Inför det nya årets första alldeles färska timmar så blir man ju ofta lite tankfull.
Nu när jag sitter och skriver detta så har jag samtidigt Nyårsbönen från Rogsta på live i bakgrunden. Detta var ju inte möjligt förut, så det här året har ju inbjudit till många nya sätt att agera, tänka och använda tekniken på många gånger bra sätt.

Min försök att mulitaska med bloggskrivning och gudstjänst är kanske inte optimalt, men det går ju. Här kommer mina tre hopp inför 2021.

HOPP no:1
I vårt jobb har tekniken inneburit mycket positivt i Coronans framfart. Vi har fått möjligheten ge våra sorgehus livestreamade begravningar till släkt och vänner som inte haft möjlighet att själva fysiskt närvara vid begravningen, många av våra kundmöten har ägt rum på distans via olika kanaler, restriktionerna har ändrats från en dag till en annan, snabba omställningar har varit tvungna att respekteras. Ja, detta år har förändrat begravningsverksamheten på många sätt. Familjernas förluster ska ju inte förbises, men många gånger känns det som om dom får stå lite grann åt sidan på grund av pandemin och man vill ju så gärna att alla ska känna ett lugn och trygghet i den sorg dom drabbats av.
Mitt hopp i detta ligger i att vi kommer att kunna återgå till det som för mig har varit min ledstjärna i 20 år. Närheten, det personliga valet, omtanken, lugnet och framförallt det viktigaste, att ges tid att sörja tillsammans med andra, detta rent fysiskt med varma händer och famnar. Det vi behöver så mycket när vi drabbas av sorg.

Inte ”Hålla avstånd ”utan ”Hålla om”!

HOPP no: 2
Att vi genom detta år av nya lärdomar blivit förändrade ända in i ryggmärgen.
Vi har dragit ner på flygresor.
Vi har fått börja planera utifrån att inte spontant åka på affären i tid och otid.
Vi har insett att vår vårdpersonal är våra vardagshjältar.
Vi har som i-land lärt oss att vi inte är oövervinnerliga.
Vi har förstått vikten av lokala producenter.
Vi har insett att vi inte behöver allt materiellt.
Vi har börjat bry oss mera om varandra.

Vi har lärt oss den basala hygienen, det som vi lärde oss i småskolan.
Tvätta händerna, tvätta händerna, tvätta händerna.
Tänk att det behövdes en pandemi för att ge oss den vanan åter.

Så mitt hopp är att vi fortsätter att vara bra människor, att vi inte glömmer bort hur vi kände år 2020, att vi faktiskt tar till oss detta vi gemensamt varit med om och behåller dom goda bitarna vi lärt oss i pandemins spår.
Det jag däremot vill ha tillbaka är att kunna ge och få fysisk omtanke när behovet finns, att få lägga en arm om någon som är ledsen, att få trycka en hand för att ge stöd.
Det är mitt andra hopp.

HOPP nr.3
Detta är mitt privata hopp och min bön.
En inte helt egoistisk tanke trots att den rör mig, jag har ju trots att några omkring mig som mer eller mindre känner ett behov att jag står pall genom allt som komma skall gällande min Mr Scrooge. Inför julen 2020 så fick jag inte något mera besked om hur den lille fulingen mår i mig, hur mycket snällare han har blivit. Så detta innebär att jag lägger detta kring en snäll och beskedlig Scrooge till julen 2021 istället.
Varför stressa i något jag inte kan påverka mer än en så sund livsstil som möjligt?
Jag hoppas att jag i början på året, sådär i februari har en plan och en möjlighet att kunna komma tillbaka i tjänst på Fonus då jag saknar mitt liv som behövd på jobbet.
Jag hoppas också att jag tar lärdom av detta jag går igenom just nu och ännu mer uppskattar livet och det jag har, detta gäller även mig familj. Att vi försöker bortse från petitesser och det som är en värdslig sak som Karlsson på taket sa när han tyckte Lillebror oroade sig i onödan.
Jag hoppas också att det som Reimond nu är drabbad av är något som inte är allvarligt, jag behöver verkligen att hans 47:or står stadiga för min skull nu.
Jag hoppas att Nicolinas och Simons flytt hemåt kommer bli så smidig som möjligt och att jag får det utlovade egna rummet hos dom(!) med havsutsikt vill jag ha….
Jag hoppas också att Simon och Sara kanske hittar sitt mål om att kanske skaffa sig ett boende på närmare håll, då kanske jag kan få ett rum där också.
Om jag fortsätter att vara sjukskriven så kommer jag behöva miljöombyten så jag inte knäcker Reimond helt.
Hemmafrun i mig har tröttnat. Så, dessa var mina hopp om 2021!

Bilden nedan är från min femte cellgiftsbehandling dagen före nyårsafton och det var då jag fick dessa tankar i huvudet. Tack för att jag får dela dom med dig.

Detta inlägg lade jag ut på min FB sida under julhelgen och jag tycker det passa in här också.

Jag har så mycket tid att tänka just nu, så då tänkte jag dela med mig av denna fundering som medlem i Lions Club. I år har jag inte bidragit med så mycket, desto roligare att hedra mina vänner i klubben som trots corona delat ut över 100 000:- till olika ändamål.

Vad gjorde Lions i Hudiksvall 2020?
En ideell organisation som Lions fick också sina utmaningar detta underliga 2020.
Så många planerade evenemang som fick ställas in och på så sätt skulle många av våra behjärtansvärda insatser utebli.
Men som så många andra fick vi ställa om och göra vårt bästa.

PÅSKBJÖRKAR: I år bjöd vi på påskbjörkarna som pyntade upp gågatan inför påskhelgen.

ANKRACET: Vi i Lions Hudiksvall är ansvariga för lottförsäljningen, vi ansvarar också för att genomföra själva Ankracet och därefter överlämnar vi pengar till Röda Korset som i sin tur ansvarar för att ”sätta guldkant” för alla som bor inom Hudiksvalls kommuns särskilda boenden. I år kunde vi inte hålla racet i kanalen utan det fick bli en specialare hemma i Skytt-Dempwolfs trädgård. Två härliga juniorer med bindel för ögonen sattes i en båt full av ankor, allt livestreamades och det blev en riktigt trevlig dag!Under året har därefter Röda Korset ordnat med fikabröd till alla boenden, tyvärr blev det inga musikcaféer detta år, men rejält med ”bulla” bör det ha blivit!

KONSTRUNDAN: Tyvärr fick denna ställas in i år som mycket annat. Dock vill vi påminna om att du som är under 23 år kan ansöka om vårt Konststipendium på 10 000: – nästa år. Kolla på vår hemsida om hur du gör http://lionshudiksvall.se/

FAMILJEDAGEN: Inställt i år, hoppas på 2021.LIONS LOPPIS: En succé detta år!
Med följda restriktioner, stort engagemang och glada leenden har några av våra vänner i Lions drivit vår loppis med bravur! Tack vare dem har vi fått in en avsevärd summa i vår hjälpkassa. Detta gjorde att fyra ungdomar fick ta emot Lions Ungdomsstipendium på totalt 30 000: -. Dessa ungdomar har visat framfötterna i sin respektive idrottsgren. Kanske ska du ansöka om stipendium 2021? Se vår hemsida.
Förutom detta så kunde Lions överlämna hela 75 000: – till Majblomman!
Som ni kanske märkte så fanns det inga Majblommor att köpa i år, med andra ord så uteblev stora bidrag som är till för att motverka barnfattigdomen. Så här kommer pengarna verkligen till nytta.

BARNAVDELNINGEN, HUDIKSVALLS SJUKHUS: Vi blev kontaktad av en sköterska som bad om bidrag till avdelningen, dom behövde något för barnen att titta på. Här kunde vi också göra en insats, vi skänkte tre smart-tv som dom fick i december månad!
Så härligt att kunna göra detta och som vanligt så gjorde våra egna tomtar ett besök på avdelningen på julaftonen, detta med julklappsfyllda säckar som dom detta år fick överräcka till en av sköterskorna. Trots att inte barnen fick se någon tomte i år så vet vi att dom blev glada!

KVINNOJOUREN: En julgåva på 10 000: – har överlämnats till Kvinnojouren i Hudiksvall, vi vet att dessa medel kommer väl till pass.

JULKORGAR: Korgar med alla möjliga godsaker delades ut till personalen på våra särskilda boenden som visad omtanke för det tuffa år dom har haft.

När julen kommer så vaknar många tankar kring värme och gemenskap, men jag tycker att Lions verkar för det hela året, vi finns där, vi vill hjälpa till och vi vill bli flera som mår bra av detta. Så tänk efter, har du en timme över då och då, kom med oss och känn hur det är att vara Karl-Bertil Jonsson året runt.

När våra barn var små så fick jag för mig att göra alternativ jul, framförallt när det gällde maten. Vi grillade ett år då temperaturen låg på plus och solen sken, köttfärssås och spaghetti serverades något år senare och trerätters meny ett annat. Jag vet inte varför jag gjorde på detta sätt, ville väl helt enkelt inte låta mig styras av ”måsten” skulle jag tro.
Den jul jag minns mest är då vi firade själva julafton med Ylhva Englund som hade Bjuråkers Gästis och hennes familj. Alla de våra var med, både på min sida och Reimonds. Vi hade knytkalas och Ylhva och jag hade ordnat med julklappar och vi hade t.o.m. en tomte som kom med dem. Vi avslutade kvällen med att gå i kyrkan på midnattsmässa och jag hade julstämningen i kroppen hela dagen.
Efter att vi flyttade till Hudiksvall så valde jag att övertala familjen att delta och hjälp till med den alternativa julen på S:t Jakobsgården, vi hade möjlighet med det några år och även det gav den rätta julkänslan.

Så jag tror att jag behöver få uppleva känslan av gemenskapen och glädjen av att endast finnas till för varandra och att givandet inte ska fastna i de dyraste julklapparna.
Överlag så har ”de mina” råd att köpa det dom behöver och jag väljer att betrakta julstressen istället för att ingå i den. Dock vill jag att vi ska äta gott och umgås, vi har ett julklappsspel för alla som är hemma hos oss, det har inte alltid bara varit familjen.
Därefter får det räcka med att spela spel, prata och bara vara helt enkelt.

Men så kom då JULEN 2020, inget gick att göra som förut..
Dom allra flesta av oss i detta land fick hitta lösningar på hur julen skulle firas. Vi fick hårda restriktioner från regeringen, allt stramades åt när andra vågen sköljde över oss och då insåg vi att även vi trots vår enkelhet måste komma på något bra. Min familj har varit så omtänksam om mig och mitt dåliga immunförsvar så mycket av planen gick ut på att jag var inlindad i bomull eller kanske tomteskägg passar bättre som liknelse.

Simon och Nico tog hand om inhandling och tillagning av julmaten, tema vegansk och lågt antal kolhydrater blev deras utmaning. Nicos Simon försökte sig på en vegansk skinka till och med, men för att inte säga så mycket om den så hade skatfamiljen i trädgården en riktigt kalas på den i dagarna tre. Jag är den första med att ge min sympati till Simon, så många recept jag följt nu och ingenting blir som på bilden. Vi hade dock ordnat lite lax, sylta och skinka till Reimond, trots allt så är det ju ändå jul.
Som alltid, mat blev det och mätta blev vi även denna jul!

Det blev två julaftnar då vi av orsaker inte kunde vara alla samlade vid samma tillfälle, på så sätt kunde Sara och Simon fira julen i Marma och jag och Reimond fick två julaftnar samt glädjen att ha ungdomar hos oss i hela fem dagar. Vår nyblivne måg introducerades med julklappsspelet och det kändes som att även han blev såld på det. Vi åkte till Reimonds föräldrar och träffades en liten stund utomhus och utöver det tog vi dagarna som de kom.
Jag känner sådan stolthet över mina barn och lycka att få två till genom Sara och Simon.
Som ni förstår blir det en del förväxlingar när det gäller dom två Simon, men vänder man på det så behövde inte jag lära mig ett nytt namn. Tyvärr fick jag inte till någon gemensam julbild på alla fyra, det skyller jag på corona som så mycket annat. Så det får bli de här två som får bli årets julbilder.

Trots vår policy att inte köpa en massa julklappar så låg det faktiskt några under granen och av någon orsak så fick jag en fin present av familjen, det var en smart pryl som snabbt ger mig lite fräsch nyans i ansiktet när jag känner mig glåmig (dvs varje dag!).
Det är en spraytanning som man använder i ansiktet och den har en väldigt tunn mist som kanske gör kommande bleka vinterdagar lite roligare när man ser sig i spegeln.
Jag kallar det inte fåfänga utan helt enkelt livslust.

Eftersom det inte kommer så många på besök nuförtiden så måste jag ju säga att jag blev glatt överraskad, fina vännen Carina kom med den absolut snyggaste julväskan fylld med härliga hudvårdsprodukter, nu klarar jag mig hela våren!

Vår president på Lions Club i Hudiksvall, Janne Johansson, kom med blommor och choklad från alla våra vänner i Lions med önskan om God Jul och ett mycket bättre och roligare 2021!
Jag har verkligen känt att jag missat mycket av engagemanget i Lions de senaste åren och framför allt i år. Vi gör väldigt mycket gott för behövande i lilla Hudiksvall, jag kommer att lägga ut ett eget inlägg om det också, för jag tycker det är värt att lyfta, framförallt i dessa Karl Bertil Jonssontider som jag önskar skulle pågå året runt.

Bästa grannen Bissan kom med ett paket innehållande Leif Mannerströms vinluftare och vinöppnare, så nu längtar jag till jag får köpa ett vansinnigt gott rött vin och behandla det som Leif skulle göra enligt innehållet i paketet. Hon påstår att vi är finsmakare, men det stämmer inte precis, men jag känner när jag verkligen tycker om ett vin och blir då glad om det är lätt att känna igen etiketten. Så mycket för mitt finsmakeri.
Min förhoppning är att det borde kunna bli någon gång i februari, oj, oj, oj, en dryg månad bara så är jag där! Tänk om man också kunde få bjuda hem några vänner på mat, men det är väl att hoppas på för mycket. Hur som helst blir det så ska det firas med en god köttbit, otroligt onyttig potatisrätt och såsens innehåll får ni bara gissa er till.
Därefter får jag skärpa mig igen.

På Annandag Jul öppnade jag dörren och möttes av sång! Helt underbara Erik och Helen Tanzborn stod utanför och stämde upp med We wish You a Merry Christmas, då knöt det sig i magen och hjärtat blev varmt. Det lilla klippet får tala för sig själv.

Så trots de två förhatliga C:na, Covid -19 & Cancer så firade vi en fin jul, till stor del i överensstämmelse med mina tankar kring julfirandet.
Värme, omtanke, glädje och enkelhet!

Jag har gråtit mycket denna julhelg, men dom flesta tårarna har varit av ren glädje!

En sak har lagt en lite tyngre slöja över den senaste tiden och tyvärr blev vi tvungna att berätta detta för Simon och Nico i samband med julen. Vi ville ha dom framför oss och det har ju inte blivit så många tillfällen.
Som om inte det räcker för oss nu så har även Reimond behövt söka läkare då han fick hög feber med kraftig hosta tidigare i slutet på oktober. Det var inte Covid -19 utan lunginflammation och i samband med denna röntgades hans lungor. Genom detta upptäcktes en förändring på ena lungan och nu väntar han svar på vad det kan vara. Efter nyår ska han på ytterligare en röntgen och jag kan bara hålla tummarna, vi kan väl inte vara drabbade av cancer båda två, det känns alltför tungt att tänka på. Vi är ju ändå realister och vi har bestämt oss för att vänta på svar och ta konsekvensen därefter. Men det lägger ju en viss sordin på vårt humör och vi får försöka lägga det åt sidan så gott det går.
Hur det än är så var det skönt att göra alla delaktiga i detta också, när fler delar lasset så blir det lättare att bära….

Med glimten i ögat så har jag brukat sagt att jag ”aldrig får vara sjukast” och jag säger det nu, en gång för alla och utan den där glimten dock…. – Låt mig få vara sjukast nu, vi behöver verkligen inte mera nu och jag vill inte att Reimond ska gå igenom detta, ej heller att min familj behöver en käftsmäll ytterligare. Det räcker nu!

Min make, bästa vän, livskamrat och stöttepelare….
Jag älskar honom verkligen från tårna upp till mitt kala huvud!

Nu tänker jag ägna huden ett inlägg, om du överhuvudtaget inte är intresserad så är det ju bara att hoppa över. Likaså lite tankar kring ett husapotek som är bra att ha när man ska gå igenom en liknande behandling.

Denna kommentar hittade jag från en bok vid namn Huden av Yael Adler och den tycker jag passar bra till mina funderingar om varför huden är viktig.

”Vår hud är vårt största organ och den barriär som omsluter oss. Cirka två kvadratmeter med känsliga receptorer som hjälper oss att uppfatta världen omkring oss och skydda allt inom oss. Spelplan för både fördomar och förförelse. Samtidigt är huden – på ett väldigt konkret plan – en biotop för bakterier, svamp, virus och parasiter.”

Den ska alltså skydda mig från allt utifrån, skydda det som finns inuti mig, självklart måste jag börja ta hand om den nu när hela min kropp får på käften på grund av cellgifterna.
Cellgifter kan med mitt enkla sätt beskrivas som ett gift som dödar snabbväxande celler och däribland har vi ju dom förhatliga tumörcellerna, men även våra celler som bygger upp hud och slemhinnor. Detta innebär då att dessa två drabbas hårt av cellgifterna.

Min hud och slemhinnor har verkligen gått igenom en pärs och gör det fortfarande.
Till att börja med är det den tejp som skyddar min PICCline på vänsterarmen, i den får jag mina cellgifter och antikroppar. En gång i veckan får den fläcken andas lite då jag får den omlagd. Det innebär att i slutet på januari har den varit instängd i nästan fyra månader. Den är alldeles vit och ”jolmig” som är ett bra beskrivande ord även om du kanske inte förstår exakt vad det betyder. Detta är dock inget stort problem, fåfängan är det bara att lägga åt sidan, men det som jag känner är konstant stickande smärta då jag rör armen, tejpen liksom drar i den nu mycket sköra huden. Så, längtan efter den 21 januari då planen att sista cellgiften är klar, den är stor på fler än ett sätt, tänk att kunna klia sig där igen.

Resten av mitt stora organ då, hur har huden reagerat i övrigt?

Förutom detta med hårbefrielsen, vilket gör att huden emellanåt är som en babys, så känns den skör.
Fingertopparna är så ömma, jag kan inte öppna ett plastlock med ”flärp”, den skär liksom in i fingret. Det innebär att jag måste ha ett redskap för att kunna öppna hinkarna till fågelfröerna. Händerna är ganska torra och kräver daglig omvårdnad, jag har faktiskt börjat med diskhandskar (!). Det pirrar i fingertopparna och även i tårna samt att jag fått kuddar under hälarna, dom syns ej utan är endast imaginära, kolossalt obehagliga.
Det absolut skönaste för fötterna är massage, Reimond har blivit fenomenal på detta, det lindrar pirret och trycker liksom ut kuddarna. Dessa kuddar eller om man vill kalla det legobitar sägs vara det som med viss risk är permanent om man har otur. Så nu vill jag vara en person med tur ska ni veta.

Ansiktets hud är också relativt påverkad, det känns som om jag har sockerdricka i ansiktet när jag rör vid huden, det liksom pirrar och går som elektriska stötar. Tänker på kommentaren om receptorer tidigare. Läpparna är det likadant med och huden runt ögonen är otroligt öm.
Jag försöker vara snäll mot ansiktet var morgon och kväll, men ibland gör det minst ont att låta bli. Dock straffar det sig själv senare, så jag försöker vara noggrann.

I övrigt är det likadant med resten av kroppen, inte likadan pirrkänsla, men torrheten och känslan av en hud som är lite ledsen, det har jag. Eftersom jag minskat i vikt ganska snabbt så kan jag ju inte påstå att huden är stramare än förut, så den kan behöva all hjälp med elasticiteten. Det blir ju inte lättare med åren det heller.

Jag har aldrig varit så noggrann med vad jag köper för krämer till kroppens olika delar. Till att börja med har ekonomin fått styra, sedan har det ej heller varit mitt stora intresse, jag har helt enkelt inte haft så många tankar på det hela, Nivea har väl varit min trogne följeslagare genom åren.

Dock säger jag inte att hudvårdsprodukter inte har olika kvalitéer, det vet jag att dom har och jag har haft sådan otrolig tur jag fick en hel uppsättning av bra produkter.
Den goda vännen Carina som kom hit och peppade mig igenom hårklippningen hade med sig en serie som hon visste var bra och gjorde skillnad. Så sedan 27 oktober har mitt ansikte fått njuta av underbara krämer som jag är helt övertygad om har hjälpt huden att hålla ihop lite mera. Jag som inte ens brukade smörja ansiktet varje kväll och helt plötsligt får det omvårdnad två gånger per dygn. Detta känns inte som fåfänga utan ett sätt att hjälpa det som skyddar min insida att orka med omgång efter omgång av gift.

Förutom huden så har ju slemhinnorna en stor sårbarhet i denna behandling, deras celler förnyas oftare än andra organs och det gör dom skörare i samband med intag av cellgift.
Detta fick jag verkligen lära mig den hårda vägen. Uppenbarligen drabbas inte alla så här pass kraftigt, men säkert är vi flera och därför väljer jag att ta upp det om det kan hjälpa någon i liknande situation.

Mina blåsor i munnen var enorma i mängd och storlek dom första tre omgångarna, dom var så stora att jag hade problem att prata. Alla kommer säkert ihåg känslan av när afteblåsan sprack innanför underläppen när man var liten och så fick man en hårdbrödsmula i den, den smärtan var ju förödande. Kommer ihåg att mamma hade en röd vätska som hon dränkte in en bomullstuss i och lade i denna krater.
Dessa blåsor jag nu drabbades av var av liknande karaktär, dock sprack dom inte på samma sätt tack och lov, men dom satt så tätt att hela gommen var som ett månlandskap.

I näsan har vi också slemhinnor, när näshåret faller så blir dessa hinnor än mer oskyddade och sköra, så detta innebar spontana näsblod, så jag visste inte om det var rinnsnuva eller näsblod när det flödade.

Sedan har vi då underlivet, oj oj oj, jag vet inte hur jag ska beskriva det men känslan av att man såg ut som en babianrumpa där nere får räcka som en bild åt er.
När man till råga på allt inte orkar annat än sitta, magen är inte heller så lätthanterlig, då är det svårt att tänka positivt.
Det är här jag tänker på kommentaren från boken Huden, min kropp framkallade svampinfektioner till råga på allt. Dessa gick inte bota med huskurer utan då blev det helt enkelt mediciner för att sätta stopp för den utvecklingen. Så nog har min hud fått slita ont.

Nu, efter den fjärde cyton så mår jag bättre än tidigare. Min läkare valde att dra ner lite på mängden och det är jag honom evigt tacksam för. Nu har jag också hunnit skaffa mig det husapotek jag skulle behövt dag ett, men inte visste jag allt det här då, jag kunde inte ens ana omfattningen.

Så i skrivande stund mår jag rätt bra, jag kan förebygga de flesta av biverkningarna rätt så bra och de som inte kan förebyggas får man lindra och acceptera.

Så om du i framtiden känner någon som drabbas av cancer och ska gå igenom cellgiftbehandling tänk på att en värdefull hjälp på vägen kan vara hudvårdsprodukter, vi har ju ca 2 kvadratmeters yta att smörja in och underhålla under några månader och jag kan lova att mottagaren blir tacksam.

Detta inlägg blev kanske lite tungt och mycket om åkommor, men livet är ju lite blandat och det jag hela tiden peppar mig med är att backspegeln är mycket mindre än vindrutan.
Samma goda vän förärade mig denna disktrasa när hon senast hälsade på och vem kan inte stämma in i dessa ord, framförallt detta förbaskade år!

TACK CARINA!

Hur svårt är det inte att formulera dessa ord för sig själv?
Jag provade nu på morgonen, tittade mig i ögonen och sa de tre orden. Testade att säga dom med olika betoning, som Martin Ljung gällande Fingal Olsson som satt där borta (sådär, nu tappade jag dom flesta av er😊i varje fall om ni är födda senare än -75).

Jag har CANCER.
Jag har drabbats utav cancer
Ja, jag har cancer.
Cancer? Ja, det har jag.
Tusan också, jag har fått cancer.
JAG har CANCER.

Inte så värst konstruktivt kanske, men jag behöver faktiskt lite extra mod för att säga det till mig själv. Dom senaste dagarna har jag tänkt på detta i samband med att en äldre kvinna i Delsbo försvann från sin lägenhet. Detta har det skrivits mycket om i Hela Hälsingland och det var Anna-Greta som förirrade sig hemifrån vid 90 års ålder. Hur kommer det sig nu att jag tänkt på min cancer när jag fick reda på att det var AG det syftades på i tidningen?

I slutet på 90-talet var AG och hennes trofasta vän och sambo Elisabeth mina kunder när jag hade Ullicas blommor & present i Bjuråker. Dessa två kvinnor kom att bli mina favoritkunder, alltid glada, vänliga och rent ut sagt härliga. Vi fick en speciell relation och en dag när dom var inne hos mig så såg jag att Elisabeths högra arm var så svullen, huden var alldeles blank och säkert tre gånger så stor och och jag brukar inte skämmas för att fråga så jag gjorde det. Då säger hon helt enkelt, nej det är bara min lymfaarm som jag har på grund av min bröstcancer. Jag hade aldrig hör ordet lymfa i det sammanhanget och hon förklarade. Nu när jag tänker på det så var det första gången någon egentligen sa till mig: – Jag har cancer. Under åren hade vi många möten i butiken och på kyrkogården när gravarna skulle snyggas till. När jag sedan började jobba för FONUS så bad AG mig om hjälp när hennes syster avled och då åkte jag hem till henne och Elisabeth inför planeringen tillsammans med AG:s svåger. En fin dag med många trevliga samtalsämnen om allt möjligt. Under de närmaste åren var jag hem till dom några gånger för att prata trädgård, vårt gemensamma intresse. 2009 blev jag ombedd att komma hem till dem för att Elisabeth hade fått besked om att hon inte skulle överleva cancern och hon vill nu göra klart allt inför sin bortgång gällande begravningen. Det är ett hedersuppdrag som jag upplever så hedrande att jag fortfarande kommer ihåg vad vi pratade om, blommorna, musiken och maten, framförallt maten. Vi fikade och pratade om mycket annat också, jag vet att hela eftermiddagen gick åt och det blev en minnesvärd sådan. När sedan Elisabeth somnade in i oktober 2009 år så fortsatte jag och AG hålla kontakten, men eftersom min familj samma år flyttade till Hudiksvall så blev det mer och mer sporadiskt. För några år sedan sprang vi på varandra på stan, lika rask i benen som förut, AG var en kvinna som verkligen tog väl hand om sig, liten, nätt, smidig och alltid möttes man av ett varmt leende. Då berättade hon att hon trivdes rätt så bra i Delsbo, visst saknade hon huset, deras lilla paradis i Tjärna, men hon tyckte att det gick an. Hon var då fortfarande lika skarp i tanken och är så tacksam att jag tog mig den tiden den där dagen.

Efter det har det inte blivit någon mera kontakt, så det var med sorg jag insåg att det var AG som var försvunnen denna mulna och mörka december och som nu hittats avliden.
Dock känner jag mig säker att hon och Elisabeth nu sitter på en molntapp och tar igen de år dom förlorat och säkerligen fikar dom och skrattar, för skrattet var aldrig långt borta när man träffade dessa båda underbara kvinnor.

Så ett möte för länge sedan kan verkligen etsa sig fast i minnet. När det gäller detta med lymfaarmen så vet jag att det var den andra saken jag grät över när jag fick mitt cancerbesked och att det spridit sig i lymfan, det var att jag skulle få den svullna armen jag såg hos Elisabeth den där dagen i Bjuråker för över 20 år sedan. Kanhända det gjorde ett så starkt intryck på mig för att Elisabeth var så rak och ärlig när hon berättade, hon hymlade inte över något utan sa som det var. Idag har ju forskningen gått framåt och så mycket har hänt bara under dessa år, men jag tänker då på alla kvinnor som under åren fått diagnosen och verkligen fått uppleva både smärta, starka biverkningar, tuffa besked om att det inte finns något att göra då cancern hunnit sprida sig. Så många som hade oupptäckt bröstcancer, som upptäcktes för sent och som med dåtidens behandlingar for så illa med sina kroppar. Idag kan man säga att nästan varje timme får en kvinna beskedet om att hon har bröstcancer, ca 8000 kvinnor i Sverige per år. ( källa: Bröstcancerförbundet) Vi är alltså otroligt många som sitter i samma båt och än en gång förundras jag över att jag inte pratat med flera drabbade under mitt vuxna liv.
Pratat om känslan, måendet, biverkningarna, livet, ja allt…  Nog måste väl jag ha stött på flera drabbade än Elisabeth och två väninnor. Jag har genom att bjuda in till mitt nuvarande liv fått vetskap om flera drabbade in min perifera närhet, det stärker mig att om vi vill så ska vi prata öppet om det. Delad börda, lättare börda.

Mitt egna lilla mål är framförallt att få alla kvinnor som kommer i min väg att ta kontrollen och inte endast förlita sig på mammografin, lär känna dina bröst, undersök dom kontinuerligt, var observant. Ju tidigare den fulingen hittas, desto större chans till seger över eländet.

Jag har läst mycket på Bröstcancerförbundets hemsida, https://brostcancerforbundet.se/ för att skaffa mig en neutral inblick om min sjukdom. Detta för att den är så individuell och vi bör inte jämföra oss med andra, men däremot kan vår kunskap bredda oss och på så sätt kunna stötta varandra.

Så här se Bröstcancer ut i siffror från hemsidan.

Kvinnor

• 7 824 kvinnor fick diagnosen bröstcancer 2017
• 1 413 kvinnor dog i bröstcancer 2017
• Cirka 30 procent av alla cancerfall hos kvinnor är bröstcancer
• Medianåldern för insjuknande i bröstcancer är drygt 65 år
• En av tio kvinnor riskerar att få bröstcancer före 75 års ålder
• 65 procent av tumörerna upptäcks med hjälp av mammografi
• I cirka 10 procent av bröstcancerfallen är ärftlighet en dominerande orsak
• Hos mellan 2 och 5 procent är det mutationerna BRCA1 eller BRCA2 som orsakar bröstcancer

(Siffror hämtade från Folkhälsomyndigheten, Cancer i siffror och Socialstyrelsen)

Så, om vi alla lär våra döttrar att undersöka sina bröst på ett helt naturligt sätt så har vi redan där en möjlighet att begränsa sviterna efter cancerns framfart, om vi hjälps åt att prata om hur det påverkar ens livskvalité så kan tillsammans uppmärksamma sjukdomen och lyfta fram forskningen kring denna.
Det som ger våra barn deras första månader av trygghet, näring, kärlek och stabilitet är det som sedan gör många av oss kvinnor sjuka ja, till och med dödssjuka, det är våra bröst.
Det kan man kalla ytterligheter och som kuriosa i det hela så hittade jag någon statistik om att man har en mindre risk att drabbas av bröstcancer om man är flerbarnsmor….
Attans, vi som planerade ett fotbollslag Reimond, nu blev det inte så utan det blev så här istället men två fina ungar belönades vi med i alla fall.

Jag avslutar detta inlägg med mina varmaste tankar till AG och Elisabeth, två starka qvinnor som jag önskar att jag kunde få mera tid med, vi skulle kunna ha ett mycket intressant samtal nu med våra nya erfarenheter om livet….må ni ha det gott där ni nu är.

Jag har ett stort intresse för att laga mat och sedan bjuda familj och vänner på mat, att dela glädjen runt vällagad mat, njuta tillsammans, umgås genom maten, må riktigt bra, gärna många gäster och mängder av ätbart. Detta hade till och med gått fram till vår präst som förnyade våra äktenskapslöften förra året, Erik Tanzborn. Som gåva fick vi ta emot en ikon föreställande ett gästabud. Denna ikon har stått på vårt köksbord sedan dess, som en påminnelse av vår fina dag och den gemenskap vi kände när vi samlades kring maten.

När jag berättade för Simon och Nicolina om min diagnos så började i första hand Simon och därefter även Nico att fundera på detta gällande kosten för min del.

Jag har väl inte alls haft det tänket förutom att jag känner till några mer eller mindre omtalade fall om alternativ kost i samband med behandling av cancer eller till och med där patienten ansågs färdigmedicinerad och därefter med hjälp av kosten vände det hela och blev helt enkelt fri från sin cancer.

För min del så ville Simon att jag skulle minska intaget av kolhydrater samt sluta med kött.
Jag förstod direkt deras tankar bakom detta då han och även Nico valt att utesluta kött och till viss del fisk i sina kostvanor. Men jag behöver en hel del kursning i detta tänk och hur och varför, så jag bad Simon sammanfatta detta från sitt perspektiv och det han har läst studier om, bara för att få det begripligt för mig och kanske även från er som läser detta.

Här kommer Simons ord:
Tanken med en terapeutisk ketogen diet är att ge kroppen de bästa förutsättningarna för att bekämpa vissa sjukdomar, bland annat cancer. Dieten innebär att man äter lågkolhydratkost som leder till ketos, ett läge där kroppen använder ketoner istället för glukos (socker) som huvudsaklig energikälla. För att uppnå det ska kosten vara snål på kolhydrater (helst under 20 g/dag) och heller inte innehålla mer än måttliga mängder protein. Anledningen till att man vill uppnå detta grundar sig på att det finns visst belägg på att glukos göder cancerceller. För vissa typer av cancer anses dock denna diet inte lämplig att använda.

Utöver att äta lågkolhydrat minimerar man även intaget av kött- och mejeriprodukter.

Naturligtvis finns det mycket mera att säga om detta. Jag som njuter av att laga mat på ren inspiration fick börja med att läsa recept, tänka om gällande allt som jag har naturligt i mig gällande maten, gott, grönt, äkta varor som smör, grädde, kött, fick, härliga uppläggningar på tallrik, äta med ögat osv.

Nu skulle jag i mitt redan kaotiska tillstånd även tänka om vad gäller maten.
Men detta tycker jag att det är värt (nästan jämt), då våra barn har valt att lägga tid och funderingar på att se till att jag med säkerhet blir frisk från min cancer så vill jag ge dom kred för det och göra mitt allra bästa.
Jag har mina rejäla psykbryt, det kan jag lugnt lova. Kan ni föreställa er hur gott det luktar då man steker falukorv när man inte får äta det? Potatis i alla former, mjukt bröd och knäckemacka med ost och kaviar?

Men jag vill göra allt för att bidra till en frisk mamma och fru i framtiden, då väljer jag att stå ut och göra allt jag kan för att lyckas.

Den här kosten är ju inte alls osund, men svår. Alla typer av fröer är tillåtna och ibland när jag hänger vid köksfönstret och äter mina fröknäcken, hampashakers eller solros och pumpafrönstoppade smoothisar så kan jag nästan ana avundsjukan hos mina åskådare ute bland träden, så jag ser alltid till att dom har fröer själva så dom slipper stirra på mig.

Gällande att äta under perioden av cellgiftbehandlingen är de rubbade smaklökarna.
Jag fick en smärre chock när jag upplevde sådana abnorma smaker efter första behandlingen där jag till råga på allt hamnade på sjukhuset redan efter någon dag.
Jag kommer ihåg när sköterskan kom in när jag låg på Covidslussen och hade med sig en matlåda med köttbullar och potatis samt gräddsås. Ja, ni förstår att min specialkost ej hade kommit igång ännu.
Hur som haver, jag är nästan alltid sugen på mat, även sjukhus och flygplansmat tycker jag är gott i just den specifika situationen.

Nu gjorde jag alltså i ordning en tugga med köttbulle, sås och potatis och den smaken jag fick känna av var bland det mest oätliga jag stoppat i munnen. Såsen var så överkryddad med ren peppar, det fanns en stark smak av rostad spik, metall i allmänhet, rent av vidrigt.
Det slutade med att jag spottade ut och stängde matlådan.
Då insåg jag vad orden i introduktionspärmen menade att ”maten kan komma att smaka lite annorlunda” eller vad det stod.
Så det blev the och macka de närmaste dagarna samt näringsdryck som en smart sköterska kom på när hon insåg att jag inte åt någonting.
Detta dilemma kommer jag ha till behandlingarna är slut, maten kommer inte smaka som vanligt alls och då kanske det är lika bra att äta annan kost så länge. Jag har även hört av andra drabbade att det sitter i längre för en del.

Simon har på senare tid räknat om lite och tycker jag kan komplettera lite med ”hemfångad” fisk, det vill säga ej odlad fisk, likaså lite skaldjur. Så i morgon, lördag, då blir det abborre fiskad i år i Gäddvika , panerad i mandelmjöl och därefter ska den få sjuda i alprogrädde och citron, till det ska jag hitta på något att servera till, kanske broccoli och sparris.
Som ni förstår så kommer vi inte bli hembjudna på middag till någon under den här tiden, kanske lite tur att vi har den eländiga coronan av just den orsaken. Även restaurangmaten är lite svår att klara av med tanke på ovanstående orsaker.

Jag tycker detta är otroligt svårt, tappar emellanåt lusten framförallt när biverkningarna är som värst, när både kropp och knopp far illa. Men det är ändå snabbt gjort att se de dagarna i backspegeln och tänka framåt. För mig är styrkan att se det logiska i det hela, varför mata cancern med det den lever och växer av? Tillsammans med cellgifterna så tar detta hårt på min ovälkomne gäst.
Kanhända det är därför min tumör och dess metastaser reducerats så snabbt, vad vet jag?

Överlag så mår jag bra i min kropp, jag har gått ner ett antal kilon, men det gör ingen skada.
Reimond har köpt en mätare så vi kan se att jag ligger bra till i värdena.
Min familj månar om mig och mitt tillfrisknande och det gör att jag orkar. Men attans vad jag skulle kunna göra vad som helst för en Janssons Frestelse till jul.

Vi får se om jag kanske börjar med att lägga upp lite förslag på mat, ni kanske är flera som tänker på kost både som förebyggande och som det är för mig, för att påskynda en tillfriskning.

Allt gott till er alla!

Igår, på Nobeldagen fick jag min fjärde behandling. Min läkare har valt att sänka dosen då han tyckte att mina biverkningar var alltför kraftiga och resonemanget att om jag mår väldigt dåligt så förbättrar det inte behandlingen i sig. Det känns skönt.

I övrigt så var gårdagens sköterska där på onkologen lika trevlig och proffsig som dom andra före henne, man känner sig väl omhändertagen när man är där i några timmar.
Reimond och jag passade på att ”äta ute” när vi var på väg hem….i Coronatider innebär det att vi köpte en varsin sallad på Elsas coffeshop i Gävle, åkte norrut och stannade på en parkering och åt den….ute. Man känner att man blir ganska så kravlös när saker ställs på sin spets, vad är väl ett underbart restaurangbesök om man hela tiden ska sitta och oroa sig.
Nej, det får vänta tills allt är över, dock tycker jag att vi ska köpa maten hos krögarna och hjälpa dom att hålla sig kvar tills pandemin har lagt sig.

Nåväl, hemkommen och nöjd så fortsatte Reimond envist med att få vårt gästrum klart och jag drällde mest omkring men fick i varje fall ihop en middag till slut.

Som alltid efter behandling och intagande att några doser kortison så blir jag lite triggad fram emot kvällskvisten. För att inte störa Reimond så brukar jag lyssna på bok i mitt pannband som Simon och Nicolina förärade mig när allt detta startade. Då kan jag bekvämt lilla på kudden utan skavande öronpluggar och som vår käre kisse Fozzie gärna biter sönder om han får tillfälle.

Sagt och gjort, jag hade en himla bra bok att lyssna på, (det boktipset ska ni få senare), somnade till slut med den pågående i örat och körde igång den då och då under natten då jag hela tiden vaknar till. Trots att boken är så bra så somnar jag väldigt lugnt när någon pratar i mitt öra.

Strax efter sju vaknar jag pigg som Rönnerdahl när han skuttar ur sängen, inget ont i höft eller rygg, fasen vad kortison kan göra underverk!
Kilar in i badrummet, studsar som vanligt till när jag ser mitt ansikte i spegeln, lite svullen här och där, rosa hjässa med lite stubb kvar, ena ögat sådär charmigt hopklistrad och till råga på allt – iklädd ett brett svart pannband. Så lyckligt lottad jag är som jag redan har en trogen följeslagare i livet, för inte skulle man hitta en ny med denna morgonlook.

Men så ser jag det, när jag försiktigt drar av mig pannbandet,jag kan ju säga att huvudet är lite hoppressat av det efter nästan 10 timmar. Det gör underverk med ens öron!
Eftersom inte håret finns kvar att dölja dom där murklorna man har på vardera sida så gör pannbandet att dom ligger snyggt utslätade längs huvudet, dom syns knappt i spegeln!

Så om man har problem med lite för utstående öron och inte tycker om att lägga sig under kniven, investera i ett pannband, med hörlurar om du tycker om att somna med en behaglig röst i örat, allt till en ringa kostnad.

Nu inser jag vad en sjukdom kan göra med ens hjärna, den ger en tid att tänka på sådant som jag aldrig skulle lagt tiden på innan….
På gott eller ont, ja, det är upp till var och en, jag lider i varje fall inte av just det😊

Bland det första som kommer upp som en tanke när ordet cancer nämns så är det nog hårets vara eller icke vara. Så var det för mig i alla fall. När jag och Reimond var till Gävle den 1 oktober och den ganska krassa kirurgen meddelade om min diagnos och därefter snabbt drog hur mina närmaste månader skulle se ut så var det ungefär så här.

-Ja, du har en tumör i bröstet, den måste behandlas med cellgifter, du får din första till veckan och därefter kommer ditt bröst opereras bort. Detta blir någon gång i februari om allt går som planerat. Det enda jag kom på att fråga var: -Kommer jag att tappa håret?
-Ja, det kommer du att göra inom ganska snar framtid, sådär om ungefär tre veckor.
Men det är ju ingen stor sak, det kommer ju att växa ut igen.

Det var det som jag kommer ihåg att jag grät över när hon lämnade rummet.

Jag skulle bli skallig. Scener från filmer där fångar blev tvångsrakade dök upp i huvudet samt från filmer där man rakade håret av barnen som hade fått löss. Långt hår som föll mot golvet, dessa ägglika ansikten med stora och sorgsna som inte har ett hårstrå.

Patetiskt kanske en del tycker, men det är likafullt ens personlighet och trygghet och om man kan välja att raka av sig eller om man successivt vänjer sig vid det av olika orsaker så är det inte jämförbart med att helt enkelt tappa det inom en snar framtid.

Jag valde ganska så snabbt att ta kontrollen över detta och klippa mig kort och ge mig en kick med chockrosa hår till att börja med. Någonstans inuti mig kändes det helt galet, men lite glädje var det att släppa loss när man kan och den frisyren har inte passat på mitt jobb.

Så med raska steg gick jag till Yvonne som hjälpte mig med detta redan dagen efter första behandlingen. Familjen fick en liten filmsnutt som förvarning.

Nu är det ju så att det inte är bara på huvudet vi har hår och det var faktiskt ganska dråpligt att jag inte tänkt på det. Upptäckten kom när jag efter två dagars snörvlande med helt galen rinnsnuva ställde en fråga till gruppen på FB om någon hade likadant. Svaret gjorde att jag kände mig som en idiot, jag har ju inget näshår kvar, inget som stoppar flödet liksom.
Här har man putsat näsan från irriterande hårstrån och helt plötsligt är allt borta!

Kroppsbehåring överhuvudtaget då? Jodå, allt småludd är borta vilket gör att det känns som om jag har plastfolie på ryggen efter en promenad om jag blir svettig, mina ben är som lena som en babys och jag tycker mina öronpluggar blivit lite mera kännbara när jag lyssnar på en bok.
Vi har ju hår som ett skydd sedan vi hade päls och det märks ju nu när det börjar bli kallare, man fryser ju som en tok och upp i alltihop eldar man för kråkorna. Detta innebär att jag oftast går med något på huvudet även när jag är inomhus.
Konstigt nog har jag aldrig reflekterat över att det inte endast är håret på huvudet som faller av, så även detta blev en erfarenhet och jag har fått en helt annan förståelse för ”generande” hårväxt – den är bra att ha.

Än så länge har jag hyfsade ögonbryn och ungefär hälften av ögonfransarna, men dom ryker väl dom också så småningom.
Nico ska kursa mig i att rita bryn när det börjar bli dags, annars kommer jag verkligen se ut som ett ägg när jag både är tyst och blundar, man har ju liksom inget som ger en indikation av ett ansikte annars. Nu är det väl endast Reimond som måste se mig så och vi har ju känt varandra länge vilket jag är otroligt tacksam över och att han säger att jag duger som jag är.

Skämt åsido, det är jobbigt att se sig i spegeln, jag hoppar till var morgon och känner mig bedrövad. Man blir fort sliten och huden blir trött, ögonen likaså. Jag har lovat mig själv att försöka göra det bästa av det hela och tänker envist få till ett acceptabelt nylle varje dag.
Inte för någon annans skull, utan för min egen.

När dagen kom som skulle bli min sista med hår kändes det i magen. Jag märkte det redan på lördag, 16 dagar efter första cellgiftet. Nicos sambo Simon firade sin 30 årsdag och jag upptäckte på kvällen att det började att lossna. När jag kom hem på natten så ställde jag mig framför spegeln och plockade testar och den känslan var riktigt tung. Denna helg hade Reimond fått sätta sig i karantän på grund av feber i väntan på provsvar så han kunde jag inte trösta mig hos heller. Då tog jag beslutet att be Yvonne om hjälp igen och på måndag morgon fick jag beskedet att hon kunde komma redan samma eftermiddag.

Jag tog en lång promenad på förmiddagen och laddade upp humöret, jag skulle också få besök av vännen Carina samma dag så då tänkte jag att jag hade två starka och sköna kvinnor hemma hos mig när det var dags. Jag trodde jag var redo när Yvonne startade trimmern, men jag kan inte beskriva känslan på annat sätt än att det var grymt jobbigt.
Tur nog är Yvonne realist och gjorde det enkelt och snabbt, Carina peppade för fullt och när alla rosa testar låg i soporna så var det bara att räta på ryggen och göra det bästa av det hela. När jag tittar på filmen från denna dag så är jag så himla lycklig över att just Yvonne och Carina var med, med stabilitet, trygghet, glada tillrop och uppmuntran men absolut ingen medömkan höll dom ihop mig när det kändes för eländigt.
Tack till er!
Det är inte heller för sympati jag lägger ut denna, det är för att visa vad cancern gör med oss och vad den mer eller mindre tvingar oss igenom, stort som smått. Men om vi är förberedda så kan vi mota bort mycket genom vänskap, glädje och kämpaglöd.

Nu när tiden har gått och jag blivit mera van vid min kala hjässa så känns det ganska okey, visst saknar jag mitt hår och visst är jag ledsen emellanåt, men detta är priset som hur många som helst innan mig och alla dom som kommer att drabbas får betala och jag gör det mer än gärna då det innebär ett fortsatt liv.

Det finns en bok som heter ”Chemo Queens, styrkan sitter inte i håret”. Det är en samling berättelser som Angelica Amazona Weijland samlat in från kvinnor i samma situation och deras känslor kring detta med att tappa håret. Angelica drabbades själv av bröstcancer 2019 och saknade lättillgänglig litteratur kring detta ämne.
Jag beställde den direkt och läste den och tog till mig deras upplevelser och det finns många leenden i dessa funderingar. Den stärkte mig och säkert alla andra som läser denna. Så om du känner någon eller själv hamnar i den här situationen så är den ett boktips, enkel, äkta och ärlig.

I samband med min tredje cyto så hade jag valt att göra ett byte av läkare.
Den förste jag träffade var säkert mycket kompetent men det var något som inte klickade mellan oss. Det satt otroligt långt inne att våga dryfta den frågan med kontaktsköterskan men hon hade också uppfattat att vi inte var så kompatibla precis,
så hon hjälpte mig att ordna det.

Jag skulle få träffa honom inför tredje behandlingen och Reimond var med mig eftersom vi anade att vi skulle få besked om hur läget var gällande levern och metastaserna.
Vi var båda ganska så gruvsamma när vi gick mot entrén och jag glömde min kalender i bilen så Reimond fick springa tillbaka och hämta den. Under tiden stod jag i duggregnet och sjöng på en udda liten låt jag fick av Majjo som gav mig en härlig massage veckan innan.
Det är en sådan där liten visa som man sjunger som ett mantra för att peppa sig.
När Reimond kom tillbaka så hade jag hunnit att sjunga den ett antal gånger och sedan var det bara gå in. Kolla upp den på Spotify, Every little cell in my body…lyssna på den några gånger och jag lovar att den fastnar.

Min nye läkare bjöd in oss och vi pratade igenom alla biverkningar mm samt hur det hade gått hittills. Han ville undersöka mig och precis som jag märkt så har min stora Scrooge dragit ihop sig och inte ens han kunde direkt känna den. Då pratar vi om en knöl som var över 10 cm sex veckor tidigare. Det som gav oss hoppet var att eftersom metastaserna i levern är av samma typ av cancer så bör även dessa påverkats i positiv riktning. Nu skulle detta återstå att se efter den röntgen jag skulle göra några dagar senare.

Jag kan lova att jag var än mera motiverad till mina tre timmar med en droppflaska som sällskap denna gång. En sak som också underlättar att vara på onkologen i Gävle är den trevliga personalen som ser till att man har det så bra som möjligt när man är där.

En vecka efter röntgen så fick jag i samtal med min kontaktsköterska veta att metastasen i levern från början mätte 21 mm och nu är den reducerad med 2/3,
med andra ord 7 mm!

Så det känns som om namnet på bloggen passar bra, den otrevlige och elake
Mr Scrooge får nog ge sig, för med gifter, ändrad kost (kommer ett separat inlägg om detta) massor av kärlek, omtanke, ord och böner från familj och vänner samt en positiv inriktning så ska jag nog se till att han skrumpnar ihop rejält och blir trevligare att ha att göra med. Det verkar också som att det ska bli så redan till denna jul.
Därefter är det ju en hel del kvar, men ändå så skönt att känna att det finns lite kontroll över saker och ting igen.

Nu har jag fått hjälp med att få bloggen att se hyfsad ut, jag börjar klara av att få till inlägg och bilder samt gläder det mig att ha fått så fin respons av en hel del människor. Jag tänker fortsätta med den och så får jag se hur frekvent jag kompletterar med mina tankar och funderingar.
Mycket kommer att bero på dagsformen…

Jag har nu vetat om min bröstcancer i 69 dagar och det har varit som omtumlande på många sätt. Det är mycket att ta in vad gäller allt från hur man ska förhålla sig till den här tanken om att det är något inom mig som inte ska vara där, att förlika sig med att man är en av dom som inte kunde undgå cancern. Ett starkt ord i sig, men ändå så vanligt förekommande.
Min tidigare erfarenhet av cancer är framför allt min mamma sjukdom och bortgång, hon fick lungcancer och vi var medveten om hennes livslånga rökning och förstod att det var grundorsaken.
Jag har förlorat en fin väninna och fd arbetskamrat, hon drabbades av en svårartad hjärntumör och då fick jag en liten inblick av hennes diagnos samt en nära väns pappa som också drabbades hårt och fick ge upp kampen. Utöver dessa tre så har jag naturligtvis haft bekanta som drabbats av bröstcancer och som tack och lov klarat sig igenom detta.
Genom mitt jobb på Fonus så har jag också träffat många familjer som förlorat någon pga någon form av cancerdiagnoser, så i det sammanhanget har jag fått mycket återberättat.

Trots detta så är det så var jag helt novis nu när jag var i den här situationen själv.
När jag fick beskedet valde jag att inte googla, söka, leta information eller läsa mina journaler. På något sätt orkade jag inte sätta mig in i det hela, jag valde helt enkelt att bara flyta med i det som hände.
Detta känns på något sätt inte som jag, då dom flesta som känner mig skulle säga att jag vill ha total kontroll över det som sker. Nu när det gått en liten tid så märker jag att jag ”vågar” börja kolla runt lite, inte lika rädd för att få svar kanske. Än återstår det mycket, men jag tar det litegrann vartefter.

Det här är enkel fakta jag vet kring min cancer.
Den heter HER2 positiv och namnet har den efter det protein som omger cellernas yta.
Denna typ av cancer behandlas med antikroppar i samband med cyton men även fortsättningsvis om behov finnes.
För mig kommer det behovet att finnas då min cancer spridit sig till levern. De förändringar som sågs på röntgen och som sedan genom biopsin visade sig vara metastaser i levern.
Detta besked kände jag mig beredd på men det är ändå svårt att sätta sig in på en gång.
Som jag fått det förklarat för mig samt som jag ser det så kommer jag kunna leva ett bra liv med fortsatta behandlingar med antikroppar samt kontinuerliga återkopplingar med sjukvården att allt ser bra ut. Jag har nu genomgått tre cytostatikabehandlingar och den fjärde ska jag få på Nobeldagen.
Med andra ord är jag halvvägs och så många erfarenheter rikare redan!