Jag vaknar stel och öm i hela kroppen.
Börjar med att trycka ned ryggraden/svanken mot madrassen och därefter sträcker jag ut benen så cirkulationen kommer igång. Sådärja, nästa steg…
Ut med benen från sängen, gruvsamma känslor innan fötterna når golvet – tryck till, där nådde dom fram. Smärtan i fötterna strålar upp ända mot ryggen och axlarna. Står stilla några sekunder och därefter börjar promenaden med händerna mot väggen för att undvika falla. Vinglig som en drucken…
Äntligen framme på toaletten, väntan på första dropparna som kanske denna dag inte gör så att det svider, isåfall blir det en bra dag i annat fall är det bara att smörja in med Idomin.
Linka sig nedför trappen och ända ned till duschen. Hett vatten lindrar all muskelstelhet.
Huden känns elektrifierad vid beröringen i duschen, kan nästan beskrivas som om kostymen är för liten, stramar och stasar liksom. Jag står där i fem – tio minuter.
Nu känns det lite bättre, en ny dag.

Då är det dags för att möta sig själv. Spegeln i badrummet är inte förskönande, jag ser mig själv och som jag ser ut men inte känner mig som.
Blek, inga färger, inget hår, inga bryn, rynkor runt munnen samt kalkonhäng under hakan. De två senare har tillkommit efter en hastig viktnedgång. Smörja, smörja smörja, allt för att försöka få tillbaka känslan av min egen hud. Den är trots allt mjuk men känns torr och spröd. Åldrad helt enkelt.
Jag gnor in krämer, en för ögonen, en för ansiktet, en för att försöka gnussa bort hakhänget, en till kroppen och en till fötterna…. just ja glöm inte Idominet 😔

Så då är man nysmord och det känns ännu lite bättre. Innan jag går vidare genom denna dag känner jag mig tvungen att fixa till ansiktet, detta för att jag ska orka möte mig själv i en spegel när jag passerar en. Jag vill inte kalla det fåfänga utan ett sätt att orka vara i min nya och konstiga kropp dygnets vakna timmar.

För att få till ett ansikte som jag står ut med så tar det nästan en timme. Först få bort dom mörka partierna under ögonen, sedan börja på att fylla på med lager av olika produkter som gör att jag känner igen mig igen. Kicks har tjänat fina kulor på mig på grund av denna cancer, men jag känner att det är värt min tid och mina pengar för att känna att jag mår lite bättre. Lite får man ju överkompensera när saker helt enkelt fallit av. Övning ger färdighet och än är jag inte fullärd och innan jag blir det så har jag förhoppningsvis hittat mitt ”normala” tillstånd igen, om det går vill säga 😉

Sådärja, nu är ansiktet redo för en ny dag men kroppen vill liksom inte hänga med. Böjningen man måste göra för att få på sig strumporna är grymt jobbig, det är som om mina ben har blivit 50 cm längre, når liksom inte fram. Om ni kände min pappa så vet ni att barfota är ordet, det var ju pga av påklädningsproblemen han alltid gick barfota. Det är också ett gissel att få på sig BH eftersom axlarna värker och ryggen den strejkar när jag försöker bocka mig ned för att få i fötterna i byxbenen.
Min kropp är så sliten och känns så gammal.

Jag linkar mig utför trappen igen och funderar på hur fasen jag ska klara av att putsa fönstren i år, solen skiner igenom dom och de är så skitiga efter vintern, men med lite ”tur” kanske solen går i moln.

Fixar mig en kopp kaffe och sätter mig ned vid datorn och öppnar bloggprogrammet och börjar sammanfatta det som varit kämpigt under dessa dryga fem månader och vad som påverkar min kropp och knopp idag.

Hårbortfall överallt, huvud, hud, underliv, näsa, bryn, ja överallt.
Konsekvenser av detta: Rinnande näsa, förändrat utseende samt kylan som inte jag tål längre. Beroende av värmefilt, bastu och hett vatten samt tofflor och mössor.
Idag är håret på väg tillbaka, sakta men förhoppningsvis säkert.

Påverkade och uttorkade slemhinnor i mun, underliv, näsa och ögon.
Konsekvenser av detta: Näsblod, rinnande ögon och försämrad syn, smakförändringar, smärta i samband med mat, smärta i samband med toalettbesök gällande både 1:an och 2:an, diarré fram tills för några veckor sedan.
Bestående men som fortfarande är vardag, är ögonen, delvis problem med vissa smaker, toabesöken är gruvsamma då det inte har blivit ordning på de slemhinnorna ännu. Efter att ha varit på ett vanligt cellprov så fick jag reda på att mina slemhinnor är så uttorkade att det inte går att genomföra ett vanligt cellprov ens. Jag kontaktar ssk på onkologen och får då veta att detta är en vanlig åkomma som måste behandlas med östrogen för att få bukt med det hela. Nämnas ska att jag klagat på detta problem sedan första cytostatikan men endast fått höra att det är en vanlig biverkning. Så nu måste jag nyttja vagitatorer tre gånger i veckan för att ge mina slemhinnor en chans att återhämta sig. Problemen som uppstår på grund av detta kan varenda kvinna föreställa sig, ni män kan tänka er att det känns som om man inte har en droppe saliv i munnen och ändå ska försöka äta torra salta kex med chili på, tänk då också att munnen är full av sprickor, då tror jag man kan föreställa sig hur det känns. Jag föreställer mig att det skulle vara skillnad om jag fått tips om behandling i ett tidigare skede, så tänk på det om du hamnar i min situation. Gnäll mera och högre, kräv hjälp!

Vad har hänt mera då, jo jag har ju fått problem med fötterna också. Under mina hälar blev det som kuddar, en vanlig biverkning av cyton. Periodvis kändes det också som man klev på legobitar. Det som är bestående än idag är obehagskänslan under höger häl, en bedövad kudde, samt två tår som är i stort sett ”döda”, jag har ingen känsel alls i dessa emellanåt, jag har dock förhoppning om att detta också kommer att bli bättre.
Tånaglarna har också tagit stryk, dom är väldigt gula och på något sätt spröda samtidigt som hårda, elasticiteten är borta och dom spricker lätt. Utöver det så mår fötterna bra, ärligt talat var det många år sedan mina fötter var så mjuka, det måste bero på kontinuerligt underhåll och Reimonds fotmassage.

Vad gäller naglar på fingrarna så har även dessa visat sig lite påverkade nu.
Jag har läst om allt från små problem med spruckna och sköra naglar på grund av cytostatikan samt de som tappar allt från någon nagel till alla tjugo!
Som jag lider med alla er och hur lite det pratas om detta.
För min del har mina fingernaglar nu försämrats kraftigt de senaste veckorna, dom släpper liksom upptill. Det parti som var under tillväxt när jag mådde som sämst ser nu ut att lossna från fästet, min egen tanke. Gruvsamt i varje fall och ömt, varenda fingertopp blir ju sårbar då nageln inte skyddar den längre. Öppna en burk med plastlock eller en burk dricka går inte, ej heller klia sig 😩

Apropå klåda, den har blivit ett gissel. I ganska tidigt skede fick jag kraftiga utslag, framförallt under bysten. Jag ska vara snäll och inte visa de bilderna, dom får vara gömda i mobilen.
Denna klåda har kommit och gått och är väl egentligen inget konstigt med tanke på vad kroppen har fått tagit emot och hanterat. Dock är det irriterande med den klåda som kvarstår nu, jag kliar mig frenetiskt på magen, armarna, rygg och axlar. Vissa specifika områden, denna klåda kommer framförallt på kvällen och mot natten. Det bara kryper i en och jag blir alldeles nojig ibland. Försöker mota det med en allergimedicin som läkaren skrivit ut och det hjälper till viss del. Denna biverkning må ju komma från antikropparna jag får nu.
Så det är väl något jag får lära mig att stå ut med.

Vad har jag nu kvar som påverkar mig i nuvarande tillstånd…
Humöret!
Jag har så många och starka känslor inom mig.
Stundvis känner jag mig patetisk faktiskt, jag upplever mig så ynklig och klen.
Efter att ha tänkt efter en stund så kan jag tillåta mig att känna så periodvis, men inte för mycket, det får inte ta över. Jag har blivit sårbar helt enkelt, tror jag känner in var sak för mycket och lägger in fel funderingar vid fel tillfällen. Det slirar liksom…

Dessa tankar kommer i saknaden efter människor och liv, att man inte träffar släkt och vänner på samma naturliga sätt. Mycket är naturligtvis på grund av Covid – 19 och rädslan för spridning av den. Har man då för mycket tid att tänka så kan det bli lite galna tankevurpor, det kan bli löjliga tankar som att människor undviker att träffa mig, att jag är lite jobbig och att man helt enkelt tycker att sjukdom är svårt att bemöta.
Jag vet att denna tanke är alldeles galen, men den får tid att växa och gro då de vakna timmarna för mig själv har blivit många. Liknande funderingar tror jag många andra också känt av under detta konstiga år i pandemins fotspår. Vi är liksom inte oss själva längre…på många olika sätt.

Likaså detta att inte tillhöra ett sammanhang som varit en del av en själv i så många år, jobbet. För min del har jag ju förmånen att höra om allt som händer på jobbet men det kan också vara negativt. Jag är med men räknas inte, så mycket händer under min frånvaro som gör att det nästan kan kännas gruvsamt att förhoppningsvis återgå till jobbet någon gång framöver. Från att ha varit en stor del av en arbetsplats till att känna sig som en nyanställd då miljö, rutiner och förhållningssätt förändrats under ens frånvaro. Självklart kan detta bli någonting positivt också, det kommer jag vara den första att medge, men likafullt ligger det en känsla av ”ont i magen” inför den eventuella återgången. Det skulle kännas mycket bättre om det endast var den stora längtan istället, den finns där trots allt, längtan efter kunderna, mötena, sammanhanget och ”att få göra något av betydande slag” var dag.
Det uttrycket har jag stulit från böckerna om Ellen Elg, det betyder att man ska försöka göra något bestående utan att endast gagna sitt ego, att göra något som hjälper någon annan människa, som förändrat dennes situation.
Tänk om vi alla ställde den frågan till oss själva var kväll:
– Har jag gjort något av betydande slag idag?
Jag känner att jag inte lyckas med det som sjukskriven, då är chansen mycket större när jag är på jobbet.

Så mitt humör är ganska instabilt, jag har kolossalt lätt att bli upprörd, ledsen, förbannad, irriterad samt trött. Men däremellan tycker jag att jag kan hålla humöret på en trevlig nivå, man får väl anstränga sig lite också. Vid frågan om hur jag mår så blir oftast svaret, -”jodå, det går bra, humöret försöker jag hålla uppe i varje fall.”
Detta är naturligtvis en sanning med modifikation, men viljan finns och jag försöker verkligen.
Det som tär på humöret förutom det som påverkar min kropp är självklart oron om framtiden. Det går inte att sticka under stol gällande den. Spridd bröstcancer och kronisk cancer är hårda ord. Jag är helt enkelt rädd. Denna känsla är inte konstruktiv överhuvudtaget, men likafullt finns den där.

För att inte rädslan ska få alltför mycket utrymme så behöver jag humorn, att få skratta, få dela med mig så även andra blir glada och det har blivit en del knäppare saker som kanske inte alls alla upplever som humor, men den har fått mig glad i alla fall.
Här ska ni få ett litet axplock av en del av min humor, sånt som gör mig glad och det behövs för att avsluta detta ganska dystra inlägg.

TUTORIAL med NICOLINA
Detta klipp gjorde Nico och jag i höstas, hon har tjatat länge på mig att göra detta och till slut när mina hämningar släppt mer och mer pga av diagnosen så säger jag ja till detta. Klippet har vi lagt ut på våra egna ”sidor” samt på FB gruppen Bröstcancer, före, under och efter och det känns så härligt att helt okända kvinnor i liknande situation kan glädjas åt något så fånigt som detta.

Jag bjuder även på idiotskrattet efteråt, med tampong i näsan och allt 😜

Jag har ju jämfört mitt nuvarande utseende med en vit sparris tidigare och en kväll när jag låg och pratade med Nico så såg jag att jag hade en kroppsdel som liknande min nuna också. Det flabb jag fick i örat när hon fick bilderna var värt hur mycket som helst den kvällen.

2 x SIMON
När Simon och Sara var hemma hos oss senast hade dom med sig ett VR och på kvällen körde Reimond ett spel och ärligt talat ser det helt galet ut när man sitter som åskådare. Vi fick skydda lampan i taket så han inte krossade den. Själv väntar jag på det tillfället när jag vågar prova.
Morgonen efter satt jag i köket med radion på och när jag tittade ut i hallen ser jag Simon med VR:et igång och tillsammans med musiken från P4 som just då spelar Rydberg och Roos bidrag till Mellon så såg det faktiskt roligt ut, varsågod!

Jag har också fått en skrattattack när jag såg blivande mågens gamla klipp. Efter att ha känt honom endast ett år ungefär så har jag inte fått tillfälle tidigare att se denna sida av honom, hur härligt som helst och när han ”framför” en av de bästa låtar jag kan tänka mig också så blir det ytterligare plus!

Nu har jag fått ur mig massa tankar än en gång och du som läser detta får hantera detta som du vill. Förkasta, reflektera, fundera, återkoppla…. det spelar mindre roll, men du ska ha tack som läste det till detta sista ord.

Jag avslutar detta med en bild jag fick ta del av i FB-gruppen ”Bröstcancer före, under och efter”. Det är en grupp som verkligen stöttar när man behöver det och vi kan dela sorg och glädje, oro och fruktan, alltid med en vänlig ton mot varandra.

Denna bild passar in på så många saker, inte endast cancer – varsågod ❣♥❣

Om jag ser tillbaka på de senaste tio dagarna så har det varit lättare än vanligt att hålla sig för skratt. Nu, kl 6.00 söndag morgon är hjärnan full av tankar igen.
Dom är inte ljusa och soliga så himlen jag såg när jag vaknade får illustrera dessa.

Jag försöker se positivt på det mesta och till viss del har jag lyckats med det sedan jag fick diagnosen i oktober. Men ibland blir det för mycket och igår var det dags,
då svämmade det över.
Det är kolossalt förminskande att ”gå hemma och vara sjuk” om man ska uttrycka sig krasst. Jag har ju turen att ha mina stöttepelare omkring mig, men hur är det för andra som inte har det och hamnar i ett sådant här helvete?

Det är som om det bunkrar upp sig under ett antal dagar, hur mycket beror på hur jag har mått. Efter trippen till Gävle och träffen med onkologen borde ju allt kännas så mycket bättre, han var ju väldigt positiv gällande utvecklingen eller om jag ska kalla det avvecklingen av min cancer.
Det är som om det satte mera fart på de negativa funderingarna…

Här kommer mina egna amatörpsykologiska tankar att det kanske fungerar på detta sätt, när det ska kännas positivt vågar man inte helt enkelt lita på det, det lurar säkert någonting bakom hörnet alltså garderar man för eventuella motgångar…för säkerhets skull. Var inte för glad, då kommer du uppleva nästa smäll lite hårdare osv…
Någon som känner igen sig?
Sådär har jag inte tänkt förut men nu hamnar jag mer och mer i det spåret och jag tror det är för att jag helt enkelt inte orkar vara så förbaskat glad och positiv hela tiden.

Kanske det också måste accepteras?

Ovanstående foto tog min svägerska Elis när hon var hemma för några dagar sedan.
Det är inte ofta jag tänker att jag gillar ett foto på mig själv, men detta tycker jag om,
så det får vara med även i detta inlägg. Jag mådde bra den där stunden, tyckte om mig själv just då. För det ska ni veta att jag inte är någon av mina största fans varje dag.
Man kan bli så kolossalt trött på sig själv och sitt evinnerliga gnäll efter en hel dag ”tillsammans”.
Jag undrar hur jag skulle må om jag inte upptäckt knölen, hur länge skulle jag ha känt mig frisk? Nu har jag absurt nog blivit sjuk på grund av de behandlingar som ska göra mig frisk.
När blir man egentligen sjuk av den här typen av cancer, jag var ju symtomfri när allt började? Alla problem jag har eller har haft har ju uppkommit för att jag ska bli fri Mr Scrooge. Det resonemanget är svårt att ta till sig när ens kropp beter sig som om den är 20 år äldre, när varenda steg gör ont och så mycket förändrats på kort tid.

Jag beundrar alla jag läser om som befunnit sig i denna situation under många år, flertalet cellgiftsbehandlingar, starka mediciner som slår ut viktiga funktioner, väntan på svar från den senaste röntgen om cancern spridit sig, berg och dalbanan mellan beskeden, oron för återfall efter friskförklaringen och till och med tappa håret flera gånger.
Min tripp har varat i drygt fyra månader, hur fasen fixar man detta i flera år?

Å den ena sidan hjälper det att läsa och ta del av andras berättelser, å den andra sidan skrämmer det mig också.
Igår efter att jag samlat mig och stackars Reimond fått tagit emot allt jag vräkte ur mig så dök det upp en flash på mobilen om att Hannah Ekwall somnat in efter att ha levt med sin bröstcancer sedan mars 2020. En kvinna full av glädje, hopp och styrka, som visat mod att vara öppen om sin sjukdom, endast 39 år och med en liten dotter som nu blivit moderlös.
Hannah som tack vare sitt kändisskap ”gav” cancern ytterligare ett ansikte.
Kanske tycker någon att det är fånigt att ”kändisar” spelar större roll i detta sammanhang, men jag tycker det är bra, då får vi alla upp ögonen om vi själva inte är drabbade.
På så sätt uppmärksammas sjukdomar som för många endast blir det privata och tysta helvetet. Detta gäller ju inte bara cancer utan alla typer av svåra sjukdomar som begränsar och tar människors liv. Då pratar vi både fysiska och psykiska diagnoser. Om människor i offentligheten väljer att prata öppet om sin sjukdom så ger det ju oss andra hoppet om att man inte är ensam, att man får hjälp att synas och på så sätt får stöd.
Detta gäller inte minst vår dotter Nicolinas sjukdom som hon också valt att vara öppen om, en diagnos som i grunden är en fysisk sjukdom men de symtom hon upplevde var psykiska.
Jag återkommer mera om detta i ett separat inlägg framöver.

Jag tänker också på mitt första minne av just det där att få ett ansikte på en sjukdom.
Vi som var med när HIV och AIDS var ett faktum och paniken blev stor och ordet homosexuell inte var något man var så bekant med i mitten på 80-talet, vi fick detta ansikte tack vare Sighsten Herrgård. Jag kommer ihåg den bilden som var på första sidan på kvällstidningen, hans sorgsna men stadiga blick. Tack vare dessa artiklar från att han trädde fram till hans död 1989 så bidrog det till att hivsmittade slutligen inte blev diskriminerade när dom t. ex sökte vård. Så visst är det bra att offentliga personer väljer att stå upp för det som drabbat dom. Även detta ämne tror jag att jag vill återkomma om, det kräver flera ord än så här.

Efter att ha läst om Hannahs bortgång så är det naturligtvis med tudelade känslor man går och lägger sig. Tidigare på kvällen hade jag som sagt ett anfall av jobbiga känslor trots att jag i flera dagar planerat en fin lördag för mig och Reimond. När man går för sig själv stora delar av veckan så behöver man känna skillnad på vardag och helg. Förmodligen är det just det som gör att man är mera sårbar för yttre omständigheter, att allt inte går som planerat.
Fördelen med att få ett riktigt anfall av ilska, förtvivlan och rädsla är att luften liksom går ur en, det lättar på trycket. Självklart inte något roligt lördagsnöje och inte alls något trevligt för ens make, men det var något vi lovade varandra för över 30 år sedan… – I nöd och lust!
När jag i min frustration försökte få Reimond att förstå hur less jag är på detta som händer i mig och hur förgörande det är att inte ”vara någon” att inte få bekräftelse på ens funktion som människa, så bekräftar det än en gång att jag valt att leva mitt liv genom mitt jobb.
Jag saknar samtalen, problemlösningen, känslan av att vara till nytta, fylla ett behov, förmiddagsfika med Reimond och Henrik på kontoret, ja vardagsgörat som sedan ger en tillfredsställelse att uppleva helg, ledighet och vila. Variationerna…

Jag har verkligen inte odlat någon hobby eller hittat något kreativt att göra när jag inte jobbar. För många år sedan läste jag en artikel om att man ska planera sin pension när man fyller fyrtio, detta för att inte helt förlora sig själv när arbetslivet tar slut. Nu förstår jag verkligen vad som menades med det.
Jag har tänkt på det många gånger, men tycker att jag haft fullt upp ändå när barnen var yngre och hem och familj tog all min lediga tid. Då var jag bara glad om det blev några timmar över som inte var fyllda med något, jag blev mycket duktig på att ”vara lat” när tiden tillät det. Men nu som sagt, så har jag verkligen tid att slå ihjäl, dock så tar allt mycket längre tid än vanligt, på så sätt går dagarna fort ändå.
Det jag har är ju detta, att skriva och jag måste ge Reimond rätt i det i alla fall, han sa det till mig igår att jag ju har bloggen. Då tyckte jag att det var en otroligt löjlig kommentar, en blogg, hur fasen ska det hjälpa mig? Men, här har jag suttit nu i 2,5 timme och det hjälper faktiskt. Det ser lite ljusare ut i detta nu, så här kommer en positivare bild.

Jag önskar er alla en fin söndag, själv ska jag grädda våfflor och bjuda Reimond på!

Mina tankar går till alla som förlorat någon på grund av cancer, jag och dom flesta av er har säkert någon ni tänker på.

Så då har en vecka passerat sedan jag gått kommit in i nästa etapp gällande min bröstcancer, nu 14 dagar ”utan påfyllning av cellgifter”.
Den har innehållit en massa olika känslor och funderingar.
Framförallt begreppet frisk eller sjuk, vad är jag nu? Enligt min kontaktsköterska har min kropp utsatts för en av de tuffare cellgiftsbehandlingarna och hon gjorde klart för mig att det bara är att acceptera att kroppen (och knoppen) inte är i fas på långa vägar.

Så fram till dess kommer jag försöka göra allt så roligt och enkelt som möjligt.
Jag vill se fram emot våren, odlingar, inflyttningen i Njutånger, att håret växer ut igen, att kroppens funktioner återställs och så vidare och mellan varven tänker jag fylla ut tiden med att skriva i denna blogg om allt vad som poppar upp i mitt huvud.

Mina senaste funderingar rör lite kring kroppsfunktioner och nya groddar!
Detta inlägg påbörjades i samband med att jag skulle ta det vanliga cellprovet på barnmorskemottagningen häromdagen.

Min läkare bad mig ta upp detta kring östrogenbehandling då min kropp påverkats av cellgifterna och en del funktioner har satts ur spel, ni behöver inte få veta alla detaljer, men förenklat kan jag säga att kroppen har en del problem med smorningen och kommer att behöva en underredsbehandling.
Sagt och gjort så berättade jag detta för barnmorskan som skulle undersöka mig och då säger hon för första gången: ”-med tanke på din ålder så……”

Denna fras upprepade hon åtminstone fem eller sex gånger medan jag var hos henne, allt var med ”tanke på min ålder”. Jag har inte problem med min ålder, jag trivs bra med att vara både vuxen, mogen och snart en femfemma, men att få höra det när man ligger i den smått obekväma stolen i utsatt läge så kände jag att jag började få nog.
Till slut började jag faktiskt känna mig ännu mer risig och gammal än jag kanske är, inte precis någon stöttning i det allmänna måendet precis.
Tur nog är jag både luttrad och ganska härdad så jag bet ihop och tänkte på att hon som barnmorska inte sett denna typ av arbetsuppgift framför sig när hon valde yrkesbana helt enkelt. Alla val har sina baksidor och denna dag var jag hennes😊

Här kommer då en mycket roligare reflektion från samma dag och samma plats apropå nya groddar.
Precis innan jag skulle gå in så kommer en tjej med en härlig mage och sätter sig mitt emot mig, det är en tös som jag känt sedan hon var ett år. Hon väntar nu sitt tredje barn och jag blir så fascinerad av att dessa härliga ungar man haft förmånen att få se växa upp till fina och rediga unga vuxna nu är i den åldern jag tycker att jag själv nyss var…..typ 30 år.

Hur har detta gått till? Hur kommer det sig att man fortfarande kan känna sig lika ung som dom och att man glömmer bort sin egen ålder?

Jag kommer så väl ihåg känslan när jag besökte samma barnmorskemottagning för ganska så exakt 32 år sedan. Det var i februari 1989, jag hade bokat en tid där med tanke på att jag var gravid. Kvinnan som tog emot mig då tyckte nog att jag var alldeles otroligt oansvarig eftersom jag var långt gången och inte besökt dom tidigare. Detta berodde först och främst på att jag mått så bra, jag kände inte alls av graviditeten, den var väldigt planerad, det syntes heller ingenting och jag och Reimond hade ej heller berättat för våra familjer om det hela, det var väl ingen brådska.
När barnmorskan började räkna hur långt gången jag var så kom vi gemensamt fram till att jag skulle bli mamma ungefär två månader senare!
Sagt och gjort, det var alltså dags att planera lite och börja meddela den glada nyheten för de våra.
Vi hann ju knappt vara med i några kurser för blivande föräldrar, men jag kommer ihåg besöket på BB och förlossningen och det snart färdiga badet där man kunde få sitta när värkarna satte igång.
Detta såg jag fram emot och förhoppningsvis skulle det hinna bli klart innan det var dags för mig. Tji fick jag, inget bad denna gång och när jag väntade Nicolina så gick allt så fort att jag knappt hann in till BB.
Utan vare sig bad, graviditetskurs, förberedelsetid, planering eller inköp av babyprylar så föddes Simon en vacker majdag utan några problem. Jag ville inte riskera något så vi hade i stort sett inte gjort några inköp i förväg, detta innebar att Reimond fick en del att stå i innan vi kom hem från BB. Jag hade endast beställt ett startpaket och övriga kläder fick vi låna av syrran, första sparkbyxan köpte vi när vi ”smet” från BB ner på stan för att köpa barnvagnen på Storken och allt gick ju bra. När jag nu tänker tillbaka på detta så inser jag vad jag förändrat mitt sätt att vara under dessa år och ändå känner jag mig stolt över att som 23-åring vara så lugn inför något så stort som att bli mamma, det måste ju ha med en grundtrygghet att göra, trygghet jag fick genom Reimond, trygghet av närheten till syster Katarina samt hur livet var på den tiden, det var inte så höga krav på allt, vi var inte påverkade av så mycket annat än det som vi hade precis bredvid oss. Jag vill också tillägga att Simon var den perfekte nybörjarbebisen, tålmodig, lugn och förnöjd, han förenklade vår tillvaro som småbarnsföräldrar.

Jag är så tacksam över de åren och inser ju att man hängt med i ett antal år, så kanske hade inte barnmorskan så vansinnigt fel ändå när hon gång efter gång hänvisade alla problem till min ålder. Till råga på allt så låg jag och lyssnade på Karlavagnen häromkvällen och ämnet var om vilka drömmar som fanns kring hur man vill uppleva ”ålderns höst”. Intressant tema tänkte jag och hörde då en kvinna berätta om hur nöjd hon var med sitt liv, hur allt blivit och att hon var väldigt tillfreds med allt, sin lägenhet, sina hundar och livet i sig. Hon tyckte det verkade tråkigt att tänka på trygghetsboende som en del av hennes jämnåriga gjorde, hon vill gärna bo med blandat folk omkring sig ytterligare några år. Jag uppfattade hennes ålder till 80+ och döm om min förvåning då hon säger att hon är 66 år, dvs 6 år äldre än Reimond!
Då vill jag ännu mera påpeka att ålder är bara en siffra!

En liten fundering gällande det där med groddar, jag tänker försöka mig på att odla groddar av olika slag. Linser, ärtor, rädisor och broccoli osv, så om jag kommer igång så blir det nog något inlägg om detta också, jag får se hur lusten ter sig när vårsolen kikar fram lite mera.

Då påbörjar jag ett nytt kapitel vad gäller min ovälkomna parasit som jag valt att kalla Mr Scrooge. Efter fem starka cytostatikabehandlingar samt antikroppar sedan den 8 oktober har nu tumören givit med sig för närvarande.
Min trogne och alltid närvarande make skjutsade ner mig ner till Gävle fredag förmiddag för att vi gemensamt skulle få höra vad min läkare kommit fram till.
Jag erkänner villigt att jag gruvat mig för besöket, detta med tanke på att jag inte hade en enda aning om vad som komma skulle. Operation, strålning, behandlingar och eller antikroppar osv, jag har inte fått någon förvarning alls om detta.

När då läkaren började att berätta om resultatet från senaste röntgen och inget negativt kommer då började tankarna lossna. Tumören i bröstet finns inte till överhuvudtaget vid undersökningen, metastaserna i levern har krympt ytterligare och detta tack vare att cellgifterna tog där dom skulle (och på många andra ställen, men det var det värt) och antikropparna gjort sitt för att minimera tillväxten. Detta innebär då att jag fortsättningsvis kommer att få antikroppar intravenöst var tredje vecka tills vidare.
Om den fulingen håller sig i skinnet så kommer det se ut så framöver och med regelbundna kontroller ska detta räcka för den närmaste tiden.
Om det däremot dyker upp något som inte ska vara där eller om dom börjar öka i storlek igen så tar vi tag i det då, med eventuellt nya behandlingar och/eller operation allt beroende på vad som sker.

På så sätt kan jag se detta från två olika håll.

-Det positiva hållet: Jag mår bra nu, läget är under kontroll, cellgifterna håller på att släppa taget om min kropp, det ser ljust ut och vi är på väg in i februari!
Det känns som om jag kommer att besegra cancern för forskningen går ju framåt hela tiden.

-Det negativa hållet: Jodå, jag mår väl någotsånär men cellgifterna och biverkningarna är skitjobbiga, det är svinkallt ute och över en månad innan vi kommer in i mars!
Det kommer ju alltid finnas en risk för återfall av olika slag och som sagt, jag har kronisk cancer och kommer aldrig bli fullt frisk något mera.

Båda dessa tankebanor finns i mitt huvud just nu, men den som känns starkast är den positiva. Jag ska försöka hålla i den tanken och få den att vara mest framträdande, men visst kommer det svikta emellanåt.

Nu kommer ju också tankarna på hur jag ska tänka på jobbet, när och hur mycket kommer jag att klara av? Även om det inte påverkar mig fysiskt så mycket så finns ju alltid en påverkan på det mentala måendet och jag har fått det itutat i mig att inte kasta mig ut i allt för snabbt, då blir det gärna bakslag. Sen har jag väldigt många grubblerier på just det typ av jobb jag har. Kan jag göra ett bra sådant när jag har detta med mig i bagaget eller är det så att det kanske stärker mig och gör mig till en bättre kundrådgivare?
Än så länge är det inte alls aktuellt, men jag kommer behöva börja tänka på hela min situation nu.

Hur som helst, efter att ha blivit godkänd vid besiktningen, alla värden i kroppen så bra ut och min läkare sa att nästa steg blir en ny röntgen framåt våren så checkade vi in på hotell i Gävle.
Äntligen skulle jag få se något annat än våra väggar hemma på Gg!!

Det var med stor glädje jag såg Reimond öppna skumpan och servera mig och Simon och Nico samt sig själv för att vi tillsammans klarat ännu ett steg tillsammans. Vi hade sedan en trevlig kväll med god hämtmat á la Italia samt snack och lite VR. Allt Coronasäkert på hotellrummet och framförallt skönt att få dela detta med familjen. Efter att ungarna lämnat rummet så var det äntligen dags för det efterlängtade badet,
så otroligt skönt, varmt och välgörande.
För att hålla distans och avstånd så skippade vi frukostbuffén också, inte helt fel med roomservice och frukost på säng.

Nu vänder jag blad och ser framåt och det kanske blir lite mera sporadiskt vad gäller denna blogg, men vem vet, kanske kan jag fylla den med det som poppar upp i huvudet. Det känns det som om det kommer att finnas mera plats för annat än cancerfunderingarna.

Som pricken över i så ringde det på dörren några minuter efter att vi kom hem så här på lördagen. Där ute stod en vän och fd arbetskamrat med en present i handen och det får då bli minnet av detta positiva besked vi nu har fått. Tack Karin!

Jag känner mig så sugen på att skriva ett inlägg om film.
Med tanke på att jag har några timmar om dagen att slå ihjäl i min ensamhet så har jag börjat ”unna” mig en film på förmiddagen. Detta tillsammans med träningscykel och yoga matta, dock är användningen lite sporadisk men jag försöker verkligen.
Idag så hittade jag en gammal goding som gjorde mig nostalgisk. Pale rider från 1985 av och med Clint Eastwood och då kom jag och tänka på filmminnen.

Jag vill börja med att beskriva min uppväxt vad gäller biofilmer i Delsbo under slutet på 70-talet och början på 80-talet. Vår pappa hade ett av sina många jobb som maskinist på Svea Bio i Delsbo. Detta innebar en enorm fördel för mig och mina systrar, vi gick gratis på alla filmer. Med andra ord, jag såg allt jag fick. Det finns så många minnen från filmer under dessa år och jag kom att tänka på allt möjligt idag när Clintan gjorde entré som präst i dagens film.

Mitt första minne från biografen i Delsbo var mötet med Scot och Wiveca och deras son Jonas. Tänk att som 10-åring träffa några som bara pratar engelska och som har en kanonhäftig lägenhet, den såg verkligen inte ut som vårt hem, jag har minnen om en massa inredning med tyger i alla de färger och dessa två vackra människor som kom ända från USA.
Eftersom jag fick se alla filmer när pappa jobbade så innebar det att jag såg Robin Hood, Walt Disneys film från 1973 hela sex gånger. Den visades nästan hela veckan och två gånger på söndagen, till slut kunde jag nästan varenda replik och blev till köpet förälskad i Robin Hood trots att han var en räv. Kände mig faktiskt lite sotis på Marion…

Svenska matinéfilmer var ju det vi såg varenda söndag och då pratar vi John Elfström som Åsa-Nisse och alla Astrid Lindgrens underbara figurer. Dock har jag ett speciellt minne av en söndag när jag och syrrorna skulle gå på Emil i Lönneberga och det var den filmen där Emil såg orättvisan i fattighuset där kommandoran styrde och ställde.
När vi sitter där i salongen så får vi se kommandoran ramla ned i en björngrop och efter ca 15 minuter så får vi se Emil och Alfred gräva den just den där gropen.
Jag har inget minne av att vi tänkte på det under filmens gång, däremot berättade pappa efteråt på väg hem att han råkat satt in fel rulle i projektorn.

Jag förknippar ofta doft, smak och ljud med saker som har hänt och matinéerna i Delsbo var omgiven av smaken av Pigall och Gammaldags Nickel, doften av sätena inne i biografen och ibland vinterblöta kläder samt ljudet av Lois höga prat och som alltid åt FOX citronkola och prasslade med papperet som sedan av någon orsak alltid kastades mot filmduken under busvisslingar av honom och de andra grabbarna. Jag fick också min lärdom om att inte äta Kexchoklad i biomörkret, när lyset tändes så insåg man att både tröja och byxor skulle åka i tvätten när man kom hem.

Ett skräckfilmsminne var Hajen, denna film som än idag gör sig påmind när jag ska simma på lite djupare vatten, detta trots att jag vet att det inte finns hajar i Gäddvika.
Här satte pappa sin egen prägel på hur besökarna i salongen skulle uppleva filmen.
I filmen så finns det en sekvens där Richard Dreyfuss dyker under en kapsejsad båt som har ett hål i skrovet, när han vickar den så ramlar det ut ett huvud ur hålet och det blir ett klassiskt skräckfilmsljud. Eftersom även denna storfilm visades en hel vecka så lärde sig pappa var dessa typiska höjdpunkter var och han njöt verkligen när han kunde stå där uppe och se hur besökarnas silhuetter mot bioduken lyfte en halvmeter när har vred ljudvolymen till max. Jag borde ju ha varit i 11-åldern när jag såg denna film och kommer så väl ihåg att jag inte kunde sova utan ville krypa ner mellan mamma och pappa på natten, mamma muttrade rejält över att jag tjatat mig till att få se filmen. Det där med åldersgräns på bio gällde inte maskinistens barn.

Den enda nackdelen att vara dotter till maskinisten på bion var när det strulade för honom eller om han missade byta projektor mellan rullarna, då blev bioduken alldeles vit och man hörde busvisslingarna samt glåporden som haglade om att ens pappa schabblade sig. Då gällde det att fort springa upp och säga till honom. Ibland gick helt enkelt filmen av och då var det bara att vänta tills pappa hade tejpat ihop den och startat om.

Så åter till Clintan, en av mina absoluta biofavoriter, alla westernfilmerna där han alltid var den tysta typen, tuff men med ett gott hjärta. Cool som få, alltid bäst på att pricka rätt, alltid snabbast. Han gjorde sig bra på affischerna också, dessa prydde hela min vägg, snyggast var den från filmen Den gode, den onde, den fule. Jag säger bara, visslingen i filmen, oj, oj oj….

När jag nu såg Pale rider idag så kan jag ju dra mig till minnes känslan av att sitta där hopsjunken i de vinröda biofåtöljerna med tuggummikladd av Bugg eller Juicy Fruit under sätet, hur man helst inte ville missa reklamen före, hur man blev lite generad att OB:s reklamsnutt med millilitermåttet eller Tampax med införingshylsa och sedan spänningen när introt började. I denna film så får man se ett helt gäng av de onda ridandes på sina hästar med hat i blickarna, sedan hoppar man över till de goda och snälla människorna som sliter med sitt guldvaskande, alla vänliga och fredliga, så inleds de första minuterna i filmen, de onda och de goda om vartannat och hur dom till slut möts i samma scen.
Det var så förbaskat enkelt, inga baksluga människor, utan var dom ond så var dom det filmen igenom, likaså gällde de goda, man visste liksom vem man kunde lita på. Inga dolda agendor. En avvek dock från mönstret i Pale Rider, Richard Kiel, Jaws från Bondfilmen var med i en liten men ändå viktig roll. Han har väl oftast spelat ond och även här tillhör han den onda sidan, men i slutet på filmen mjuknar hans hjärta och han blir god och snäll han med, kul för honom.
Så även om jag förstår att Clintans filmer har lite töntstatus idag så tycker jag om den genren.

Ytterligare ett biominne dyker upp nu när jag sitter här och skriver.
Blecktrumman från 1979, ja snälla nån!

Eftersom byns ungar alltid kunde åka med pappa till bion så skulle grannen Bengt åka med denna kväll och se Blecktrumman. Ingen av oss visste vad det var för film, vi hade ju endast sett affischen och det såg ut som någon form av skräckis. Alltid lika spännande… Jag hade ju kommit upp i åldern 14 år, så då fixade ju man en sådan lite bättre än när man såg Hajen. Eftersom varken Bengt eller jag hade någon att gå med så satt vi tillsammans. Filmen började och det var inte långt efteråt som jag ångrade mitt val att gå på bio denna kväll. Om ni har sett filmen så behöver jag inte förklara hur jag kände mig. Jag tålde skräck men jag var lite mera ovan vid sexuella scener av detta slag och ganska kalla och råa sådana i en skitig krigsmiljö, en gallskrikande unge som inte kunde vara utan sin trumma och till råga på allt, över 2,5 timme! Detta med en kille som var några år äldre i sätet bredvid och jag var inte så van vid killar heller utan ganska blyg. Bengt var avsevärt mindre hämmad och det gjorde ju inte det hela enklare, jag var så generad hela filmen, den var en lång pina och bara därför valde jag att återuppleva den en ljus och fin dag tillsammans med Nico. Vi hyrde den för att jag skulle få en annan bild av en ”storfilm” som vann en Oscar på den tiden, men det blev samma sak. Dock behövde jag inte blunda eller rodna av filmen denna gång, men jag förstod nu mitt unga jag och varför jag blivit så illa berörd av den.

Vi hade det inte så fett när jag var barn och tonåring, men på detta sätt lyckades pappa ändå höja statusen för mig, något som väckte jämnårigas avundsjuka och det var att jag alltid fick gå in gratis på bion och det tackar jag pappa för.

…. innan mötet med onkologen som ska berätta om sin plan för mig och Mr Scrooge.

Som så många gånger förr blir det inte alltid som man tänkt sig. Jag var ju så glad åt att bli av med PICClinen förra veckan så att jag äntligen skulle kunna basta igen. Men si, så blev det inte.
Det togs ett snabbt beslut om att låta den vara kvar till jag träffat min onkolog om han mot förmodan ändrat sig gällande cytostatikan.
Så idag har jag varit på Håsta Hälsocentral igen och fått den omlagd så man känner sig fräsch igen. Fredrica som oftast är den som gör det på mig har tillsammans med sina kollegor gjort att jag ser fram emot att komma dit, man får prata med någon, träffa en människa ”fysiskt”, ha lite kul helt enkelt eftersom dom alla är så otroligt trevliga. Med tanke på att det blivit höjdpunkterna i min vardag denna höst så inser jag ju hur ”litet” livet har blivit. Men som sagt, allt heder till sköterskorna på Håsta!

Så, nu sitter jag här med tankarna inför framtiden, vad kommer att sägas på fredag?
Jag har faktiskt tagit mig i kragen och börjat läst lite om min sjukdom, har ju varit ganska restriktiv gällande det för att undvika onödig rädsla och oro om jag misstolkar det jag finner.
Jag kan ju inte påstå att jag mår bättre av att göra det, det är faktiskt en tuff diagnos trots att jag valt att se det från den ljusa sidan och tänka positivt. Varenda gång jag hamnar i jobbiga tankar dyker Monty Python upp i min hjärna med ”Always look at the bright side of life”. Då börjar jag nicka fram och tillbaka med huvudet och tänker att det finns dom som har det värre.
Jag försöker verkligen, men ibland så fastnar jag i fel tanke och då blir dagarna tyngre att ta sig igenom, de fylls av funderingar om hur detta år kommer att avlöpa med saker som jobb kontra sjukskrivning, vad händer med min kropp, hur kommer detta påverka mig och familjen samt hur ser framtiden ut egentligen. Detta är i sig helt naturligt kan jag tycka, att det blir svårt värja sig för oron för framtiden, men det tar ju så mycket lust och energi ifrån en.

Tack och lov för att jag har en bra mur omkring mig som stöttar och peppar mig!
Jag har verkligen inte varit någon glädjespridare när Reimond kommit hem från jobbet den senaste tiden. Det har varit otroligt mycket att göra på kontoret, han har jobbat över en hel del och inte varit hemma så mycket och för mig blir det ju ännu längre ensamma dagar. Då har jag klätt på mig den fula och hittills ganska oanvända offerkoftan och den är faktiskt skön ibland, på ett egoistiskt sätt, att få tillåta sig att tycka synd om sig själv. Det har absolut inte funnits ork till att vara en glad fruga när han kommer hem och har haft en tuff och arbetsam dag, tristess kan också vara förgörande för själen och kroppen och det är faktiskt uttröttande.

Det är i detta läge som uppmuntran är så viktig, att hjälpa till med att orka ett steg till, att bara göra det där som ger en lite lust igen. Så det var precis vid rätt tillfälle som jag fick denna vackra kärleksbukett igår kväll!

Jag har förmånen att vara lyckligt lottad med ett fint nätverk som med hälsningar via Reimond peppar mig, alla sköna meddelanden som dyker upp i mobilen, många från Nicos kompisar som stärker upp humöret en vanlig grå dag, ett gulligt brev då och då som ligger i postlådan samt telefonsamtal som hjälper mig att fördriva tiden. Alla ni ska ha en stor kram för det ni gör och det som hjälper mig att ta steg för steg framåt på den väg som ingen egentligen vet vart leder.

Många timmar om dagen går åt att lyssna på böcker, ibland har jag svårt att hitta vilken nivå jag vill ha på dessa. I perioder har jag tre till fyra olika böcker på gång så jag kan hoppa emellan beroende på mitt humör. Jag är som många andra förtjust i deckare av alla de slag, även litteratur om människor i allmänhet, fina livsberättelser, fascinerande människoöden. Just nu ägnar jag dagarna åt Hans Roslings liv och det är ju verkligen en intressant människa att få ta del av, tänk så mycket han har gjort och åstadkommit i sin livsgärning. Så varmt han beskriver de människor han möter och med lika varm humor och självinsikt beskriver han helt otroliga situationer han ställts inför samt med vilken stor kärlek han omnämner sin familj.
Jag kan också fastna totalt i en bok som ”Där kräftorna sjunger”, en lågmäld och fin berättelse om en flickas liv med tuffa livsvillkor och ändå så behagligt beskriven att man trots allt mår bra av att läsa den, en ära att dela Kyas liv helt enkelt.
Även i de lättare ”dussindeckarna” jag lyssnar på så kan jag hitta små guldkorn av ord som etsar sig fast i mig. De senaste som jag valt att lägga till i samlingen finns formulerade av andra i olika sammanhang men det var i en deckare jag helt nyligen fann dessa…
”Sorgen är en hemlös kärlek”
Så fint sätt att beskriva den där skitjobbiga känslan och smärtan när man upplever en stor sorg.
Det är lite likt innebörden i orden som jag haft med mig i mitt arbete i många år, att man gråter av sorg för att man haft förmånen av att uppleva kärlek och vänskap.
Detta kan gälla allt från en livskamrat, förälder, syskon, vän eller till ett husdjur.
Naturligtvis blir en sådan kärlek hemlös när någon försvinner ur ens liv.

I mitt liv just nu får jag prova detta med att förstå sorgen över att bli sjuk och förlora sin identitet och även då uppleva det som om känslorna tappar fotfästet och blir smått hemlösa, man vet inte riktigt var man ska ta vägen med alla nya tankar, funderingar och oro. Jag tror att många som drabbas av sjukdom under en längre tid upplever förlusten av sig själv som yrkesperson, sin trygga tillvaro om man har ett jobb som ger ens liv vardagstillhörighet. Om man då kan stilla tankarna och sätta sig ner en stund och bara vara i nuet så slutar dom kanske irra omkring, man får till en struktur för sitt inre, tänker efter på vad som finns i närheten, kanske inser att katten kurrar i ens öra, känner att ytterligare någon biverkning släppt taget, konstaterar att solen skiner, att man orkar dammsuga, ser en domherre i trädet eller helt enkelt ser sig i spegeln och inser att personen man ser är en människa man är stolt över att vara.

Visst låter det enkelt och rart att uppskatta de enkla och självklara sakerna här i livet, ibland går det men vissa dagar försöker jag inte ens, då skiter jag i alla dessa positiva funderingar och drar på mig koftan igen och låter alla tunga känslor ta överhanden.
Även detta kan göra att det lättar efteråt, att tillåta sig vara på botten ibland.
Det är ju då man upplever skillnaden också, även det är viktigt när dagarna är enahanda.

Det som jag saknar allra mest är känslan av att vara behövd och göra någon nytta för andra och få bekräftelse på att man existerar. Det är lite meningslöst att bara vara vissa dagar. Den kvinna som (tack och lov ) tackade ja till att vara min kurator när Mr Scrooge hade tagit mig i besittning gav mig en sådan kick häromdagen, hon tackade mig för att jag även kunde ge henne något tillbaka i vårt samtal. Det tacket kommer jag ha med mig länge.

Men som sagt, man kommer långt med en tillgiven kisse också, här är en bild på Fozzie som troget sover vid mitt öra varenda natt….och han kurrar!

Nu har jag varit i ”cancerstadiet” i nästan fyra månader. Det inleddes med en sjukhusvistelse som gav mig insikten om vikten av att hålla sig frisk när man nu har blivit sjuk.
Jag har efter min hemkomst då i mitten på oktober inte haft en förkylning, känning av någon bakterie eller virus överhuvudtaget. Helt otroligt fysiskt frisk har jag varit mitt i alltihop.

Nu är det då äntligen slut på dessa cellgifter som skulle in i min kropp, jag ser med både förväntan och bävan fram emot nästa steg i processen. Jag erkänner att jag faktiskt har varit rätt så nedstämd på grund av att inte ha den inrutade kalendern framför mig längre. Mina veckor har ju bestått av:
Omläggning PICCline
Provtagning
Behandling
Omläggning PICCline
Biverkningar
Färre biverkningar
Omläggning PICCline
Få biverkningar
å börja om från början……i över tre månader…..

Enformigt men tryggt! (Och tråååkigt)

Nu står jag utan schema, allt är blankt förutom inbokad röntgen och en läkartid den 29 januari samt antikroppar i Gävle och förhoppningsvis borttagning av min PICCline.

Det låter ju uppbokat så det räcker, men jag vet inte hur Mr Scrooge mår.
Är han hårt ansatt och på väg att ge upp eller har han hämtat sig igen och skickat ut flera små elakingar i min kropp? Jag har ju fått vetskap om att de gifter som pumpats in i min kropp bör ha hämmat tillväxt och spridning.
Bör ha. Känn på orden en stund.
Likafullt så finns det en liten, liten ynka risk att det inte blev som det borde.
Stundvis dyker en rädsla upp, jag har ju börjat läst på lite mera, mestadels genom andras scenarion med liknande diagnos. Då inser jag ju hur många tuffa saker jag kanske ska gå igenom framöver, man läser om kontinuerliga injektioner, många mediciner, operationerna som på olika sätt är jobbiga och smärtsamma. Oron för återfall som hela tiden ska ligga ute i periferin och smyga sig in i hjärnan när man inte hinner stoppa tankarna. Detta är ju min verklighet, liksom alla ni andra drabbade, bara att konstatera.
Hur ska jag nu hantera detta då?
Ja, ett sätt är ju att helt enkelt inte tänka på det i onödan, skitlätt, eller hur?
Absolut inte!
Ett annat är ju att ha helt vidöppna ögon med fullt fokus på vad som händer just mig och ta det vartefter, lite lättare och jag tror det är så jag får göra. Försöka ta råd från de med tidigare erfarenhet, men inte se vad som hänt andra och i onödan oroa mig för att även detta skulle bli min lott. Det gäller att sanera tankarna alltså, för i gruppen jag är med finns så många som man vill visa omtanke och förståelse för deras situation, men ändå risken att jag räds för min egen del.
Dessa tankar och funderingar har fått tagit sig tid att vridas och vändas under dessa dagar efter nyår, så då hjälpte mig min kropp att avsluta del ett med……feber!

Nu fick jag lite annat att tänka på i varje fall.

Jag vaknade vid 2-tiden av en enorm frossa, skakade mig utför trappen, knaprade snabbt i mig två alvedon och letade termometern som hade fått ben och förflyttat sig sedan senast, 38.4, ja det är ju inte så farligt tänkte jag och lade mig för att somna om. När tankarna då snurrade igång så kom jag ju på att jag vid minsta temp över 38 skulle bege mig till akuten enligt onkologen. Mina soldater i kroppen är ju ganska så utslagna och då ska jag ju tänka mig för lite. Skakar mig återigen utför trappen, brygger the och ringer 1177.
Inget snack om saken, in på akuten bara. Med andra ord, jaga upp Reimond som verkligen skulle behöva sova ut, packa väskan och åka in.

Det blev sidoingången igen och jag fick ett trevligt mottagande av en yngre manlig sköterska.
Tempen var nu snyggt nere på 37, 1, suveränt med Alvedon, värdena såg bra ut och en läkare skulle komma in. Ytterligare en trevlig kille kom in och tog lite prover och efter någon timme kom läkaren och menade på att jag nog kunde åka hem då jag var feberfri och inte visade på just några andra symtom. Vi kom överens om att jag skulle återkomma om febern dök upp igen samt tänka på att vara symtomfri i 48 timmar innan jag träffade någon annan människa. Samt att undvika Alvedon förstås.

Väl hemkommen så blev det sängläge och retur till sjukhuset när Reimond kom hem efter jobbet, då formligen kokade jag. Eftersom jag skippat Alvedon denna gång så presterade termometern hela 41 grader, mitt personbästa faktiskt.
Då kördes hela apparaten igång, Covidtest och allehanda provtagningar. Redan efter någon timme så blev jag förd till Covidslussen , egen ”kuppe”, med TV, fönstret på vädring och varmt mottagande av en vänlig sköterska. Vad med kan man begära?

En liten rar händelse när jag kom upp på sal var att en vänlig ung manlig uska kom in med saker jag kanske behövde, typ kläder, handdukar och så vidare och han såg ju mig när jag rullades in så förstå att jag fick till ett glatt smil när det överst på högen låg en kam.

Nu fick jag 2,5 dygn i detta rum, allt flöt på, inga stora segrar precis och otroligt långt ifrån den jobbiga känslan jag hade senast. Inga större gastronomiska upplevelser, snäll och fin vårdpersonal, mycket sömn och många reklamsnuttar. En liten rolig sak till förresten, klockan på väggen hade stannat och när en sköterska skulle kolla min andning så upptäckte hon detta och plockade ned den för batteribyte. Den blev liggandes på tvättstället hela min tid i rummet och dom flesta som gick ut därifrån frågade mig varför klockan låg där. Jag vet ju själv hur man tänker när det gäller sådana här lätt lösta problem, man ska göra det sen eller man ska bara… Det blev ju till slut ett återkommande skämt mer eller mindre och så var det väl nog med det.

Men, nu bytte jag sal och kom in på vanlig vårdavdelning och när sköterskan skulle kolla andningen även här så var det samma visa igen. Klockan hade stannat och hon plockade ned den och lade på tvättstället och allt upprepade sig. Det som blev kontentan av denna lilla historia är ju inte så upplyftande för självkänslan precis, det finns ju ett talesätt i många varianter, här kommer en av dom: ”Hon är så ful att klockorna stannar” och med det i åtanke lämnade jag sjukhuset med en lunginfektion och antibiotika i väskan fyra dagar senare. Exemplarisk vård vill jag bara säga.

Idag har jag nu varit iväg till Söderhamns sjukhus för den röntgen som kommer att ge mig besked om hur Mr Scrooge mår, jag hoppas bilderna blev bra. Jag fick i varje fall ut på tur (med retur) och två trevliga och pratglada taxichaffisar och det gjorde min dag. Allt för att få variation på dagarna, samtal med andra människor ger mycket, när man orkar…

I morgon, onsdag, är det då dags för turen till Gävle och om min trogna PICCline då kommer att tas bort så börjar det närma sig bastuläge igen, som jag längtar efter att få känna mig riktigt renskrubbad igen!

Jag vill skriva några ord om två härliga Helenor som ger mig värme!

Den första Helena är min syster, tvilling med min andra syster Katarina. 2018 avled Helena oväntat, 56 år gammal. Vår syster var en glad och otroligt positiv människa, hon var plikttrogen sitt jobb, lojal gentemot sina arbetskamrater och vänner, alltid beredd att ställa upp om någon behövde hennes hjälp. Hon var Moster Helena för våra barn.
Helena levde med sina två katter och sina intressen, hon älskade musik, skickade massor av roliga klipp, nya låtar med HomeFree, köpte allt möjligt som var knallgrönt, galet och barnsligt. Hon älskade att skratta! Hon trodde på livet efter detta och var intresserad av de övernaturliga och kraften från andra sidan.

Katarina och jag fick en chock då vi insåg att en av oss tre inte fanns mera. Vi hade haft en tuff sommar då Nicolina var sjuk och vår pappa avled i juli. 14 dagar efter pappas begravning blev Helena funnen död i sitt hem, så jag kan så här efteråt konstatera att vi nog gjorde allt i affekt och känslan av att bli klara.
Katarina och jag med våra familjer försökte få ordning på de praktiska innan begravningen för att sedan hantera sorgen. Vår syster hade samlat på sig mycket under sina år på jorden och det var många beslut som skulle tas. Ett av våra beslut gällde alla garner hon köpt och hade planer för. Varken jag eller Katarina kände att det inte var något som vi kunde ta hem till oss eftersom de skulle bli liggandes. Då kom jag på att vi har en vän som är fenomenal på att få till vackra alster av garner.
Sagt och gjort, hon fick dem alla och vi kände att hon var rätt person då även hon heter Helena och en stor kattälskare som vår syster. Det kändes både rätt och fint på samma gång och jag vill tro att det fanns någon då som styrde mina tankar.

En dag för snart två månader sedan kommer Reimond hem med en påse med något mjukt innehåll. I den låg en ljuvlig pläd, den var tung, den var mjuk och den var otroligt vacker i färgerna. Den hade Helenas färgskala och jag anade vad vår virkande vän hade gjort.
Hon hade virkat en stor pläd av Helenas garner och även låtit göra fyra hjärtan som symboliserar mig och min familj. När jag lägger mig under den så blir jag alldeles stilla och varm. Som Helena skrev på sitt kort, nu kan jag få en kram av min storasyster trots att hon inte finns med mig längre. Visst är det en underbar tanke?

Efter en tid kommer Reimond hem igen med ytterligare en påse med något mjukt i.
I den finns en hel uppsättning av värme till min frusna kropp och knopp, kan man göra annat än beundra denna kreativitet och hantverkskunnande. Eftersom jag gav upp textilslöjden efter mitt misslyckande försök med Lovikavantarna i grundskolan så blir jag så oerhört imponerad av dom som bara kan sådant. Om man till råga på allt gör det med en varm och djup medkänsla för en annan människas situation samt vill göra något hållbart så ska det hedras.

Som den underbara pricken över I så förärades jag matchande strumpor också helt nyligen, så nu håller jag mig varm ända upp till knävecken. Nu när kylan sätter in och allt är vackert vintervitt ute så känns det gott att sitta här inne med all denna värme omkring sig och bara njuta.
 Så mycket värde jag sätter på dessa alster och känner stor glädje över, nu blev syrrans garner något jag alltid kommer ha kvar som ett varmt minne från ett i övrigt i stort sett skitdåligt 2020.

Nu vänder det… på flera sätt

Vi har nu kommit igenom jul och nyår och min förhoppning är att ni alla på något sätt haft möjligheten att känna av det vi alla mer eller mindre har längtat efter.
Att få träffas, umgås, äta gott, glädjas med varandra.
För alla har det inte funnits någon möjlighet till detta, säkerligen har många fler än tidigare suttit ensam under dessa storhelger, detta trots att jag har hoppet om att dom allra flesta försökt på något sätt få till varianter på möten. Vi måste ju alla konstatera att ett år med Covid – 19 givit upphov till många nya lösningar, förverkligande av idéer, nytt tänk och mycket annat. Så det kanhända att vi på något sätt förbättrar människosläktet inför framtiden.

Låt oss hoppas på det!

Eftersom detta är en blogg som kom till för att jag drabbades av bröstcancer så kommer detta inlägg handla om just den delen av tillvaron jag upplever just nu, dagarna efter vi klev in i 2021.

Den 30 december fick jag då min femte cytostatikabehandling och det var med blandade känslor jag tog emot den, mestadels för att jag blivit så påverkad av cyton.
Mellan den fjärde och femte hade jag inga toppendagar alls, min kropp hann inte återhämta sig och jag började helt enkelt känna mig väldigt trasig.
Men ont ska ju som sagt med ont fördrivas och alternativet finns ju inte i denna situation.
Nyåret blev en lugn historia, Reimond och jag försökte göra vårt bästa med det firandet, god mat, lite bubbel och så vidare. Jag slumrade bort större delen av kvällen och kommer nog mest ihåg att det sista vi tittade på var Tårtgeneralen. Jag måste ju ge den mannen en eloge för sitt viljan att förändra synen på Sveriges tråkigaste stad.

Där kan man snacka om hopp!

Dag två efter cyton klappade jag ihop helt och hållet, jag låg helt enkelt större delen av de kommande dagarna. På söndagen skulle jag göra ett försök till städning och det slutade med att jag låg på golvet när jag skulle dammsuga rumsmattan, det fanns inte ork till annat.
Mina steg är långsamma och tunga, trappan får mig att känna det som om vi bor i ett hus med fem våningar, händerna är fumliga, hjärnan kopplar långsamt och till råga på allt blir mitt tal lite sluddrigt på grund av kärva slemhinnor i munnen. Till slut går det inte hålla ihop längre, Reimond, Simon och Nico får bara lyssna på mina tirader av att jag lider. Jag vill att dom ska förstå, men jag vill inte belasta dom med all denna skit. Men vart tusan ska jag göra av den, ut ur systemet ska den i vilket fall.
Detta gör mig ont, mitt gnäll över hur jag mår, att jag inte lyckas hålla ihop då jag egentligen vet att det kommer att gå över, att jag inte är så stark som det sades om mig i samband med beskedet ” – Det här klarar du, du är så positiv och stark!”
Jag känner mig inte ett dugg positiv, orkar inte ens låtsas….
Det som också kväver min ork är att jag har en cytobehandling kvar och jag får för mig att jag inte kommer kunna hantera den, mina celler skriker nej till denna som är inplanerad om tre veckor. Jag vill inte mera…. Är alldeles helt förbaskat slut…

Då är det dags att börja se sig omkring, tänka sunt igen.
Hur har så många drabbade klarat av detta före mig?
Hur klarar så många av detta helvete?
Är det så förbannat synd om mig egentligen?
Var kan jag hitta orken igen?

Jag hamnade i en tråd i gruppen av och med kvinnor i min situation på FB. Då jag läst alla svaren på en yngre kvinnas fråga som löd ungefär så här: ”Hur gammal var ni när ni drabbades och av vilken sorts bröstcancer?”
Då får man lite perspektiv igen, många av tjejerna var i åldrarna 25-35 år, flertalet i fyrtioårsåldern och sen kom min grupp, 50+ och uppåt.
När jag var kring de 30 som våra barn är nu så fanns inte ordet cancer i min vokabulär, inget man överhuvudtaget tänkte på. Dessa unga kvinnor, med småbarn, säkert några som är ensamstående, mitt i studier, kanske osäkra på vem dom är och vem dom vill vara, dom år unga kvinnor som kämpar samtidigt med detta helvete.
Dom är införstådda med att eventuellt leva större delen utav sitt liv utan ett eller båda sina bröst, alltid ha oron att drabbas av återfall, oroa sig för ekonomin som oftast urholkas då man är sjukskriven och säkert hundra fler saker. Dessa kvinnor är fenomenala, vilka otroliga krafter som ligger till grund för människan, att vi finner orken och drivet när det verkligen behövs.
Trots allt så är vi till syvende och sist var och en, en liten människa på jorden och det är många gånger upp till oss själva vad vi ska göra åt vår tillvaro här. När vi drabbas av sjukdom så är det svårt att hitta kämpaglöden var dag, men jag ser för min del att jag kan hämta orken genom andras berättelser, genom de som befinner sig i en liknande situation och den dynamik som vi känner när vi i grupp kan ackumulera våra erfarenheter och tankar.

Mitt hopp är att jag kan bidra med något till någon annan!

Nu i måndags var det då Reimonds tur att åka till Uppsala för röntgen av lunga. Han åkte tidigt och tog sig på fastande mage och utan snus till Akademiska sjukhuset i god tid. Allt verkar ha gått bra och det var sedan bara att vända hemåt igen. På vägen gjorde han ett stopp och plockade upp Nico som ville komma hem och ta hand om oss litegrann.

Jag gjorde mitt bästa för att rycka upp mig och på något sätt tog jag mig igenom denna dag också. Mina grubblerier kring situationen och var jag skulle hämta kämpaglöden ifrån fortsatte, jag försökte verkligen tänka mig att om en dryg månad är jag igenom eländet och kan gå vidare till nästa steg i processen vad det nu är. Läkaren sa att det återstår att se, operation, strålning eller vad?
På tisdagen slappar vi tillsammans jag och Nico när min mobil ringer. Det är då en sköterska från onkologen som ville återkoppla gällande mina funderingar om hur saker kommer att te sig inför sista behandlingen och därefter.
Han, som heter Micke, meddelar mig då att min onkolog anser att de cellgifter jag hittills fått ska räcka för att fatta beslut om hur min cancer ska behandlas framöver.

Detta innebär då att jag inte behöver någon sjätte behandling med cytostatika utan då kommer jag endast få antikropparna och därefter en läkartid med onkologen för vidare planering.
Den glädje jag då kände, lättnaden att slippa mera av cellgifter i min kropp, veta att jag kommit ett steg på vägen, den glädjen vill jag dela med min familj, vänner och alla ni kvinnor som kämpar mot bröstcancern.

Detta gav mig hoppet så här i början på januari.

Nu återstår då framtiden, hur ska man tänka kring den?
*Jag har fortfarande bröstcancer och jag har fortfarande bekräftade metastaser på levern.
*Reimond har fortfarande något på lungan som inte vi vet något mera om ännu.
*Covid – 19 härjar fortfarande runt om i hela världen.
*Kommundelschefen Bengt Friberg oroar sig nu för en tredje våg i Hudiksvalls kommun när skolorna drar igång igen och alla återgår i tjänst.
*Svärmor har blivit utan lägenhet då hennes andrahandskontrakt inte kan förlängas enligt bostadsrättsföreningens regler, så inom tre månader måste vi hitta en ny lägenhet åt henne.
*Det blev ingen utdelning på min lott i Grannyran denna gång heller.
*Barnen har ingen snö att leka i hittills denna vinter.
*Det är mörkt och grått.

Mina förHOPPningar
*Jag kommer göra allt för att besegra cancern, jag ska vara positivt inställd igen.
*Håller tummarna allt vad jag kan för att det är något icke allvarligt i Reimonds lunga, att han kanske äntligen blir riktigt utredd och får tillbaka kraften i lungorna igen.
*Naturligtvis kommer vaccinet hjälpa oss få stopp på viruseländet.
*Tredje vågen kom aldrig, för äntligen har alla förstått vikten av de restriktioner som vi hört om i snart ett år.
*Svärmors nya lägenhet blir toppen, kanske hon till och med får några pratglada grannar.
*Jag vinner 90 kronor på Triss istället, alltid något.
*Snön kommer i februari, soliga vackra vinterdagar, lagom till sportlovet.
*Ljuset är redan på väg, så det är bara sitta ner och lugnt vänta in, en stund längre var dag.

När Nico hade varit hemma här under några dagar precis i början på mina behandlingar och tagit hand om mig, så upptäckte jag efter att hon åkt hem en massa oväntade små hälsningar lite här och var.

Jag kunde lyfta på en burk och där låg en liten peppande hälsning, likaså under någonting i kylskåpet eller ljuslyktan. Ja, i stort sett var som helst.

Detta gav mig många små och glada kickar och pepp när det behövdes.

För några veckor sedan fick jag och Reimond en varsin burk där vi blev ombedd att dagligen lägga ner en lapp som vi hade skrivit något bra som hänt på dagen på och som kunde vara hur obetydligt som helst, men ändå något med plus i kanten.
Detta har vi varit ganska bra på att göra och vem vet, om ett tag framöver kan det vara kul att plocka upp en liten lapp och se vad som hade varit värt något för mig just den dagen som jag skrev den lappen. Många gånger behöver det ju inte vara stora saker som gläder en, dom små sakerna i livet är oftast dom som ger oss orken att fortsätta dag efter dag.

Nu har jag gjort så att även alla de små lapparna jag hittar här och var i huset hamnar i min burk och dessa uppmaningar kommer då fortsätta att göra nytta. Om jag känner att jag behöver något som gör mig glad så kanske jag drar just den lapp som ger mig orken att ta mig igenom just den smala gången jag har framför mig.