på det ställe där alla ord hittills landat i bloggen, min tankehörna som skapades i höstas när jag insåg att jag till stor del skulle sitta i min fåtölj och bara vara där jag orkade och kunde. Här har jag haft många trevliga timmar av samtal med vänner som hälsat på, druckit otal många muggar the, pratat med Reimond när han kom hem från jobbet, pratat oändligt många och långa telefonsamtal, gråtit hejdlöst skrattat lika hejdlöst, ja i detta hörn har mycket ventilerats.

Så, det är inte mer än rätt att jag åter tar plats där en stund, tänder ljusen, dricker nybryggt kaffe och börjar att skriva….

Jag ska försöka låta bilderna tala för sig…. en måste ju försöka i alla fall.

Innan orden släpptes ut så bläddrade jag återigen i Hälsinge Sommar och inser vårt Hälsinglands kapacitet när det gäller upplevelser, bugar och bockar för redaktören, Marielle Anteskog, för alla trevliga reportage och en fantastisk sammanställning! Likaså läser jag gärna Mötesplatsen som Hudiksvallsbygdens församling ger ut, jag gillar formatet och att det handlar om en plats som för många har stor betydelse, framförallt under den pandemi vi fortfarande befinner oss i. Det är också till viss del lite av min arbetsplats när jag kommer tillbaka i tjänsten och jag är tacksam för alla er som genom er omtanke och omsorg hört av er och jag är förundrad över att jag funnits i så mångas böner under dessa månader, tack till er.
I det senaste numret hade Björn Wiksten en tanke kring längtan som träffade mig, för det är sant att det är längtan som driver oss framåt och gör att vi orkar.

Frasen ” Det var bättre förr” är ju så otroligt icke konstruktiv, strunt detsamma hur det var, vi kommer aldrig dit igen. Det är lätt att säga så, men vi tänker nog alla denna tanke emellanåt.
Går jag till mig själv i nuläget och ställer frågan till mig själv – Du Ullica, var det bättre innan du fick cancer eller låt mig formulera om frågan – Du Ullica, var DU en bättre människa innan cancern?
Då blir svaret klart och tydligt, nej, det var jag inte. Inte mot mig själv i varje fall.
Man får ju tillåta sig att bli lite av en egoist när man blir sjuk, detta måste man bli för att kunna bli frisk. För mig handlade det om att stanna upp och ta mig tid att reflektera över mitt liv. Jag har valt att leva för familjen och jobbet, tyvärr lite mera för jobbet många gånger. Detta är endast mitt eget val då jag har verkligen älskat mitt jobb som kundrådgivare på Fonus. Att med trygghet, kompetens och tid få möjlighet att hjälpa en människa som behöver den är otroligt tillfredsställande. Det ger så mycket att kunna vara den som i en tuff stund löser upp knuten och banar lite väg i en snårig och okänd djungel för den som är drabbad.
Jag och min familj har drabbats av sorg på grund av dödsfall sedan 2014-15 då det började med mamma, en massa husdjur, en kär vän, därefter morbror och släktingar på Reimonds sida och så kom året 2018 när Nico blev så sjuk att vi trodde vi skulle förlora henne och då avled även pappa och min syster. 2019 sade min hjärna stopp och jag stängde ned för att efter tre månader vara tillbaka i samma tempo. Kanske tyckte ”någon” att det borde få mig att stanna upp och känna efter – är det värt att ägna sitt liv åt endast arbete? Jag fattade inte att det var dags att sätta stopp, så jag tror att det satt någon liten ängel någonstans och tänkte att nu får det vara nog, jag ger henne en sjukdom, allvarlig men ändå övergripbar, då kanske hon sätter sig ner och tänker efter på vad det innebär att leva.

Sedan dess har jag suttit, promenerat, planterat, lagat mat, sovit, gråtit, skrattat och kommit fram till att livet är så mycket mera än att bara jobba och detta har framförallt vår trädgård fått mig att förstå.

När jag tittar ut på den så här från ovan så känner jag att jag vill ta med er ner i den härliga grönskan och jag hoppas jag ska kunna dela med mig av det som gör volter mellan mina öron när jag strosar omkring där eller när jag ligger på gräsmattan och filosoferar.

VÄLKOMMEN!

Jag börjar med en av de sakerna jag längtar mest efter under vinterhalvåret, en sommarmorgon med stilla regn och allt luktar grönt och gott, då kan man tala om att bada utomhus!

Alla dessa gröna nyanser som man ser framför sig, fuktigt i regnet och allt känns så krispigt. Den vackra dubbla petunian är min första egna frösådda petunia, som så mycket annat i vinter när jag började kika på fröer så var det mycket rosa, man blir ju liksom lite påverkad. Getramsen är från mammas trädgård hemma i Bjuråker, dessa trivs storartat här också. Jag hittade en lite historia kring daggkåpan också och den formuleras så här i skriften Brygder och besvärjelser

”Daggkåpa skall under hednisk tid ha kallats för Jungfruört och var helgad åt Freja. Växtens påstådda kraft var så stor att då den ansågs återställa ungdomen. Ett jungfruideal som överensstämde och således överlevde in i kristen tid. Att bada i avkok från växten skulle dra samman genitalierna, släta ut rynkor och göra brösten fasta och runda”

Jag har ju en hel massa daggkåpa i trägårn och kanske skulle det släta ut mina nytillkomna rynkor, det blir till att fylla badbaljan ikväll !

ALLT ÄR FÖRGÄNGLIGT

Detta är något som vi alla är medvetna om, att allt har sin tid. Vi har vår tid på jorden och vad som kommer sedan gällande oss, människor och djur, finns det många olika infallsvinklar på vilka jag inte tänker gå in på här. I en trädgård ser man hela tiden de som kommer och går och detta sker i en takt som gör att man många gånger inte märker vilka som gått och vilka som kommit. Helt plötsligt är dom bara där, fruktkarten, jordgubbarna, blommorna och prakten. För att få allt detta att fortgå behöver naturen alla små bevingade arbetare. I vår trädgård så finns det ett körbärsträd (egentligen en bigarå) som ser till att vi har gatans största arbetsplats. Varenda år ser jag fram emot att Fru Körsbär ska öppna sina blommor och att det kommer att finnas tid över att sitta och njuta under den högljudda frenesin när alla blommor får besök.
Tanken kring detta scenario är att jag var så tacksam när jag insåg att jag än en gång skulle få njuta av detta spektakel och det gav mig hopp!

Lyssna och njut….

Efter att alla gudabenådade flygfän gjort sitt så kommer snart alla vackra frukter och äpplenas små kart är ju alla små skådebröd om man tar sig tid. När jag strosade runt så såg jag hur alpklematisens kronblad släppt taget och jag tycker nog att den är ännu vackrare då, en mognad som ger lite mera substans än den rara lilla blomman som är steget innan. Många gånger känns det ju sorgligt när något blommat över, men precis som vi människor så kommer en ny era som ger oss en ny dimension än den vi hade som mycket unga. Vi kanske blir lite vildvuxna vi med, men det är det vi ska försöka att bjuda på till våra ungdomar.

Mobilen som hänger i trädet är en av syster Helenas och den får symbolisera att livet bara snurrar på. Jag tror att Helena skulle gilla att läsa mina texter, hon skulle säkert komma med pepp och uppmuntran, framförallt hör jag hennes härliga skratt som hon skulle ha kastat ur sig till mina mer eller mindre dåliga skämt i denna blogg. Är det något alla som kände henne påpekade i samband med hennes begravning så var det hennes skratt och goda humör. Helena gillade också färgen grönt, detta ser man framförallt på hennes egna emoji av sig själv. Jag tänker att hon på något sätt svävar tyngdlöst på ett maskrosfrö eller som den innersta delen i hennes mobil.

Livets förgänglighet berör oss alla, men som Björn skrev i sin text, man kan längta till något och på så sätt överbrygga det som är tungt och bär emot, längtan kan bli en brygga som tar en över problemen.

Nu har solen gömt sig bakom Åkeröäpplet och det blir lite svalare igen, ytterligare en dag har passerat och kvällen är på väg. Jag får se om det blir ytterligare ett inlägg innan det är dags att sussa. Nu ska det bli middag med Reimonds goda ”grökta” lax, tredje dagen i rad, men vad gör väl det?

Nu har det gått drygt nio månader sedan jag fick besked om att jag har bröstcancer.
Jag tänkte summera ihop dessa månader i det här inlägget tillsammans med bilder från mitt paradis här hemma. Det har hänt så mycket som jag hade tänkt få ned på pränt, men på grund av just nämnda paradis så har det inte blivit av, vilket är otroligt skönt.
När jag pratade min min kära Qusin Annika häromdagen (hon är en väldigt klok varelse) så sa hon att det är viktigt att endast göra det man känner att man har behov av att göra, att tillåta sig det.
För mig har denna blogg varit en skön ventil samt ett trevligt tidsfördriv och inte att förringa – hjärngympa. Uppenbarligen tillfredsställer trädgårn mig på alla dessa plan också.

Så hur mår nu min jävla Scrooge?
Jag känner att han inte mår så bra, tyvärr kommer jag aldrig blir helt fri honom men han ska banne mig inte må bra i mig!

Den bild jag har fått mig förklarad nu är att de två antikropparna, Herceptin och Perjeta är som målsökande robotar. De ger sig på tumör samt metastaser och ser till att dom inte får ork och kraft att ta för sig mera utav min kropp. Detta är väldigt omedicinskt beskrivet, men varför krångla till det?
Den senaste röntgen visade positivt resultat, det vill säga att jag kommer fortsätta med detta så länge det fungerar.
Hur mår jag då efter den här tiden, hur ska man må, vad förväntar jag av mig just nu?

Om någon på stan frågar mig så svarar jag oftast det som först kommer ur min mun av bara vanan – Jo, tack, jag mår riktigt bra!
Svaret är då oftast – Det syns, du ser ju frisk och fräsch ut, så skönt att det går bra.

Detta är något jag tycker om att höra, jag försöker ”piffa” till mig, gör det jag kan för att stå ut med mig själv var dag, försöker hålla upp humöret, vill vara den som inte är drabbad av den här jävla sjukdomen. Jag försöker inte bära den på utsidan, det räcker att den försöker ta över min insida. Sedan har jag haft ”tur” mitt i alltihop och fått en cancer som trots att den är kronisk då den spridit sig, ändå är en som responderar bra på antikropparna. Jag är så tacksam över den forskning som hela tiden fortskrider då jag läst mig till att just Her2+ för dryga tio år sedan var en av de svåraste att bromsa, framförallt då den spridit sig och operation inte hjälper.

Till min hjälp att må bra har jag de mina, familj och vänner som på alla olika sätt finns runt omkring, så mycket tacksamhet jag känner inför er.
En som av naturliga orsaker är min bästa support när det gäller att på olika sätt ”känna sig frisk” är ju Nico. Att ens dotter är galet intresserad av allt man kan ta hjälp av när det gäller att vårda sitt yttre, i första hand ansiktet har för mig varit en gåva.
Man kan kalla det fåfänga om man vill, men mig har det givit en kick då jag har haft så många biverkningar att kämpa emot under behandlingarna.

Förutom att hon fick mig att göra en knäpp tutorial, som finns i ett tidigare inlägg, så har hon hjälpt mig att få tag på bra produkter samt peppat mig som människa i största allmänhet. En av de saker jag verkligen vill lyfta fram gällande detta är hennes hjälp att se till att jag fick ”tillbaka” mina ögonbryn.
All kroppsbehåring försvann under cytostatikabehandlingen och då menar jag all!
Nu kan jag börja skönja små strån i näsan, jag har också stubb på fingrarna och igår kväll så jag några strån på underbenen, just typiskt nu när sommaren kommit.
Jag tappade ju allt hår på huvudet, hälften av ögonfransarna och i stort sett båda ögonbrynen.

Nico började prata om detta att tatuera ögonbrynen redan i november, men jag slog ifrån mig det och sa som man oftast gör – ”inte behöver jag det, jag står ut ändå, jag är ju ändå så pass gammal så vem bryr sig” osv osv…..
Men visst brydde jag mig, jag lade tidigare ut en bild på mitt knä med glasögon på sig, visst skrattade jag åt det dråpliga just då, men när man sedan börja ska ta sig tillbaka och allt tar sådan tid, då börjar man bli otålig.

Så det hon då gör åt mig är att ordna en tid på en salong i Stockholm, den bästa enligt Nico, där mina bryn återskapas och blir snyggare än jag någonsin haft. Reimond ställer som alltid upp som chaufför denna dag och vi kör Stockholm t.o.r. med endast 1,5 timmes stopp i stortstan. Malika som terapeuten heter är så otroligt duktig på sin sak, under ett trevligt samtal fixade hon mina bryn galant, det är helt otroligt att dom är där för alltid nu!

Nu när håret på huvudet också börjar att återvända så fick även Yvonne göra första rensningen sedan hon rakade av mig håret i oktober. Känslan av att sitta hos henne i salongen och bli klippt, få stubben tonad och tvättad var helt magiskt. Det gjorde mycket med självkänslan bara det. När sedan jag gav Simon fria händer att snygga till nacken så blev jag riktigt nöjd med min nya look.

Då detta inlägg blir min reflektion tillbaka i tiden så var jag tvungen att leta fram klippet efter vår tutorial, tänk att man kan ha så roligt trots att man precis är nybliven flintis, munnen full av blåsor, magen är vänd ut och in, allt brinner och svider…..

Tack för denna kraft som kommer till oss när man behöver den som bäst… och till dig Nico!

Nu ska jag gå vidare i mina trädgårdstankar i kommande inlägg som kanske jag kan lägga ut innan kvällen kommer och midsommarhelgen är slut.

Jag har gått med dessa tankar i några dagar nu och känner att det är lika bra att få dom på pränt så jag får plats för något annat istället.

När man är sjukskriven så kan man säkert bli väldigt gôralös emellanåt, men för att vara riktigt ärlig så känner jag nästan aldrig den känslan. Dom dagar jag inte har lust eller orkar ta mig för något så har jag bestämt mig för att låta det bero tills andan faller på igen.
Detta är naturligtvis helt logiskt med tanke på processerna som pågår i min kropp och knopp men för den delen inte något som man lätt accepterar för sig själv.
Nu när våren försöker göra sig gällande då det faktiskt står maj i almanackan så finns det ju hur mycket som helst att ta sig för om man har en trädgård. Det blir liksom aldrig klart och hela tiden föds nya tankar och idéer när man ser sig omkring.

Nu vill jag dock återvända till rubriken, allt beror på var man lägger betoningen och det syns ju enklast om man utnyttjar detta omtalade begrepp, särskrivning.

Känn på ordet vardagsglädje, ja det torde ju vara något som förgyller vardagen, någon oväntad glädje eller något som man kanske får ta del av lite då och då.

Känn då på orden, var dags glädje.
Var dags glädje, en glädje varje dag, något som är gör varje dag värd att ta sig ur sängen för, något som ger oss lusten att existera. Då det har varit ganska så kall maj hittills så gick jag ner och inventerade källarskrubben och till min glädje hittade jag en flaska glögg från i julas. Eftersom jag var väldigt återhållsam med alkohol samt pajade smaklökar så var min glöggkonsumtion mycket låg, varför inte ta igen det nu då?
Sagt och gjort, het härlig glögg när våren bara längtar till att sätta igång utanför fönstret. Även om inte detta var glädje så gick det lättare att vara glad i kylan.

Hur ska man då hitta något som gör var dag värd att leva? Jag för min egen del har blivit tvungen att hitta dessa saker, det som får mig att traggla mig ur sängen trots en protesterande kropp, det som får mig att skratta och vara positiv trots att oron, det som gör att jag tänker fortsätta ta för mig trots cancern.

Så här kommer en del av de saker, göromål, ting, händelser och säkert en del annat som ger mig en glädje var dag. Observera att det mesta av detta fungerar endast för mig nu då jag är heltidssjukskriven, men just därför är det viktigt att våga se och hitta glädjen trots att man är sjuk, att tillåta sig ha det så bra och att inte skämmas tala om det, kanske bidra med att någon annan som är sjuk hittar tillbaka till glädjen att vakna var dag. I detta känner jag också en tacksamhet att kunna se det så.

Morgon: Känslan av att vakna med ett tomt pappersark framför sig, med frågorna vad vill jag ska hända idag, hur kommer denna dag att te sig? Om det är något inplanerat så har jag kanske något som gör att jag måste ha koll på klockan i annat fall sätter jag planen när jag konstaterat dagsformen och kollat vädret.

Tid för grobarhet: Här ser jag två olika saker, det ena är personligen en viktig sak, mitt hår växer med samma kraft så som vårlökarna i marken!
Helt plötsligt så märker jag skillnad var vecka. Den känslan att få tillbaka det som var så traumatiskt att förlora och som ändå på något vis stärkt en under dessa månader, nästan lite som en makeover. Jag var helt enkelt så tvungen att stå för det och använda det på bästa sätt. Tänker på det en kvinna sa till mig häromdagen, när vi tappar håret pga av cytostatika så vet vi ju att det växer ut igen, tänk på alla andra, framförallt män i unga år som av olika orsaker förlorar sitt hår för livet, det måste ju vara skittufft.
Så jag känner mig ledsen när jag ser bilder från förr, men som sagt så börjar det komma tillbaka och det gör mig glad.

Den andra grobarheten är förstås vårens ankomst och med denna allt som börjar spira, smyga sig fram, få myllan att krackelera, tvinga sig fram oavsett om det är välkommet eller ej. Det är lika underbart varje år, denna väntan på vår trädgårds vackraste träd, det stora körsbärsträdet. Hon brukar blomma nu, från första veckan i maj till mitten på samma månad. Detta år har dock fått blomningen att hålla sig dold ytterligare ett tag, smart drag av fru Körsbär då temperaturen är några pinnar över plusset. Nedan ser man skillnaden mellan i år och 2018.

Då jag nu är sjukskriven så har jag också lagt mera tid på att odla. Det är tyvärr något som jag under alla år skippat, tycker inte jag haft tid och ork, valt att köpa färdiga plantor i juni. Nu har jag haft ett plantBB i vitrinskåpet och i dagarna börjat skola om all blivande fägring samt förflyttat ut till vårt uterum. Där kan dom växa till sig trots att kylan nyper i näsan när man är utomhus.

Alla dessa stunder jag haft möjlighet att få skit under naglarna, sett fröerna gro och tillfredsställelsen att se fram emot en njutning i sommar, alla dessa har givit mig en glädje vid varje tillfälle. Om jag ändå kommer att misslyckas med grödorna så finns det ju så bra ställen att handla på, så då behöver jag inte oroa mig för att bli utan.

Böcker:  Att få lyssna till en bok vars innehåll får en att känna dofter, höra ljud och nästan kunna ta på möblerna i ett rum eller tycka sig uppleva gungandet i en båt, det är också en glädje varje dag. Jag har lyssnat på böcker sedan dom första kassettböckerna kom och jag är nästan beredd på att säga att jag är beroende, Reimond är den första att intyga detta.
Så många titlar jag plöjt igenom och så få jag kommer ihåg namnet på. Innehållet dyker upp när jag pratar med någon annan bokintresserad, men titlarna fastnar inte.
Jag tror att det har något med sinnenas engagemang att göra. När man läser en bok, jag menar alltså håller i en bok så låter man flera sinnen vara delaktiga, känseln- papperets känsla vid fingertopparna, doften- böcker doftar väldigt olika, synen- man ser omslaget, sidorna och stannar kanske upp mera vid vissa meningar. Detta går jag miste om nu då jag endast lyssnar på böcker.
I början på 2000 så lyssnade jag lika mycket som jag läste och då hade jag en helt annan relation till böcker och då är det en del titlar som stannat kvar i minnet, framförallt boken ”Flicka med pärlörhänge”, en sådan fin skildring av en tjänsteflickas liv och hennes öde.
Jag kommer så väl ihåg ljuden boken gav mig när hon beskriver sin mors röst som en kokkittel samt kvinnan och mannen i vars hem hon skulle arbeta som ljudet av nyputsad mässing respektive mörkt trä. Hela den boken ger mig även minnen av mamma då vi läste denna parallellt med varandra och sedan såg den tillsammans på bio. När man sedan tänker på alla böcker man bara plöjt igenom, dessa otaliga svenska deckare som blivit så enormt många de senaste åren. Jag gillar dessa också, dom kräver inte så mycket av mig men dom underhåller mig. Det som dessa böcker ger är bilder av Sverige, emellanåt sanna och beskrivande av vårt avlånga land. Därav har jag fått Reimond att ta semestertripper till Fjällbacka, Öland och Gotland, så lite nytta gör även denna kategori.
För närvarande lyssnar jag på skildringar av verkliga historier som berättar om händelser som inte är alltför långt borta, utan fortfarande kan kännas igen av människor som kan intyga dess riktighet och vittna om det som hänt. En av dessa böcker heter ”Haven som skiljer oss åt”, en bok om de engelska barnen som på grund av kriget fördes över som arbetskraft till Australien, den andra i liknande genre heter ”Innan ni tog oss” och belyser de barn som i en omtalad adoptionsskandal i USA ”stals” från sina föräldrar och adopterades bort till familjer med makt och pengar (Tack Carina K för det tipset😊)
När jag nu får chansen så måste jag också tipsa om ”Ett jävla solsken”, en biografi om Ester Blenda Nordström som nog egentligen var föregångaren och upphovsmannen till Pippi Långstrump, mycket intressant bok, läs den! Elsa skulle ha fått ett helt annat liv idag då vi ser mera öppet på kärlek mellan två av samma kön, men vem vet, kanske hade hon inte åstadkommit allt det hon gjorde om så vore fallet, kanske det var just detta onåbara som drev henne vidare i allt det som hon företog sig. Hur som helst, en kvinna som jag gärna skulle vilja lära känna och vara lite mera som när det gäller modet att ta sig för saker här i livet.

Nog nu om böcker som glädjeämne.

Båten i Vika: Vi har förmånen att ha en plasteka som Reimond väljer att flytta runt där det kanske kan tänkas finnas möjlighet att få fisk. Vintertid vilar den vid Vika ute på Arnön.
Det härliga med denna placering av båten är enkelheten att ta en sväng med den.
Vi har redan varit ut två gånger med den, tagit med oss frukostfika, kastat efter gädda, njutit av stillheten och bara haft det bra.

Visst, jag har frusit eftersom inte vårvärmen inte precis varit skrytsam men det är ingenting emot hur jag frös första gången jag satte min fot på Vika, just det satte den på – för det var vinter den dagen.
Året var 1985, jag och Reimond hade varit ett par i några månader och han skulle bjuda ut mig på en härlig dag för att angla. Jag packade med mig det jag behövde och då Reimond hade sagt att det kunde vara blött på isen så lånade jag mammas gummistövlar.
Vi åkte ut till Arnön och hans farmors hus, Signe hade då flyttat in på hemmet och huset stod tomt så vi kunde låna det. När vi plockat in våra prylar till huset så promenerade vi ner till viken. Vad som hände sedan har jag inte så många minnen ifrån förutom när mina fötter började ge sig till känna. Jag frös som en tok, visst var det blött på isen och visst hade jag stövlar men min mamma hade storlek 38 och jag storlek 40! Jag hade ju inte ens plats för nylonstrumpor i dom förbaskade stövlarna och höll ju på att förfrysa tårna av mig.
Det slutade med att Reimond fick bära mig hem till huset och jag vet att jag tänkte att nu förlorar jag mina fötter i kallbrand, man hade ju sett Raskenstam!
Frasen jag mer än en gång hör min mormor säga är ”Vill man vara fin får man lida pin”, det har jag sannerligen gjort mången gång och ärligt talat så kände jag mig väldigt dum efteråt.
Nu har jag dock mognat och försöker alltid se till att vara varmt klädd.
Jag njuter i varje fall av tillvaron på sjön mera nuförtiden och har aldrig fastnat för vinterfiske i varje fall. Vi har haft många fina dagar därute, vår, sommar och höst, ätit både frukost, lunch och middag i den båten och där hittat glädje för just den dagen.

Mitt behov av värme: Under denna tid som jag varit sjukskriven har jag verkligen frusit. All min kroppsbehåring har ju försvunnit och ni ska veta att det knappt synliga ludd man har närmast huden gör en ofantlig nytta.
Tacksamheten jag kände när min piccline togs bort och jag återigen fick basta var rent otrolig, att få bli varm ända in i skelettet var så ljuvligt. Vi har ju endast dusch och då innebär det också att jag gladeligen kunde stå i duschen hur länge som helst, allt för att få tillbaka värmen men även mjuka upp min stela lekamen och alla värkande leder.
För att göra något åt den saken så beställde jag till slut en badbalja för vuxna. Tänk så många gånger jag tittat på en sådan men sedan tänkt att det är lite larvigt med denna pryl och nu har jag minst lika många gånger varit så tacksam för att jag till slut kom till skott. Den levererades hem till dörren och det var en investering på ca 500:- som betalat sig många gånger.
Att få krypa ner i vatten så hett så det ryker och det täcker ända upp till halsen, det är vardagsglädje det och man kan göra det var dag!
Min kära svägerska Elis förärade mig med en goodiebag full med trevliga spaprylar och även dessa små rackare, så jag badar inte ensam😊!

När man börjar tänka i dessa banor så hittar man ju hur mycket som helst som ger glädje var dag.
Jag somnar alltid med minst två herrar i sängen, en som håller om mig och en som tror att mitt ansikte är en kudde.

En trevlig liten sak jag gör i stort sett dagligen det är att läsa Lailas morgonbetraktelse på FB, alltid hittar man något i den som gör att man ler, många gånger får man just den där kicken innan dagen börjar ta form. Tack för dessa Laila!

Jag kan när jag vill ringa till mina ungar och veta att dom alltid finns där för mig. Nicolina och Simon finns en kvart härifrån och nu ska även Simon och Sara flytta närmare och kommer att finnas 30 minuter härifrån. Jag har Reimond som jag för närvarande delat mer än halva mitt liv med och vill ha lika många år ytterligare med honom

En av mina närmaste vänner fick härimdagen besked om att det inte var bröstcancer hon hade och det innebär ju att hon slipper denna skit och det gör mig så glad för hennes och hennes familjs skull och för min, då orkar ju hon lyssna mera på mig😏
Vännen Ann-Sofie kom hem hit med en lunchsallad häromdagen och vi fick några timmars skratt i uterummet🤗 I morgon, tisdag ska jag ta en skogspromenad med bröstsystrarna i Maria, Bröstcancerföreningen och träffa en tjej som jag haft kontakt med sedan i höstas, vi ”känner” varandra men har aldrig setts, det kommer att vara en del av morgondagens glädje.
Jag träffade en trevlig kvinna på dagsjukvården senast och vi hade en fin pratstund om peruker, lymfa och om hur livet förändrat sig och att vi kanske skulle ses igen. Häromkvällen ringde en arbetskamrat som också haft en tuff period i sitt liv nu. Vi hade ett varmt och skrattigt samtal på nästan två timmar om allt som hör livet till. Jag har ytterligare en fd arbetskamrat samt en tidigare chef som gör mig glad med uppmuntrande sms, härliga människor finns ju runt omkring en överallt!
Det är så många som jag skulle vilja räkna upp, men ni vet att ni finns där och jag är så glad att ni vill ta del av mina tankar och funderingar som jag skriver ner här.

Utöver er alla som lärt känna mig under åren så finns det ju en kategori vänner man får genom att gå med i passande grupper på FB. En jag valt att gå med i är Bröstcancer, före, under och efter och där får man hjälp, pepp eller positiva ord och även en del galghumor förstås. Det som är underbart med en sådan grupp är att alltid finns det någon ”där ute” som känner igen sig i det man funderar över och det är ju något som är en stor glädje var dag. Får man sedan ett leende på köpet så inte mig emot.

Jag önskar av hela mitt hjärta att ni som orkat läsa ända hit också fått några ryckningar i smilbanden, då får jag ju ännu en orsak att fortsätta med detta skrivande som ger mig glädje, inte var dag men varje dag som jag gör det. Nu stundar Kristi Himmelsfärdsdag denna vecka och för många innebär det en extra ledig dag. Jag hoppas att ni alla får njuta av den vackra tid vi har framför oss, ta en liten stund och titta extra noggrant på allt som händer i naturen just nu och kom ihåg att det kommer att ta precis ett år innan du kan uppleva just denna stund igen, eller som Lily i Sjölyckan uttryckte sig:
– Nu carpar vi skiten ur det här diemet!
En version av de slitna orden som jag faktiskt tycker är roligt

Denna berättelse tenderar att kunna upplevas som endera mycket banal eller kanske fascinerande, men för mig betyder det mycket….trots att det endast handlar om två bitar av silver som sedan blev en, därefter tre för att sedan reduceras till två, efter ytterligare några år så blev dom fyra för att efter totalt 13 år bli fem.

Det var i juli 2008 som jag och Reimond skulle åka till Gotland. Jag hade fått för mig att jag ville uppleva något i södra Sverige och hade en bild av Gotland genom alla deckare jag har läst. Jag ville cykla i denna vackra natur, med röda vallmon efter vägarna och gofika på något pittoreskt och charmigt café som bara dök upp efter vägkanten, jag ville se ringmuren och få en realistisk bild av Visby som stad. I min fantasi hade utvecklingen stannat och allt så fortfarande ut som på medeltiden. Reimond såg också fram emot trippen, det skulle finnas oändligt med natur att fotografera, så vi skulle nog bli nöjda båda två.
På köpet fick vi ju också Öland och det var ju inte så tokigt alls, vi åkte runt ön, såg till att se det som vi trodde skulle vara det mest relevanta och detta inkluderade ju Långe Jan förstås.
När vi var på denna tur så passerade vi en marknad och självklart blev det tillfälle för ett stopp. Vi strosade omkring mellan stånden och var väl inte alltför köpsugna men när vi hamnade framför en kvinna som sålde silversmycken så stannade vi till. Något som jag alltid haft förmånen med när det gäller min make, det är att han uppmuntrar mig att köpa smycken eller kläder. Detta gäller framförallt när vi är på semester någonstans, jag är då lite mera svårövertalad av någon orsak, blir lite utav en bromskloss, med undanflykter såsom ”jag behöver inte, när ska jag använda den då” eller att det är för dyrt och så vidare.
Efter en viss övertalning går jag med på att prova vad det nu är som aktuellt och om jag kan ha klädesplagget så försöker jag igen mena på att jag inte behöver ha det, att det är bättre att vänta eller att det är onödigt och till slut står jag ändå med kassen i handen och inköpet är klart. Detta är nu inte mitt sätt att få hans godkännande att köpa något utan det handlar om att Reimond vill att jag unnar mig det, jag vill tolka det som ett tecken på kärlek. Det här gäller framförallt när det är något till mig personligen, så när vi är på en prylaffär med typ heminredning så är det inte alls samma sak, då försöker han inte eller så behöver han inte hjälpa mig att handla.

Så, då var det nu dags för denna uppvaktning här på marknaden. Jag fastnade för ett par örhängen utformade som silvergrodor vilka såg ut att ha klämt sig igenom hålet i örat, dessa tyckte jag var lite roliga och häftiga, men som sagt, egentligen behövde jag ju inte ytterligare ett par örhängen. Reimond hade sett ett par örhängen utformade som katter och tyckte att dessa skulle passa på mig, efter en viss övertalning så inhandlades båda paren och det är om dessa katter denna berättelse handlar om men jag måste bara visa en bild på grodan också.

Här är första bilden på mig med katterna på plats, så jag förmodar att det inte var så långt efter inköpet på marknaden.

Efter att ha börjat att bära dom så kunde jag inte tänka mig att ha något annat i öronen, grodorna glömdes i stort sett bort och jag hade nästan bara dessa katter under ett flertal år och det började jag med på vår resa över till Gotland.

Eftersom detta är den semester jag nog värderat högst så vill jag stanna lite vid dessa minnen. Vi hyrde cyklarna så snart vi kom iland efter färjeturen och letade oss fram till campingen där vi hade fått tag på den stuga som vi skulle ha som utgångspunkt.
En dag tog vi oss till södra delen av ön och cyklade ner till spetsen och rundade denna och vände norrut. Jag kommer ihåg en fantastisk natur med kargheten längst söderut och därefter började åkrar och fält kanta färden mot stugan. Vi fick uppleva den underbara synen av vallmofält, den vackert varmröda blomman som jag önskat att få se och även stora mängder med cikoria som blommade med sina lila blommor, jag känner fortfarande värmen från denna dag.

Vi lade kilometer efter kilometer bakom oss och njöt och helt plötsligt dök det upp en skylt efter vägen, Körsbärsgården. Vad kan vara mera lockande en det namnet, när man är svettig, törstig och fikasugen?

Vi kom då in i en helt otroligt vacker trädgård, full med buskar och träd, små cafébord där vi kunde slå oss ner. För att återuppleva dessa minnen så klickade jag in på Körsbärsgårdens hemsida och jösses vilken förvandling sedan vi var där, det skulle vara spännande att uppleva det igen på ett sätt, samtidigt kan ibland ens lite suddiga och med tiden förändrade minnen vara dom bästa att ha. Kanske ska man inte ”förstöra” dessa minnen genom att se dem på nytt? Det är lite som att se en film efter 30 år, man kommer ihåg den som den allra bästa man kunde tänka sig och blir mäkta besviken när man inser hur gammal den har blivit.
Mitt minne av Körsbärsgården är i varje fall ett fint sådant, vi strosade omkring i det olika delarna av trädgården, köksträdgård, kryddträdgård samt perenner. Jag kommer ihåg det som om man gick in i olika rum, klart skilda åt med rosor. Det frodades verkligen i dessa rum, örtagården var ljuvligt doftande och köksväxterna kraftiga och välmående.
Jag har också ett minne av att fikat smakade utmärkt och det är väl så, fika smakar som bäst när man gjort sig förtjänt av det.
Det såldes en fin bok om Körsbärsgården och det var den första boken av det slaget jag läst, en skildring om hur denna vackra trädgård återskapats och hur den förändras under årets 12 månader.

Jag kan inte låta bli att nämna ytterligare ett minne från Gotland…. Krusmyntagården och Club Sandwich. Jag förmodar att alla som besökt Gotland har gjort ett besök här och njutit av alla dessa kryddor, gått runt och fingrat på alla väldoftande blad, lyssnat på mängder av surrande humlor och bin som frossar på myntans vackra blommor, känt hur den varma luften nästan vibrerar av alla dofter. Reimond och jag pratade om just denna plats häromdagen och vi drog oss bland annat till minnes att vi fick några alrunefrön av en kille som visade oss runt och berättade för oss om örtagården och dess spännande växter, tyvärr lyckades vi inte få dessa frön att gro när vi kom åter hem till Kyrkbyn. Självklart måste vi även här äta något, det är ju liksom för mig halva resan, detta ätande av allehanda godsaker.
Här blev det nu dags för den absolut godaste Club Sandwich jag hittills ätit, detta var den första i mitt liv, men inte den sista men som sagt den mest välsmakande, jag blir fortfarande lite blöt i munnen när jag tänker på den och hur fascinerad jag blev av dessa jumbokaprisar som toppade det hela.

Nu tappade jag uppenbarligen tråden igen, så åter till mina öronkatter.
Det har hänt ett antal gånger att jag fått ta emot positiva kommentarer om mina katter, du vet sådant där lite oväntat från någon man möter i en butik eller en kund på jobbet. Detta hände som sagt några gånger och gjorde så att jag verkligen insåg att dessa två silverörhängen var speciella för mig, vi hörde liksom ihop, kände mig alltid lite naken utan dom. Åren gick och jag skulle iväg på ett Lionmöte en höstkväll. Vi skulle få information hos Kustbevakningen och när vi efter informationen kom till lokalen för mötet så kände jag att jag tappat en av katterna. Jag tog kontakt med mannen som hade givit oss informationen samt så gick jag dit dagen efter och letade utomhus och vägen där jag hade gått, men det fanns ingenstans. Jag sörjde min förlorade katt så mycket så att Reimond lovade att han skulle försöka sig på att göra en ny till mig. Men som det mesta här i livet så mattades det av och katten glömdes bort. Några år senare så besökte vi marknaden här i Hudiksvall och till min stora glädje ser jag kvinnan som sålde örhängena den där sommardagen på Öland, vara på plats med sina smycken.
Jag ser också att hon fortfarande har katter i sortimentet, men dom är lite annorlunda, ser lite ”billigare” ut men jag känner ändå att dom får så lov att duga så jag köper ett par.
Jag gör mitt bästa för att tycka om dom, men det går inte. För var gång jag tar på mig dom så känns det inte rätt, dom är liksom inte lika sköna att bära. Till slut lägger jag undan dom i en pytts och där får dom ligga bortglömda. Trots att Reimond säkert skulle kunna ha tillverkat ett nytt hänge till mig så blir det inte av och till slut glömmer jag bort allt vad gäller dessa örhängen.

Tills nu….. en dag i slutet på mars

Jag måste få börja med att beskriva bakgrunden till en vänskap först innan jag återigen kommer in på katterna.
I min tillvaro som en med bröstcancer så har vissa vänskaper fördjupats, en av dom är med en tjej vid namn Carina. Vi har känt varandra sedan några år tillbaka och detta framförallt genom quizlaget The Greeks på The Bell, den engelska puben i Hudiksvall.
Det var våra vänner Peter och Yvonne som tyckte vi kunde hänga på en kväll och sedan blev vi inkluderade i detta fantastiska gäng som på många sätt berikat vår umgängeskrets.
Det är inte så lätt att knyta nya och långlivade kontakter när man närmar sig 50 årsåldern. Detta hade jag nu förmånen att göra och det blev ett flertal på samma gång genom quizen.

Carinas och min vänskap blev mera förtrolig i samband med hennes mors bortgång då jag fick förtroendet att hjälpa henne och hennes syster med det jag kunde bidra med genom min yrkesroll. När man får ett sådant förtroende så får man också lite speciella band till varandra om man har en relation sedan tidigare, det är väldigt privat att planera en begravning och på så sätt kommer man ibland väldigt nära varandra i detta, att få möjligheten att ge hjälp till någon samtidigt som man får ett stort förtroende.
Under vårt eländesår 2018 dök hon upp i min privata sfär genom att ta finnas till för Nico på många olika sätt, framförallt genom att låna ut sina öron och ge bra och konstruktiva och peppande svar. Likadant fick jag uppleva den biten nu när jag fick mig diagnos, helt plötsligt satt hon bara här i vårt hem, fulladdad med hattar, mössor, halsdukar och allehanda kläder.
När Yvonne skulle raka av mig mitt hår så kom även Carina och tillsammans hjälpte mig dessa två vänner mig igenom en riktigt jäkla tuff dag. När Yvonne måste åka tillbaka till jobbet så stannade Carina kvar och tillsammans gick vi igenom hennes kassar med alla kläder och huvudbonader, dessa hjälpte mig igenom den tuffa behandlingen jag då hade påbörjat, livet kan ju kännas lite roligare om man har lite nytt att ta på sig.

Så, åter till hur Carina blev en del av denna berättelse.
För någon månad sedan var jag nere på Lions Loppis och träffade vännerna i klubben, när jag sedan skulle åka därifrån så såg jag att Carina hade ringt och när jag ringde tillbaka så kom vi överens om att jag skulle komma förbi så fick vi träffas och prata lite.
Det är faktiskt svårt att prata lite med Carina, man pratar mycket😊!
Hur som helst så berättar hon att hon hittat lite gamla örhängen och tyckte att ett av dessa passade mig och döm om min förvåning när hon lägger fram ett par kattörhängen, väldigt liknande mina första. Katten poserade inte på samma sätt, men snarlikt.
Det var roligt att komma hem och visa Reimond att jag återigen hade katter i öronen.

Nu slutar inte denna historia här vilket den hade om jag fått klart detta inlägg för en vecka sedan. Det var väl meningen med det också för när jag kom hem från Njutånger en dag så ligger det en liten kissekatt på köksbänken. Jaha tänkte jag, vad gör den stackarn här, varför har Reimond plockat fram den igen? När jag ser hans leende så förstår jag att det är något annat och när han säger att han hittat det utomhus.
Sedan i påskas när trädgården fick en riktig genomkörare så har vi fortsatt med nya projekt här hemma och Reimonds senaste är att gräva ur den gamla komposten som vi inte använt på flera år. Jag skulle så gärna vilja känna hans känsla när han inser vad det är han hittar i jorden strax framför komposten, där ligger mitt örhänge under några centimeter av tilltrampad jord! Det är liksom meningen med allt, så lätt det hade varit för honom att ta en spade med jord och slänga iväg istället för att huka sig ner och titta och då få syn på en liten bit av silver som varit gömd i 10 år.

Nu var det bara en sak, vart tusan har jag det örhänge som varit singel i alla dessa år? Senast jag kom ihåg vart det låg så var det på en hylla i ett av köksskåpen och där skulle det ha kunnat vara kvar om det inte vore för den lilla detaljen att det skåpet revs ut när vi totalrenoverade köket. Jag hade gett upp då Reimond kom upp från källaren med ett örhänge i nypan, han hade tagit ned det till sitt rum då köket skulle rivas ut, utifall lusten att tillverka ett likadant skulle kasta sig över honom.

Så, vad lär jag mig av denna berättelse då, jo att jag har den bästa make man kan ha, inte bara för att han ser till att jag unnar mig något fint utan också för att han på något vis lyckats återställa något som jag trodde jag förlorat. Min förhoppning är att detta också är ett tecken på att när jag sviktar i tron på att allt kommer att gå bra så ska jag tänka på att inte släppa taget om hoppet.
Svärmor fick rätt igen -”Det som inte är stulet kommer tillbaka”

Söndag:
Efter att ha jobbat i trädgården under veckan samt inkluderat några resor till Snäckmor (bara för att kolla att dom mår bra😊) så beslöt vi oss att tacka ja till den inbjudan vi fick av goda vännen Cina att komma ut till Bålsö och njuta och inta en hel dag av skogsbad.
Detta uttryck ”skogsbad” såg jag första gången i en väns inlägg på FB, Helena Falkström Lindberg, dotter till ägarna av Bjuråkers Gästis på ”den gamla goda tiden”. Då kommer jag helt osökt in på min och Reimonds första tid tillsammans. Vi hade träffats i juli när vi båda råkade vara på en vild och klart galen kväll på Högliden, vi kände varandra litegrann innan men denna kväll kan man säga att det blev vi. Året var 1985 och livet låg framför oss i ett rosa skimmer av pop, synthmusik, axelvaddar, Martini Bianco och pizza med banan på. Ordet problem fanns inte, festerna var många, hårsprayen flödade, jag gick i pumps och Burgmans serverade hamburgare nattetid och allt var så vansinnigt roligt.
Jag hade precis tackat ja till att flytta ner till Uppsala för att jobba på Helenas föräldrars restaurang Matikum. Flytten skulle ske i september och Ulla och Hasse hjälpte mig att ordna ett hyresrum där. Under sommaren jobbade jag delvis på Bjuråkers Gästis samt på Bjuråkers Forngård och på Handelsträgårn som pappa drev. Utöver detta hann man med både sol, bad och härliga fester.
På den tiden fanns det inte så många sätt att ta sig någonstans och det innebar att jag liftade, oavsett tid på dygnet och det gick ju väldigt bra. Jag fick till slut lite rutin på detta liftande mellan Hudik och Delsbo så dom flesta Skogsfraktbilarna visste vart jag skulle och jag tog mig fram på ett enkelt och tryggt sätt. Det jag reflekterat över många gånger är att dessa chaufförer iddes stanna sitt tunga fordon, starta om och med långsam fart fortsätta sträckan framåt, det var ju inget som gick så fort precis, jag hoppas att det kanske bröt tristessen lite med en talför passagerare emellanåt.

En helg då jag skulle arbeta på Gästis var Reimond hemma hos mig och skulle ta sig in till Hudik under tiden jag jobbade. Eftersom det inte är lika enkelt att lifta för en kille så frågade jag pappa om han kunde få låna en av bilarna eftersom mamma var bortrest över helgen. Pappa som alltid var en snäll man sa att det naturligtvis gick bra, han och jag kom överens om att mamma behövde ju inget få veta. Hon var inte så sugen på att låna ut sin bil och sanningen att säga så hade hon inte riktigt godkänt Reimond ännu, min älskade mamma var härlig men ack så besvärlig och svår i vissa fall. Hon trodde väl att Reimond var ytterligare en flirt som hon medvetet inte lade så mycket krut på att engagera sig i.

Jag måste först bara berätta om när Reimond skulle träffa mina föräldrar första gången.
Föreställ er detta: vi hade dejtat i någon månad och jag jobbade denna varma sommardag på trägårn när Han helt plötsligt står där framför mig… i svart/lila rutiga byxor, svart nätlinne, trenchcoat samt hatt a´la gangster, på fötterna smala, näbbiga italienska skor och örhänge – på Trägårn i Bjuråker! Han hade halvlångt hår ( typ den då moderna hockeyfrillan) och ett litet getskägg på hakan och jag formligen smälte men insåg att det nu var dags att introducera honom för mina föräldrar. Jag kommer ihåg att pappa som vanligt var glad och trevlig kom fram och hejade, pratade väl lite nervöst på och Reimond svarade nog och sedan visade jag väl honom runt i växthusen och därefter bad jag pappa att få sluta tidigare och gå hem och då var det då dags att presentera honom för mamma. Tänk om detta ändå funnits på film, om mobilen hade varit var mans egendom redan då. Mamma hade kommit hem från jobbet och som vanligt satt hon och tog igen sig på altanen läsandes en bok, löste samtidigt ett eller två korsord, lyssnade även på radion och kompletterade detta med kaffe och cigarett. När jag då kommer in på altanen och säger något typ – Hej Mamma, det här är Reimond så tittar hon upp och Reimond säger artigt: ”Hej ”och sträcker fram handen, min sträva mamma tittar upp på honom och säger…..ingenting, ur hennes mun kommer endast ett kort och ogästvänligt hmmm, därefter fortsätter hon med sitt. Vi slår oss ned i soffan och vår hund Lussi hoppar upp i Reimonds knä, han är lite ovan vid hundar så han låter henne sitta där. När vi sedan ska gå försöker han knuffa ner Lussi och hennes svar på detta blir att hon nafsar sönder hans byxor. Till råga på allt fick vi många år senare reda på vad pappa sagt till vår granne efter att han ha beskrivit Reimond för honom – ”och en töcken där ska man prata med. ”
Hinder är till för att besegras och vi fortsatte att träffas och jag tror vi båda kände att det var något speciellt vi hade ihop, olika som vi var.

Tillbaka till dagen då han skulle låna mammas bil. Även denna sommardag var gassande het och jag vet att jag längtade att arbetsdagen på Gästis skulle vara över så jag fick slippa från det varma köket och träffa Reimond som skulle komma tillbaka till Kyrkbyn lagom tills jag slutade. När dagen började att närma sig sitt slut så kommer Hasse till mig och säger att jag har telefon, det är viktigt säger han, Reimond ringer och säger att Ingas bil brinner!
Det var precis vad som hände, mammas bil stod i lågor i Fredriksfors, allt blev kaos och jag kommer faktiskt inte ihåg hur kvällen förlöpte, det är alldeles tomt. Det jag däremot kommer ihåg är mammas blick när hon kommer hem och får reda på att hennes bil är totalt utbrunnen. Det som räddade oss alla tre från mammas humör var att det hade kunnat blivit ett mycket värre scenario då orsaken till branden var att det använts en piratslang i motorn och när det blev så hett på grund av värmen så släppte den och bensin sprutade rakt in i motorn. När mamma insåg att detta kunde ha hänt när hon till exempel hade Thomas med i bilen och han som vanligt satt i baksätet, i en tvådörrars bil, då hade katastrofen varit ett faktum. Så på något sätt tror jag min mycket speciella mamma i detta läge började se på Reimond med nya ögon, men det tog ytterligare några månader innan hon insåg alla hans fördelar.
Hur hamnade jag nu här, jo just ja, genom ordet skogsbada, ett så härligt ord och så många fler ord som kom fram när jag tänkte på detta.

Vi skulle nu ta oss till det underbara Bålsö, en ö som spelat stor roll för mig i mitt yrke också.
När jag började på Fonus 2000 så träffade jag en man som berättade om Bålsö. Jag som var uppväxt vid Dellarna hade ju inte så stor kännedom om havet utanför Hudiksvalls kust. Det denne man, Gunnar, berättade för mig gjorde mig fascinerad av tanken på att någon gång komma till Bålsö, att få se fiskeläget, kapellet, kistan som fanns kvar efter alla år, vandra på ön och förstå livet som generationer haft som boende på en ö året runt.
Gunnar sa att jag skulle höra av mig om jag någon gång skulle vilja komma ut, han skulle lösa så att jag någon gång skulle få chansen att uppleva Bålsö.
Det gick något år och sedan skulle min kollega och sedermera vän Lars Brager fylla jämna år och jag ville att han skulle bli glatt överraskad. Jag ringde Gunnar och frågade om han kunde hjälpa mig med mina funderingar. Sagt och gjort, en vacker sommarkväll åkte vi, ett 10-tal medarbetare inom Fonus till Bålsö. Gunnar hade ordnat så att vi blev hämtade vid Kolandsbryggan av båtar, vi togs emot på ön och fick förmånen att bli guidad av Gunnar, runt större delen av ön, till det vackra kapellet och avslutningsvis togs vi till en strand där Ulla och Ove hade ordnat med nygrillad fisk
som vi fick avnjuta tillsammans med den picknick vi hade med oss.
Vilket fantastiskt minne vi gavs denna underbara sommarkväll.

Eftersom Reimond mer eller mindre är uppväxt ute på Hornslandet och med havet som naturlig del av livet så var det ju lite extra roligt för mig att fått denna möjlighet att uppleva Bålsö innan honom och det skulle ta ytterligare några år innan vi åkte dit gemensamt och det var tillsammans med Hälsingtuna-Rogsta kyrkokör. Hudiksvallsbygdens församling har återkommande gudstjänster i dessa små kapell som finns på öar samt efter kusten och denna gudstjänst passade jag och en väninna att följa med på. Återigen en sådan fin dag med stor vänlighet och gästfrihet samt glädje och då med vacker sång i det helt underbara kapellet som bevarats så väl på ön.

Nu var det alltså dags för mig att för tredje gången besöka ön och detta på tu man hand med Reimond, så jag var uppe i ottan och bakade lite gobröd och packade matsäck.

Sedan tog vi oss ut till Kolandsbryggan där Cina plockade upp oss och sedan fick vi en härlig båttur ut till den vackra ön med de små röda fiskestugorna. Känslan av att se denna diminutiva bebyggelse längs efter bryggorna, inga storvulna sommarresidens som kämpar med att vara mest pråligt utan fina, funktionella hus, tätt inpå varandra med en fond av vackra barrträd mot den otroligt klarblå himmel, den känslan är så lugnande. När man sedan kliver iland och de som tar emot är Ulla och Ove som önskar välkommen så känner man sig faktiskt så, mycket välkomna.

I Cinas stuga väntade en snygging vid namn Harry och han hade precis fyllt år så vad vore inte mera passande än ett paket. Vad gör man inte för att ligga bra till hos våra fyrbenta vänner?

Dagen gav oss hur mycket skogsbad som helst, en skön vandring till kapellet och tillbaka, i sakta mak utan stress.

Bålsö kapell byggdes på 1600-talet för att människorna på ön skulle få ta del av Guds ord och vara delaktiga i den delen då dom inte lämnade ön alltför ofta. Allt viktigt i livet måste klaras av på ön, detta oavsett väder och vind. Jag kan ju fascineras av att tänka på vilket hårt men ändå enkelt liv dom levde som fiskare på en ö som Bålsön. Det var bara att se till att jobbet blev gjort, det fanns liksom inga genvägar skulle jag tro. Jag skulle så gärna vilja uppleva en riktigt tuff höstnatt med regn och storm, bara för att få känna känslan av havets makt. Kapellet är i vilket fall ett av de äldsta bevarade fiskarkapellen efter norrlandskusten. Det tas väl om hand av en del av de som bor på ön, Cina är en av kapellvärdarna, därav fick vi möjlighet att komma in i kapellet denna dag.
När jag satt utanför kapellet och filosoferade så tänkte jag på alla de människor som under alla dessa år gått till kapellet med sina tankar kring vad som var viktigt för dom. Säkerligen var många av dessa tankar svåra och säkert många böner om sjukdomar, sorg, längtan, saknad och förhoppningsvis även glädje och kärlek. Kapellets interiör är så ljus och transparant på något vis och detta ger mig hopp om att det inte endast var prästens domedagsprofetior och krav som förkunnats. Öborna behövde nog många gånger få höra om det hopp som aldrig överger den lilla människan.

Vi gofikade vår medhavda matsäck på en brygga och solen bara vräkte sig över oss, rena sommarvärmen.

Fram emot eftermiddagen packade vi ihop och styrde kosan mot fast land återigen, men med ett löfte om att det inte ska gå år mellan varje besök på denna gudsförgätna ö.
Jag säger bara det, får du ett tillfälle att göra ett besök, ta det, du ångrar dig inte.

Alldeles tillfreds i kropp och själ konstaterar jag nöjt att livet är alltför skönt att leva så jag tänker inte låta Mr Scrooge ta det ifrån mig, inte på länge än i varje fall, det ska vi bli två om.

När nu kvällen sedan kommer så inser jag att det kommer en ny dag igen och denna dag skulle innebära att jag skulle få min röntgen som i sin tur kommer ge mig en ny tid hos onkologen för att se hur läget är med mig Mr Scrooge. Jag har mycket oftare på sistone haft oroskänsla inför detta. Då cellgifter tillsammans med antikroppar verkligen gav tumören en match och att det visade ett positivt gensvar på behandlingen tidigare så vill jag ju helst bara tänka att det kommer att se lika bra ut nu, men sedan har vi ju alla mer eller mindre i oss känslan av att det inte ska var för bra. Den känslan kommer till mig alltmer frekvent och troligtvis har det med denna kontroll att göra.
Om jag förstått min situation rätt så här i början så kan mitt liv hädanefter vara på detta sätt. Alltid en återkommande oro för återfall eller att inte behandlingen räcker till, att leva på hoppet mellan dessa avstämningar, att aldrig ropa HEJ!

Måndag:
Datortomografi efter lunch, dricka en massa vatten inför kontrasten, under tiden hinner vi med lite trädgårdsarbete. Reimond gräver ur en gammal kompost som är igenväxt av syrener, tack och lov att jag har en karl som bara ”gört” utan att klaga.
Dags att åka till sjukhuset och nu känns det som om jag fått vana att besöka röntgen,
vet faktiskt inte hur många gånger jag varit där det senaste sex månaderna.
Efter utfört uppdrag på sjukhuset så åker jag och Nico till Kjelles för lite inköp av mera växter och det är då samtalet kommer.
Det samtal Reimond och vi har väntat på sedan han gjorde sin lungbiopsi, det som ska ge svaret på om han och jag ska gå igenom en varsin men också gemensam kamp mot cancern.
Det som är lite underligt är att läkaren ringer till mig och blir lite förvånad över att jag inte är Reimond, men vi reder snabbt ut missförståndet och han ringer rätt nummer. Jag tokkör hem till Gränsgatan för att upptäcka att Reimond inte är hemma, så jag ringer honom och frågar om vad läkaren sa och får då äntligen beskedet att biopsin inte visade någon cancer, hans läkare medgav då att han var näst intill säker på att även Reimond var drabbad och jag kan glädja mig med denne läkare som fick ringa och lämna dessa besked, så roligt att få göra en patient glad mellan varven.
Så otroligt skönt att få detta besked och jag vet att våra barn också haft en tuff situation inför utsikten om att ha två sjuka föräldrar samtidigt.
Efter någon timme kom Nicolina och Simon med en flaska cava och goa Rebecca Elofsson förärade oss med en vacker bukett.

Under lång tid har Reimond låtit skägget växa fritt och jag har bönat och bett om att han ska ansa det åtminstone. Så som om det inte vore nog med det positiva beskedet om provsvaren gällande Reimond så överraskar han mig med att han ska justera skägget.
Här är resultatet och jag tackar för det!

Så denna måndag blev till slut en glädjedag och nu hoppas jag att det hoppar över lite på min röntgen också, det vore ju för jädra roligt. Vi passade på att fira med en varm och skön bastu samt kall och god Cava!   

Jag har alltid haft en förkärlek till påsken som helg. Den infaller i samband med min födelsedag och därför har födelsedagen oftast förknippats med vår, tulpaner, påskmat och sådant som vi längtat till efter en lång vinter. I svenska kyrkan är det ju också en helg som efter en tung Långfredag blir en glädjens helg då Jesus uppstår och hans döda kropp ej fanns kvar i graven. Denna tanke har blivit mera påtaglig detta år då jag tagit mig tid att reflektera. Jag tänker även på min relation som jag under åren har fått med många fina människor inom Svenska kyrkan och jag känner mig så tacksam för alla som har med mig i sina böner, jag blir så glad för allt stöd och uppmuntran jag får från emellanåt lite oväntade håll.

Påsken hör ihop med Kyrkbyn, alla dessa fantastiska år med Bror-Erics och Thorvalds vernissager och diverse evenemang på Gästis samt Trägårn, först i pappas regim sedan i min. Reimond hittade en annons som jag inte ens kommer ihåg från min tid på med Ullicas blommor & present.

Ibland kan jag komma på mig själv med att stolt över det jag och Reimond klarade av under dessa år med. Trots att det var blommor jag handlade med så var det banne mig ingen dans på rosor precis. Denna långhelg som från min barndom lockat folk till lilla Kyrkbyn med allt vad det innebar. Alla år som vi ungar i byn var påskkärringar, uppträdde hos Bror-Eric med mer eller mindre imponerande sångnummer. I Bror-Erics klippböcker brukade jag varje påsk leta fram klippet där jag, Katarina Newberg, Maria Persson samt Helena Rydberg uppträdde som vårblommor. Ack så oskyldiga vi såg ut.
När vi sjöng Blåsippan ute i backarna står så hade vi stora plastblåsippor på huvudet och som tussilagon så hade vi stora utfällbara gula monster på våra huvuden och där stod vi och neg och knixade och fick applåder. Våra kreationer kom från Domus i Hudiksvall, det var skyltmaterial som Bror-Eric fått tag genom hans relation med dåvarande Domuschefen Sture. Jag kom speciellt ihåg ett uppträdande på 70-talet där Katarina och jag sjöng en sång utklädda till brudpar, Katarina hade en spetsgardin på huvudet och jag några ihoplånade paltor i svart. Efter vårt framträdande var det dags för Slingerbultarna, ni som kommer ihåg dom förstår nog kontrasten, dom glider in på scenen i sina proffsiga kläder och fantastiska nummer, där kände jag mig verkligen som ”kusinen från landet”.
Trots att vi var en liten by så hade vi en fin gemenskap då vi växte upp. Då gjordes mycket tillsammans vi hade ett stort evenemang kring sista april och vårkasen, alla i byn hjälptes åt att föra ihop skräp, kvistar och allt annat brännbart med traktor och kärra, vi hade den ovan nämnda eminenta sånggrupp som tränades av Svea och den gruppen åkte runt och uppträdde på lite olika ställen, det var gåbingo på lördagarna, gemensamma pysselkvällar inför jul och påsk.
Så mycket roligt jag hade förmånen att vara delaktig i under barndomen och jag känner stor tacksamhet för detta, att få ha denna ganska enkla trygghet i bagaget.
När jag nu återvänder till Kyrkbyn kommer många minnen tillbaka och i dom flesta fall är dom goda.

Nu kom jag återigen ut på irrvägar i tankarna, så tillbaka till nutid och livet som pågår just nu. Mina tankar och funderingar kring veckan före påsk var lite som påskhelgen i sig, ena dagen känns allt så tungt och svart när tankarna går åt fel håll och sedan bara släpper all oro och livet är åter härligt att leva och jag ser bara positivt på allt igen.
Alla ”våra” fyra ungdomar, Simon och Sara samt Nico och Simon kom hem till oss för att ge mig den bästa födelsedagspresent jag fått på länge…. en hel dags hjälp i trägårn! Reimond fick också ta del av presenten då det annars är han som ensam får göra det tråkiga i vår trädgård, typ kratta och fylla säckarna.

För att peppa igång krattningen så hade jag till barnens (!) stora förtjusning gömt påskägg och jag tror det satte fart på dom. Man blir aldrig för gammal för utmaningar, alla vill vinna…mer eller mindre. Hur som helst så hittades nästan alla äggen.

Nu blev det storröjning av alla hörn, hjälp att få undan massa vildvuxet som fått möjlighet att gro rejält, krattning överallt, gräva upp stolpar och riva staket samt röja i växthuset och som en bonus, få umgås och äta, prata och skratta tillsammans!

Totalt åkte vi med sju lass trädgårdsavfall veckan efter påsk, helt otroligt vad en trädgård producerar. Nu hoppas jag verkligen att det blir lindrigare nästa år men jag vet precis vad jag ändå önskar i födelsedagspresent, samma som i år!

När man får tillbringa en hel dag med dom som man håller av allra mest så måste man passa på att äta och fika vartefter. Det jag lovade var att dom skulle få något att äta när behovet kom och jag tror att dom var nöjda är när dom åkte hem.

Jag är så förunnad!

Vi hade även en trevlig dag i Snäckmor under påskhelgen. Tänk så lite jag känner till och har sett av vår vackra natur. Jag inser nu att jag har så många ställen jag måste få se och utforska i vår direkta närhet. Tack vare att Nicolina och Simon flyttat hemåt så får jag nu ypperligt tillfälle att lära känna trakterna kring Njutånger.
Nere vid havet i Snäckmor är det så vackert, en alldeles otrolig fin plats. Den här dagen bjöd dom in oss samt Simons sida av släkten och tillsammans hade vi en härlig dag med grillat, fika och sköna människor.

Nu kommer tiden och dagarna som med blivande grönska överallt får dom allra flesta av oss att se lite ljusare på det som komma skall. Det kan kännas lite lättare att vara människa, lite enklare att bara leva, öppna dörren på morgonen och gå barfota ut på gräsmattan med en kopp kaffe i handen. Se hur naturen vaknar till och med spänning se vad trägårn och mitt eget lilla paradis vill ge i år, framförallt när den fått en sådan fin start. Känna tacksamhet över att få ytterligare en sommar med Fozzie.
Att på kvällen kunna sitta ute och njuta av minnena efter dagen som passerat, dela en måltid med dom man tycker om.

Som rubriken avslöjar så kommer detta inlägg ha fokus på katternas värde för oss.

Jag har haft förmånen att alltid ha haft möjligheten att ha husdjur.
Min uppväxt kantades av allehanda djur och jag tror att det var för att jag hade en bra tumme med pappa som ofta hjälpte mig att utöka beståndet av mestadels fåglar.
Mitt första djur var dock en katt och hon kom till vår familj genom att mormors granne hade fått kattungar och jag har ett minne av att mormor gömde katten i en väska som jag hade med mig och när mamma kom efter jobbet för att hämta mig så tog vi med väskan hem och mamma visste ingenting. Det känns mest troligt att dom hade kommit överens om detta så att jag skulle få tro att jag lyckades smyga hem en kattunge eller så spelar mitt minne mig ett spratt.
Denna kisse som fick namnet Lotta blev vår följeslagare under många år och hon var en tigrerad manxkatt. Lotta hade som specialitet att reta grannarnas hundar som endera satt instängd i en hundgård eller fast i en löplina, att trigga igång dessa då hon själv kunde sitta säker en bit ifrån och bara glo. Jag kommer ihåg att hon följde med oss på promenader runt byn, några meter efter oss och hon var alltid med oss i Brantens där pappa hade ett trädgårdsland med växthus. Hennes favoritställe var på pappas axlar, där kunde hon hänga medan han klippte gräset eller skottade snö. De sista åren fick hon tillbringa hos min syster Katarina och hon bör ha nått en ålder av närmare 20 år.

Jag och Reimond skaffade vår första katt när vi flyttade ihop 1986, en vacker, vit, korthårig donna som fick namnet Nyxx. När vi sedan flyttade till Västerås och delade bostad med min syster Helena så kom vi på att vi skulle ha en till och då kom Disa in i bilden.
Eftersom jag inte trivdes så långt hemifrån under Västersåtiden så åkte vi hem i stort sett varje helg och det innebar att vi packade vår gamla Saab 900 med två katter, kattlåda, väskor samt oss tre, Reimond fick köra hela vägen då inte jag eller syrran hade körkort, väl hemkomna så installerade vi oss i mammas och pappas källare under dryga 48 timmar tills det var dags att åka tillbaka för fem dagars jobb. Jag vet att Reimond till slut kunde säga exakt på minuten när vi skulle vara hemma. Det var då vårt livslånga äktenskap fick sitt stabila fundament, han stod ut med detta scenario i åtminstone 45 gånger under ett år, vilka män klara det?

Nu var det ju så att vår gamla SAAB är värd ett litet eget omnämnande också. Den hade problem med startmotorn vilket innebar att jag eller Helena måste knuffa igång den i stort sett var gång den hade stannats, till råga på allt så hade den en förmåga att koka om den stod på tomgång, detta innebar då att varma dagar fick vi göra det i samband med rött trafikljus. Som om inte det vore nog så fungerade inte låsningen på framdörrarna utan när den var låst så måste någon krypa in genom bakluckan till framsätet.
Det var med andra ord alltid med en viss spänning när vi skulle någonstans. Eftersom vi inte var van vid något annat så tog Reimond och jag denna gamla häck till Skottland och tog oss runt i stort sett hela kustlinjen med den, enda fadäsen var att vi tappade avgassystemet i slutet på vår tripp, men vi har många fina minnen från den resan i alla fall.

Mars månad 1988 flyttade vi hem igen, till Fredriksfors och då hade vi med oss Nyxx och Disa som fick bli utekatter. Under åren som kom passerade många kissar genom vår dörr, Zeus, Eos, Vesta, Nessie, Cosmos och vi förlorade dom av massa olika orsaker, glykol, försvunnen, hjärtinfarkt, ihjälkörd och ormbett så vi vande oss vid att hela tiden fylla på med en katt då och då. Men så blev det till slut så att vi under Kyrkbyåren 1995-2009 till slut hade en kvartett som då var Max, Fozzie, Bibbi och Ragnar. Dessa fyra blev sedan våra trogna följeslagare och det var med stor vånda som vi tog beslutet att ta med oss alla fyra när vi flyttade till Hudiksvall. Dessa fyrfotingar har inte varit ”bara en katt”, dom har verkligen haft sina personliga drag. Eos – helt galen i ostkrokar, Zeus – lite allmänt korkad, sov tätt intill Simon när han var bäbis, Nessie – primadonnan med lång vit päls som var rosa-grönmålad när vi fick henne genom Kattsamariten och hon hatade smuts, Vesta – var försvunnen i ett år och när vi fick henne åter så betedde hon sig som katten i Djurtjyrkogården, Cosmos – den stora, lugna och vackra katten som blev attackerad av en orm och förde över en ormskräck till sin efterträdare Max.

Max – den absolut trevligaste och smartaste katten av alla, mån om alla i hela familjen, överbeskyddande, omtänksam, terapeutisk, lyhörd och givmild. Ja, ni kanske skrattar, men han var mycket speciell. Han månade om att dom yngre katterna skulle få äta först, han protesteradenär jag borstade håret på Nico som liten, hon var håröm och var gång hon skrek jamade Max mot mig i protest. Han var den som kom bäst överens med Bibbi också.

Den 25 april 2014 kom veterinären hem till oss för att låta Max somna in. Max hade då hållit ut medan jag och Reimond var bortrest en vecka, när vi kom hem var han alldeles slut, hans ögon bad verkligen om att få slutas. Den sista natten jag hade med honom så låg han bredvid mig och jag kan fortfarande bli varm i hjärtat när jag kommer ihåg hans blick, hur han uppmanade mig att få vila ut.
Det året hade vi det tufft i våra familjer gällande förlusten av flertalet fyrfota vänner, detta jobbiga år avslutades med att min vän och arbetskamrat Cina lämnade sin familj på grund av en tumör samt att vår mamma Inga avled av lungcancer. Jag kom ihåg att jag och mina systrar sa att vi aldrig mera ville uppleva ett år som 2014….. vi hade ingen aning om vad som skulle komma 2018 och tack gode gud för det.

När vi flyttade till stan så hade vi beslutat om att lämna Fozzie till de nya ägarna eftersom han var en riktig vandrare som ville tillbringa flera dagar i rad på täkten nere vid TåsHarry.
Jag gjorde en sista repa till Bjuråker och när jag ska åka därifrån så tittar jag i backspegeln och där sitter han, vår snygge vita katt och stirrar på mig. Jag åkte en liten bit, sedan lade jag in backen och tog med honom i bilen, inte tusan kunde jag lämna honom.
Då vi skulle försöka acklimatisera våra katter till den nya bostaden så höll vi dom inomhus i nästan en vecka, sedan var det dags. Under den här veckan hade vi gjort i ordning ett infoblad om oss och våra katter samt kontaktuppgifter, dessa blad gick vi runt i kvarteren och delade ut i postlådorna till våra nya grannar väl medvetna om att populariteten inte precis ökar när man berikar området med ytterligare 16 tassar. Vi kände att vi inte gjorde oss alltför impopulära, vi fick endast en negativ reaktion från en som bor ganska långt ifrån oss så jag tror att det var ett smart drag. Jag kommer så väl ihåg när vi släppte ut Fozzie första gången i stan, han gick ner mot Södra Vägen (vältrafikerad), vände sig om när han skulle passera första granntomten och sedan var han borta i några dagar. Undrar hur många gånger Reimond gick runt kvarteren de första åren och vi räknade med att Fozzie skulle ligga död någonstans, men icke. Han har strosat fram och tillbaka, sovit ute många gånger, blivit anmäld till Länsstyrelsen för att han såg ovårdad ut, njutit i mitt knä varma sommardagar och blivit alldeles till sig när han känner doften av nyfångad gädda. Fozzie har fullkomligt struntat i att han skulle hålla sig ren med sin vita päls, han älskar att boa ner sig i torr jord inne i växthuset eller i trädgårdslandet. Nu är han en äldre och trött man på 19 år, var dag är en bra dag så länge han orkar. Han ska få hjälp med pälsvård idag, det är ju lite jobbigt att slicka pälsen på magen när man är i den åldern. Kanske får han och jag ytterligare en sommar tillsammans, jag hoppas det och jag har lovat honom att han inte ska behöva kämpa i onödan men som veterinären bekräftade min fundering, så länge han blir som en galen tvååring när han ser en räka så är det i sin ordning.

Just nu sitter han ute och tror att han ska hinna fånga en bofink.

Så har vi då vår lilla dam i gänget, Bibbi. Hon kom till oss när vi hade Max och Fozzie och då vi förlorat Mix på grund av en bil, så vi tyckte att tre katter skulle vi ju kunna ha igen. Bibbi valdes ut med omsorg av Nico och var en rar och söt liten tös från Svedjebo. Eftersom vi varit noggranna med kastrering samt sterilisering av alla våra katter så hade vi inte låtit några kattungar födas på många år. Så nu tyckte vi att det var dags och att det skulle vara bra för Simon och Nicolina att få vara med om en kattfödsel, med andra ord så ”lät” vi Bibbi bli dräktig medvetet. Vi ångrade oss många gånger den våren, för fy tusan vad den lilla kissen fick lida. Hon blev rent ut sagt våldtagen, hon var så eländig när hon kom hem ibland så det var bedrövligt.
Till slut blev det äntligen lugn och ro, hon var nu dräktig och vi såg fram emot den stora dagen. Det närmade sig midsommar, Bibbi började gå runt och vanka och till slut kröp hon in i garderoben vi gjort i ordning. Då började nästa elände, hon hade det så vansinnigt jobbigt att få ut dessa tre småttingar. På midsommaraftonen var det äntligen klart, men som hon fick kämpa den lilla stackaren. Då tänkte vi att nu skulle vi få njuta tillsammans med henne…..men icke. Då klarade hon inte av att ge dom di, hon försökte men blev bara irriterad och lämnade dom skrikandes. Det vara bara till att åka och köpa mjölkersättning då och påbörja flaskmatningen. Herre jestanes vad vi hade fullt upp med detta. Bibbi blev aldrig sig själv igen efter den pärsen. Hon var grinig på dom andra, surmulen av sig och fick då smeknamnet Bibbitch, framförallt av mig, vi hade någon slags hatkärlek till varandra. När hon blev stadskatt blev hon en tapetmarodör, kök, vardagsrum, båda nytapetserade blev hennes gigantiska klösbrädor. Hon var inte nöjd med flytten. Vi trodde många gånger att orsaken till hennes avighet var att vi lät behålla en av hennes kattungar, han som kom ut och fick namnet Ragnar, ty dessa två kom i stort sett aldrig bra överens, denna stund är ett undantag, men visst ser man likheten i deras ögon. Mor och Son

Ja, ja, Bibbi fick leva sitt lite udda liv, matglad, överviktig, bekväm, livsnjutare lite småilsken men världens vackraste ögon med tjocka streck av kajal. Dessa ögon tindrade när hon såg på…. framförallt män och mest av allt när hon såg Reimond. Hon kunde sitta och blåstirra på honom när han kom hem från jobbet, hon trängtade efter hans kärlek och visste inte hur hon skulle kunna synas ännu mera. När någon kom hem till oss på besök, en man då förstås, då kunde Bibbi göra allt för att han skulle se henne och många gånger blev det till glädje för besökare, det är ju inte alla katter som visar sin uppskattning så direkt. Vi hade en god vän i Lions Club här i Hudiksvall, en man vid namn Kalle. Han hade en ganska stark röst och jag tror det var därför Bibbi var så snabb att dyka upp när han kom in i hallen här hemma och jag lovar att Kalle och Bibbi hittade varandra.

Nu blev så att den 25 mars iår var det dags för Bibbi att lämna oss, hon fick också nå en hög ålder på 18 år. Det är så konstigt, men så snart jag mötte hennes blick så visade hon med all tydlighet att hon inte ville mera. Hennes andning var tung och hennes kropp var trött, så jag och Nico åkte till Distriktsveterinärerna där vi togs emot av Tina som denna gång hjälpte oss genom detta. Hon gjorde det så mjukt och fint, Bibbi kändes så nöjd och trygg och det var tacksamhet jag såg i hennes ögon innan hon slöt dom för sista gången.

Vi har ju samlat på oss lite olika erfarenheter av att förlora en katt, naturliga, dramatiska, sorgliga och chockartade. Den incident jag drar mig till minnes är när lilla Eos kom hem med bakbenen släpandes efter sig. Vi hade bott i Fredriksfors något år bara och kämpade på med en tuff ekonomi och det var mitt i vintern. Eos hade slickat i sig glykol under någon bil och detta gav henne en förlamning i bakdelen.
Reimond tog med sig henne till veterinären när han åkte till jobbet på Stombyggarna. Där lades hon in och fick dropp. Vi har tyvärr aldrig försäkrat våra katter och när vi efter två dygn lät Eos somna in så var det med en saftig räkning i handen, men då var det värt det, hon var ju också en i familjen. Om jag skulle skaffa något djur nu så skulle jag självklart försäkra honom eller henne. Det har sugit i plånboken många gånger och det är svårt att sätta ett pris på vad någon är värd.

Nu har vi kommit till minstingen, en av de tre kattungarna Bibbi födde på midsommaraftonen, Ragnar. På denna bild som Reimond tog den 24 juni 2006 var han endast någon timme gammal.

Han är en nu stor, långhårig grå herre som på senaste tiden förändrat sitt beteende totalt. Från att alltid varit en trevlig och lämpligt kelig katt så är han nu så påfrestande för oss då han är väldigt på och pratig. Från det att han sätter sin fot i kattluckan så jamar han högt hela vägen upp från källaren. Sedan kan han fortsätta jama kommande timmen, liksom snacka och påpeka att han existerar helt enkelt. När man nu som jag är sjukskriven och hemma nästan jämt så kan det bli lite enerverande. Jag har varit med honom till veterinären som tyckte att Ragnar var en mycket vacker och trevlig herre utan några problem som han kunde klaga på, så vi får stå ut här hemma.
Ragnar fick sitt namn efter den barnläkare Nico hade när hon var liten, hon tyckte han var så snäll mot henne och därav värdig nog att ge ynglingen sitt namn. När jag träffade den läkaren i tjänsten, jag representerade på en begravning, så hälsade jag först på hans hustru och därefter när jag tog läkaren i hand så blev jag väl lite glättigare i rösten som man blir när man känner någon. För att förklara mitt beteende för hans hustru då vi faktiskt var på en begravning så slängde jag snabbt ur mig förklaringen ”vi har min dotter ihop”….inte så smart men jag är övertygad om att hon var van med tanke på hur många barn och föräldrar som känner tacksamhet till en sådan proffsig och vänlig doktor.

Vår kattstatus nu är alltså två äldre gentlemän och vissa dagar är vi säkra på att inte skaffa någon mera katt efter dessa, men så vaknar tanken på en liten igen och då ska det inte bli vilken som helst utan min stora dröm är en MainCoon. Dessa ståtliga djur med sitt vänliga sinne, troligtvis stannar det vid en dröm, men ack så mysigt att ha något att fantisera om.

Mina systrar är och var kattälskare också. Katarina tog som sagt över ansvaret för Lotta och sedan har Morris, en snygg rödfräs och Misse, en stor vacker skogis samt det två sextåiga Heidrunn och Fenriz varit hennes fyrbenta vänner.
Helena hade sina katter som sin verkliga familj. Under många år var Tova hennes trogna följeslagare. Hon var så långhårig så när Helena skulle sterilisera henne så upptäckte dom att hen var en han, men han accepterade namnet Tova i vilket fall.
Året innan Helena dog så fick hon låta sin Tiril somna in och detta var så svårt för henne. Nu hade hon Yrja kvar, en till åren kommen dam som inte accepterade någon annan än Helena.
Den dag då vi behövde fatta beslutet om vad som skulle hända med Yrja när Helena inte fanns längre var inte svårt men ändå inte lätt att genomföra. Självklart skulle hon få följa med sin matte, så Simon och Nicolina åkte med henne till veterinären och dagen efter Helena blev funnen så låg Yrja i vår systers famn igen och det tröstar mig att Helena fick henne med sig i graven.

Vi har fått förmånen att utöka familjens kattskatt med tösen som Nico fick möjlighet att köpa när släkt och vänner samlade ihop pengar till henne efter det tuffa år hon gick igenom 2018. Den tjejen åkte vi till Leksand för att hämta hem och Nico gav henne namnet Lovis.

En helt underbar och härlig Ragchilla som nu flyttat närmare oss tillsammans med sina bröder hon förärades tack vare att Nicos sambo Simon redan hade två stycken.
Nog måste väl något i livet vara meningen när två personer träffas (tack Sara för att du grejade det), i rätt ålder, med samma synsätt på kost och hälsa, singlar, träffas i samma stad dit dom flyttat och kommer från samma ort ursprungligen och är kattmänniskor…. Jag säger bara det, – It´s ment to be. Så vi välkomnade även Simons grabbar, Bosse och Åke till klanen. Dessa tre grabbar har blivit Nicos och Lovis familj från dag ett och nu är det slut på tiden i lägenhet, livet i Snäckmor passar katterna bra och nu har dom sin första sommar utomhus att se fram emot.

Pelargonernas dofter och sammetslena blad väcker alltid ett visst barndomsminne till liv.
Framför allt nu när jag äntligen lyckas övervintra mina pelargoner. Dessa blommor som ger så mycket glädje var sommar, med sina starka färger, sin tålighet och varje höst har jag haft lika dåligt samvete då dom skulle möta döden i komposten. För att fixa det så slutade jag mer eller mindre att vattna dom i september, envist försökte dom klara sig men till slut så tog frosten samt torkan dem. Då kunde jag med lätt hjärta ruska ur dom ur krukorna och slänga bort dom med en känsla av sorg
 -”Så synd att frosten tog dig, annars hade jag tänkt ge dig en chans till, men men”

Jag har provat allt, tagit råd från entusiaster och provat med att ”hänga dom upp och ner utan jord under vinter”, skitenkelt! Ruskat av jorden och stoppat ned dom i en papperskasse, eller den här, lägg dom frigolitlådor och förvara dom utomhus fast frostfritt under vintern.
Jag har ”gömt och glömt” dom bakom gardinen, men fram emot jul har jag upptäckt (!) dom igen och då har komposten varit slutdestination än en gång.

Till slut lyckades jag, i ett litet fönster i källaren fick några än en gång prova att bo under de kalla månaderna och herre jestanes, de överlevde, åtminstone några stycken. Jag planterade om dem och vilken blomprakt jag fick de året av just dessa övervintrare. Nu har jag lyckats med att klara några klassiska röda och flertal Mårbacka detta år. Reimond fick äran att härbärgera dom i snickarboa och han får klart godkänt betyg gällande deras omvårdnad.

Jag har klippt ned dom och fått en massa små bebisar som växer för fullt, även den äldre generationen mår bra.

Vad ger nu halvdöda pelargoner för barndomsminne till mig?
Jo, en film, handlingen utspelar någon gång på 40 talet i Stockholm. I just denna scen sitter en flicka i sin rullstol, hon heter Ninni. Hon får med vissa problem fram två gamla pelargoner som hon förvarat bakom någon typ av sopcontainer eller liknande. Dessa ynkliga pellisar visar ytterst små tecken på liv, det är typ slutet på april eller början på maj, solen värmer Ninnis ben och hon sjunger då ”I min lilla lilla värld av blommor”. Då kommer dom stygga pojkarna och kastar hennes blommor i marken, menar på att dom ändå är både fula och döda.
Självklart blir pojkarna snälla så småningom och den lilla tösen kommer att kunna gå igen efter en operation som hennes ”vårdnadshavare” Herr Fahlén, spelad av Cornelis Vreeswijk, lyckas få till genom sitt konstnärskap. Hela filmen genomsyras av fina och snälla människor, men även de giriga, stygga och illvilliga finns med.
Trots alla självklarheter så har filmen en speciell plats i mitt hjärta, Anita Lindblom spelar kvinnan från socialtjänsten som ska omplacera Ninni och när hon hälsar på en dag Ninni är ensam hemma och hungrig, så då brer hon en smörgås till Ninni och jag lovar, jag kan fortfarande ”känna” den goda smaken på råglimpsmackan med salt smör och ett stort kallt glas mjölk som hon serverar Ninni samtidigt som hon sjunger ”I den gula paviljongen”.
Fantastiska Monica Zetterlund spelar den gapiga och skvallerbenägna grannkvinnan med sin vanliga bravur och Cornelis karaktär är den störtsköna kisen jag tror att han också varmed ett bra rättspatos med sunt förnuft trots ett emellanåt vilt leverne.

Filmen heter Rännstensungar, kanske bäst att tillägga det om det är någon under 45-50 år som läser detta. Som jag nämnt tidigare så gick jag gratis på bion i Delsbo och därför såg jag även denna under alla gånger den visades, storfilm som den var. Jag känner också doften av sommardagen i filmens slutscen när alla dessa rännstensungar fick komma ut på landet och springa barfota på en äng, dricka saft och äta bullar, detta hade ju Herr Fahlén lovat.
Kanske vore vårt samhälle mycket bättre om det bodde en Herr Fahlén i varje betongkloss i våra städer.

Ytterligare ett minne från barndomen när det gäller att lära sig saker om sunt förnuft och moral, att förstå hur saker gick till fick jag av en figur som hette Kapten Zoom, spelad av Anders Linder och jag måste googla lite på det programmet och såg till min glädje att alla delarna fanns i SVT:s Öppet Arkiv. Det var riktigt kul att se detta återigen och visst är det nya tider nu, men ärligt talat tror jag även dagens småttingar med öppet sinne skulle kunna ta del och ha nytta av en dust Kapten Zoom. Jag menar, vilket barnprogram förklarar hur en lägenhet blir varm, hur ett avlopp fungerar mm? Alla dessa saker som vi tar för givna.

Det finns ytterligare en orsak till att jag kom att tänka på Anders Linder, det är en mångkunnig kvinna vid namn Ulla Danielsson. Om jag inte helt missminner mig så var dom två involverade i någon slags teater som vi fick se på skoltid i Friggesund.
Där kan minnena spela mig ett spratt, men jag känner mig ganska säker på det.
Det var troligtvis någon teater med den moral som vi fick så mycket av på 70-talet, likaså kommer jag ihåg TV-serien Klotet där även underbare Tage Danielsson var med, han och Ulla lärde oss mycket om hur vår jord fungerade och varför saker är som dom är, även dessa finns på SVT:s Öppet Arkiv, så roligt att se och igenkänningsfaktorn är hög!
Det känns som om jag hade en förmån att växa upp på 70 talet, jag tror att inte att allt var enklare då, men absolut mindre invecklade. Världen var så liksom inte så stor som nu och kanske lite mindre komplicerad att förklara för oss barn.
När det gäller Ulla så har jag haft förmånen att lära känna henne lite genom jobbet för ett antal år sedan. Jag ville be henne vara borgerlig officiant på en begravning då hon har både talets och ordets gåva, att hon sedan kan föra sig avslappnad med sin trygghet som aktör gjorde henne till den perfekte officianten. Det var efter en konsert i Norrbo kyrka som jag insåg att hon periodvis bor i mina dåvarande hemtrakter. Jag kommer väl ihåg den första begravningen vi hade gemensamt, den ägde rum i ett litet kapell med endast de närmaste närvarande.
Stämningen var påtaglig då familjens gemensamma sorg verkligen kändes. Det blåste rejält utomhus och på grund av detta så blåste kapelldörren upp med en hög smäll, alla hoppade till och jag fick snabbt se till att den drogs igen och istället för att tappa tråden så sa hon något i stil med att det nu var dags för xxxxx att gå, tystnaden efter de orden var mycket mättade.
Detta blev så rätt och finns säkert kvar som ett starkt minne för den samlade familjen.
Vem vet, kanske var det inte blåsten heller.
Genom denna kontaktyta så är vi vänner på FB sedan länge och i morse läste jag ett inlägg hon gjorde igår kväll och det var det som fick igång min hjärna och startade processen till dagens inlägg. Ja, jag har frågat Ulla om jag får använda mig av hennes ord i inlägget och jag har fått okey.

Läs och smaka på dessa ord….

”Strutbräken, träjon, sprutgurka, kvanne, nattskatta, hjärtstilla, odört … det sjunger om de gamla namnen. Rododendrondalen, Japanska dammen, Italienska terrassen, strandkroken med 40 ormbunkssorter. Knoppar, violetta stråk i trädkronorna och tibasten blommar praktfullt lila. Bergianska trädgården, där det mesta inomhus är stängt, lockar.”

Jag vill vara där helt enkelt, jag vill strosa i den parken och se det hon beskriver och jag vill göra det nu!!

Våra växter har så fantasifulla namn, en del finns det logik i, men absolut inte alla.
När jag strax efteråt kollar min mail har jag fått ett utskick från en fröhandel som i detta mail beskriver den blomma som vi allra flesta kallar för Blomman för dagen till vardags, helt förklarligt namn, men känn då på den här beskrivningen: (Tips, läs den några gånger)

”Purpurvindans kronblad är nogsamt inlindade i en tät knopp, likt en puppa, där de skyddas i väntan på värme. När morgonsolens strålar smeker de yttre bladen vecklar knoppen graciöst ut sig till en vid, trumpetliknande blomma. ‘Knowlian’s Black’ är en av purpurvindornas allra mörkast lysande skönheter. De stora, djupt violetta blommorna är självlysande med magentarött skimmer och glänsande, vitt svalg. Purpurvindans blommor är dagsländor som lämnar scenen vid solens nedgång. När mörkret faller förbereder sig nya knoppar för att sprida violett morgonglans när dagen åter gryr.”

Det är nästan så att det enkla namnet ”Blomman för dagen” gör den mindre värdig, fortsättningsvis ska jag nog endast använda det latinska Ipomea purpurea gällande denna skönhet.

Ord är som alltid spännande och intressanta. När jag var liten umgicks mina föräldrar med ett par där maken ansåg att ord var bildande och han tragglade många ord med mig, men speciellt ett som gör att jag aldrig kommer att glömma det, onomatopoetisk. Detta ord har jag slängt ur mig vid passande tillfällen och emellanåt har jag säkert lyckats imponera på någon, så glöm för all del inte bort orden, det är lätt hänt nu när allt går så fort, allt kan vi googla fram, allt vi inte behöver kunna utantill, dataprogram som underlättar mycket för oss, glöm inte bort att orden ändå alltid kommer att vara viktiga. Det är dom som bygger oss människor, som ger oss möjligheten att kommunicera och bygga broar mellan varandra.

Jag som många andra trädgårdsälskare ser nu fram emot den vår som stundar, detta år med än någonsin säger jag. Det har funnits några dagar i min sjukdom där jag trodde att jag inte skulle vara med riktigt denna vår 2021, mycket på grund av ett missförstånd genom en läkare. Utöver det så är allas vår längtan ett svar på dryga året i coronans tecken.
Vi odlar mer än förr enligt undersökningar, trädgårdsintresset har ju vunnit tack vare pandemin. Tur att åtminstone en bransch grönskar i dess spår.
I år fick ett vitrinskåp bli BB för plantor och nu växer det fint i stort sett i varje kruka.

Trägårn på Gg har vuxit upp och blivit vår oas, alla dessa gröna nyanser som finns, jag är inte så stort behov av just blommor, det gröna kan vara nog så spännande.
Förra året fick vi dock en trevlig liten gäst tack vare phloxen i rabatten, du får se ett klipp på den här.

Detta är förstås ingen kolibri, men en nog så trevlig liten svärmare som jag hoppas gör ett återbesök i år också. Jag kan gå eller kanske bara sitta i vår trädgård i timmar och endast njuta, kanske rensa lite ogräs emellanåt eller bara titta och klappa någon av våra katter. Visst är det ett jobb bakom allt men belöningen finns där. Jag har ju ingen direkt ordning och genomtänkt planering, den här trägårn är sådär lite spontan, det blir som det blir och framförallt så blir det när andan faller på. Lite som livet självt faktiskt.

Nu tänker jag avrunda detta med att återknyta med pelargonen. Blomman som emellanåt kallas tantvarning för oss som är intresserade av blommor eller så är det en trendblomma för andra. För mig är den en envist tålig blomma, den kan dofta allt från citron, mint och till Coca-Cola, den finns i alla möjliga färger och modeller, blommande, gröna, med ludna eller blanka blad.

Jag tycker den är värd de sista orden också och det här har jag googlat fram
-hur kommer det sig att vi kallar den för pelargon?

De gamla grekerna tyckte att fröställningarna hade ett speciellt utseende, de långa spröten fick dom att tänka på fågelnäbbar, så då tog dom namnet för det grekiska ordet för stork, pelargos.
Det gemensamma familjenamnet är geraniaceae, eller geranium som man också använder sig av, det ordet kommer från det grekiska ordet för trana, geranos.