Efter att ha klarat av besöket i Nicolina och Simons blivande hem som kommer att bli toppen och bara 15 minuter från Hudik, så blev det till att börja inse att kroppen varit med om något.
Jag blev illamående, smärtorna återkom, så till slut däckade jag vid 16-tiden och därefter var det inte så mycket mera att göra åt. Måndagen kom och jag gjorde inte många knop den dagen, drack vatten, tog tempen och satt på toaletten.

Fram emot kvällen så började tempen passera 38 grader och det var ju det som inte fick hända. Akuten igen!
Det enda jag hade tagit till mig i informationspärmen var feber= akuten. Ändå försökte jag dra ut på det eftersom jag inte tycker att 38 grader är någon att åka på akuten för. Men, 1177 och maken var helt överens igen, åk in.

Så där ja, komma in på akuten med feber i Coronatider, det blir nog inte så smidigt. Jag slussades in bakvägen, Reimond fick vända och åka hem och jag hamnade i ett rum och fick ta mitt första Covidtest. Efter några timmar kördes jag till Covidslussen och fick nu uppleva känslan av att jag är någon som man måste distansera sig från. Helt rätt och riktigt förstås, men jag skulle nu få en insikt om att vara isolerad.
När en transportör går i förväg och kollar om korridorerna är tomma innan jag i sängläge kan förflyttas, jag vet att jag just då började känna lite rädsla och faktiskt hade svårt att se något positivt.
Min säng innehållande min kropp och ett kaotiskt sinne rullades in i ett tomt rum, persiennerna nere, en skärm som stod på tvärs, sängen hamnade också lite på tvärs, skruvhål i väggarna, ingen tv, lysrörsbelysningen påslagen, personen som lämnade mig i rummet sa att jag skulle höra av mig om jag ville något.
Därefter blev det tyst, det var ju mitt i natten, lyset i rummet utanför dörren släcktes efter en liten stund, jag bara låg där och tänkte, men vad f-n gör jag nu?
Nydiagnostiserad bröstcancer, massor av fina vänner som gärna ställer upp, en kanonfamilj som alltid finns där, en sån skön säng hemma med make och katter, sånt som ska lindra ens krämpor när det gäller.
Nu satte Covid-19 stopp för det eftersom jag måste testas negativt innan jag släpps ut.

Gilla läget, populära ord 2020, vad annat ska man göra?

Jag försökte passa på att socialisera mig så mycket som möjligt med sköterskorna, men jag förstår att dom endera hade mycket att göra eller att det var jobbigt för dom att bära den tunga masken under längre tid. Så när jag fick besked dagen efter att testet var negativt så tänkte jag att då kommer jag åtminstone flyttas till vanlig vårdavdelning, men icke. Först lungröntgen och det skulle då ske samma dag och därefter skulle jag få kontakt med läkare.

Sagt och gjort, röntgen klarades av och några timmar senare ringde min mobil. Det var min läkare som valde att ta samtalet på telefon, även det har säkert något med Covid att göra tänkte jag och accepterade detta också. När han sedan sa att han ville göra ytterligare ett Covidtest protesterade jag, lite lamt i alla fall, men så skulle det bli.

Ja, just det, måste nämna det också, jag var ju lite frustrerad och öppnade vädringsfönstret på ungefär 7 cm och när en sköterska kom in till mig och såg det så störtade hon fram och stängde det med orden: – Det här en Covidsluss och här måste fönstren vara stängda.
Då jag funderade på varför så tänkte jag att det måste ha med droppsmittan att göra, om jag spottar ut genom fönstret och någon står nedanför t.ex. Dock så är det ingen risk att någon skulle stå nedanför denna våning, men jag respekterade naturligtvis det som sades.

Åter till samtalet med läkaren, ingen annat kom vi fram till men lungorna såg bra ut i alla fall.
Jag nämnde mina problem med magen, smärtan i bröstet samt att jag börjat få hemsk klåda i underlivet och under bysten. Otroligt obehagligt och han förklarade något om att det mest troligt är en del av de biverkningar som kan uppstå under cellgiftbehandlingen.
Jag accepterar och tar in detta också. Dock så börjar maten smaka rent för jäkligt och blåsor i munnen gör att det smärtar att äta. Detta börjar nu kännas allvarligt, jag klarar mig länge bara jag kan äta och borsta tänderna, nu ska även det börja strula.
Natten kommer och mitt andra Covidtest ska tas vid sköterskans sista besök hos mig i samband med övrig provtagning. Då inte detta görs så frågar jag men inget sådant ska vara ordinerat, jag blir glad, vill verkligen inte ta ett till. Somnar om en stund och en ny dag börjar med liknande besvär som tidigare.

Nu ber jag om att få tillgång till sjukhusets Wi-Fi så jag kan kolla på lite film på mobilen för att fördriva tiden. En sköterska försöker förklara för mig hur hon brukar logga in och efter mycket om och men kan hon göra det på min mobil.

Vid lunchtid ringer herr Doktor igen, inget besök nu heller… Jag märker att jag ser fram emot varenda person som vågar sig in hos mig. Han stämmer av alla biverkningar och säger att han endast avvaktar mitt Covidtest… men hallå, dom tog inget i morse säger jag för det fanns inget ordinerat. Då uppstår den där känslan av att någon har gjort en miss och jag tycker inte om att någon ska få skulden för något, men jag blir förbannat ledsen att har hänt.

Så en natt till och nu börjar jag verkligen må dåligt. Två veckor tidigare jobbade jag heltid, sen kom beskedet, därefter ta in allt detta och påbörja behandling för att sedan hållas isolerad. Jag är rädd att jag med andra ord började bli en lite mer besvärlig patient.

För att korta ner en lång historia så började jag att gnälla, påpekade jag att det kändes som en KRY läkare när inte vederbörande en enda gång gjorde sig besväret att besöka och undersöka sin patient personligen, likaså retade jag mig på att inte rummet städades under min vistelse i dagarna tre, och när jag fick höra av en av sköterskorna att jag var deras enda patient så dom hade inget att göra när jag förflyttades, varför var dom inte mera inne hos mig då? Varför inte ägna en stund åt lite pyssel, t.ex sätta upp en skylt i varje rum hur man kopplar upp till Wi-Fi, ordningsregler att man inte får öppna fönstret, mm, något för att underlätta vistelsen i dessa rum utan att krångla till städning och sanering. Jag hittade hur många förbättringsåtgärder som helst.

Nytt Covidtest togs och dagen efter kom läkaren personligen till mitt rum och meddelade att jag skulle flyttas om svaret blev negativt, han ville också förklara varför han inte kommit till mitt rum tidigare och ge sin bild av det hela, snacket hade alltså gått runt och till råga på allt meddelar han mig att han fått en anmärkning om detta.
Nu började jag faktiskt bli lite orolig för att jag hade tagit i lite för mycket om vad jag tyckte om endast telefonsamtal till patient. Hur som helst, jag förflyttades samma eftermiddag till vanlig avdelning, blev utskriven efter en vecka då mina värden stabiliserades. Antibiotikan i tablettform var nog boven till buksmärtorna, sköra slemhinnor orsakade dessa.
Vilken gnällig människa jag känner mig som när jag skriver detta, men just då ville jag så gärna få vara irriterad på någon och då blev det så. Jag skulle tro att dom flesta jag mötte under den där veckan inte upplevde mig så jobbig egentligen, men får ändå lite dåligt samvete. Lycka när Reimond hämtade hem mig måndag eftermiddag och jag fick krypa ner med make och fyrfotingar igen. Kontentan av veckan är att det ändå var ganska okey att tillbringa den på sjukhuset, jag har gnällt men jag hade många trevliga samtal med personalen också, blev lite extra ompysslad av en übersnäll uska som hade hjärtat på rätta stället och sista fyra dagarna hade jag ju TV på rummet. Eftersom sömnen var sisådär så kan jag säga att jag längtade till någon av dom halvsömniga Morgonsofforna när jag sett ett par avsnitt av den hög(b)röstade Nanny före kl 06.00. 

Vad börjar man med?

Nu var det dags att tänka till och börja förbereda mig på det jag skulle gå igenom.
Prio ett för mig blev håret. Jag ringde min frissa Yvonnes Hårstuga tillika min goda väninna och bad om hjälp. Jag fick komma dit på eftermiddagen och hon kapade av mitt sedan länge sparade hår som hon bara några veckor tidigare hon fixat till med orden: -Nu måste du snart bestämma dig hur du ska ha det med din frisyr.
Den 9 oktober fattade jag mitt beslut, hon fick kapa av det till ca fyra centimeter och färga det chockrosa! Nu jäklar hade jag en frisyr som ingen sett mig i förut i varje fall. Denna gång skulle till och med Reimond märka att jag varit till frissan. Innan han kom hem upptäckte jag att mitt högra bröst hade en stor rodnad och efter kontakt med rådgivningen i Gävle så skrevs det ut antibiotika mot eventuell inflammation. På kvällen bytte jag profilbilden på FB, sms:ade bilden till släkt och vänner med förklaringen till mitt rosa hår, jag har bröstcancer och så här ser det ut framöver för min del. Därefter gick telefonen varm av sms och samtal, redan där kände jag vikten av att få ork av alla fina människor jag har förmånen av att ha runt omkring mig.

Ja, just det, Reimond missade inte att jag varit till frissan den här gången.

Jag ska nu påbörja något jag aldrig ens tänkt på att göra, jag ska ha en egen blogg!
Då livet förändrade sig på några timmar, från fullt arbetsför till heltidssjukskriven under obestämd och längre tid framöver så tyckte min dotter att en blogg skulle vara bra för mig. I första hand som min egen ventil och i andra hand för att kanske bidra med de erfarenheter jag får i denna process för någon annan som hamnar i en liknade situation. Jag kommer försöka hålla den på en ganska lättsam och positiv nivå vilket passar min personlighet.

Jag tycker det är roligt att leva och jag vill ha roligt medan jag lever helt enkelt.

Min bakgrund som kundrådgivare på Fonus i 20 år har givit mig insikten om allt som kan drabba människor gällande förluster och sorg, när livet ställs på ända och när man har en tuff tid framöver. Den erfarenheten ger mig livets baksida och hur man måste försöka och våga se framåt när orken kommer tillbaka.

En sjukdom som bröstcancer gör att man lever i det svåra, både en själv men även familjen och nära vänner, då är det ännu viktigare att ha viljan att se framåt och försöka göra det med en hel del humor, mycket kärlek och framförallt med hjälp av andra. Detta är lika viktigt gällande sorgen, att ta hjälp av sina medmänniskor, att våga släppa in dom, det ger så mycket kraft och styrka att gå vidare. Lika viktigt är det att som vänner våga närma sig den som är drabbad, ge den omtanke och stöd som behövs.

Det är något som jag själv fått uppleva de senaste veckorna och det är också detta som jag kommer att belysa i min blogg.

Jag kommer också vara öppen om just min bröstcancer, vilket jag har varit från dag 1. Som jag förstått är inte detta en självklarhet för andra och jag vill att man förstår att jag respekterar detta fullt ut. Vi är individer och vi upplever saker på så olika sätt och alla dessa sätt är bra om det känns så.

Min förhoppning är att ni som läser denna blogg får ut någonting utav den, för mig kommer den vara mitt eget personliga verktyg igenom min sjukdomstid.

Med öppet hjärta och positivt sinne välkomnar jag er till Min Jävla Scrooge!

Så här började det för mig.

I början på september 2020 så fick jag en kallelse till mammografin och kom då att tänka på att jag inte känt på mina bröst det senaste året. Så jag tog mig en stund på kvällen och börjad känna och döm om min förvåning när jag direkt hittade en stor knöl på ovansidan av mitt högra bröst. En riktigt rejäl knöl, att jag har missat den var helt otroligt, men man blir lite slentrianmässig när man duschar och den har väl successivt smugit dit och jag har inte tänkt tanken.

Dagen efter ringde jag direkt till Bröstmottagningen i Gävle och pratade med en underbar sköterska, Petra, hon gav mig en trygg start och berättade att jag fick tid hos dom den 11 september och att jag då skulle få undersökning, mammografi samt ultraljud och ett klart besked innan jag åkte hem. Efter detta samtal berättade jag detta för min make.

På plats i Gävle tog Petra emot mig, undersökte bröstet och mätte ut knölen, därefter slussades jag in på mammografin och sedan till ultraljudet. Läkaren som gjorde den undersökningen berättade att han med största säkerhet kunde utesluta cancer men ville ändå ta biopsi för att se vad knölen bestod av.
Jag vet så väl att jag frågade en gång ytterligare om det inte kunde vara cancer och jag fick ett jakande svar. Likaså bekräftade sköterskan detta och glad i hågen ringde jag till våra barn och bjöd dom på en överraskningslunch på stan och berättade om min dag. En riktigt bra dag helt enkelt.

Två veckor senare började jag få kallelser till olika röntgen, buk, bröst, ultraljud lever och då började jag ana att allt inte stod rätt till. Som lydig människa åker jag på dessa men när jag fick kallelse till biopsi på levern så gick hjärnan igång.
Tog mod till mig och gick in i min journal genom 1177 en söndag och där stod det klart och tydligt, invasiv cancer, tumör på ca 7 cm. I det ögonblicket blev jag kall, ledsen och chockad, ordet cancer är så laddat och jag berättade det för Reimond samma kväll. När måndagen kom så ringde dom från Neurofys i Gävle och bad mig komma ner på en hjärtröntgen två dagar senare. Jag frågade vad som var så bråttom och då sa hon att jag ju skulle påbörja min cellgiftsbehandling veckan därpå den 8/10 och om detta visste jag inget i om. Upptäckte då lite senare att jag hade en kallelse till bröstmottagningen den 1/10 för att träffa en kirurg samt ta biopsi på lymfkörtlar och orden tag gärna med en anhörig. På onsdagen gjordes en biopsi på levern här i Hudiksvall.
På torsdagen åkte vi till Gävle och med ganska så tunga steg gick vi in till mottagningen och fick genast komma in till den ansvarige kirurgen. Hon gav oss direkt bekräftelse på det jag läst i journalen och att behandling med cellgifter skulle inledas en vecka senare. Hon förklarade vilken typ av cancer jag hade, HER2 positiv och i stora drag om framtiden, 6 cellgiftsbehandlingar och därefter bortoperation av bröstet till någon gång efter januari. Jag ombads sjukskriva mig till den sista februari med start samma dag. Petra tog hand om oss sedan, gav oss lite förklaringar, bekräftade min kommande skallighet, biverkningar av cellgifterna, hur svårt det var att veta eftersom vi reagerar så individuellt. Lugnt och sakligt gick hon igenom allt. Därefter fick jag komma in och ta biopsin på lymfan och efter det lämnade vi mottagningen, omtumlade, overklighetskänsla och litet smärre kaos. Jag skulle då träffa onkologen den 8/10 och därefter få min fösta behandling och även då skulle en anhörig vara med och då lyckades jag få till att två skulle få vara närvarande, våra två barn Simon och Nicolina. Dom fick även träffa Petra som då på samma lugna vis kunde förmedla det vi fått höra, alltför att få rätt start på alltihopa. Evigt tacksam för det samtalet.

På bästa sätt pratade vi med barnen om detta några dagar senare, så otroligt svårt att säga dessa ord, man känner att man är förtvivlad men allt är så overkligt så att man inte riktigt vet vilken min man ska ha i ansiktet.
Några dagar senare så följer dom alltså med mig till onkologen och där får vi berättat om vad som komma skall, dock har inte svaren på leverbiopsin kommit men han kunde bekräfta att lymfkörtlarna var angripna och mest troligt kommer svaret gällande metastaser på levern också vara av det negativa slaget. Det var ett tufft samtal och där fick jag beskedet att tumören hade en storlek på 12 cm.

Därefter fick jag min PICCline insatt i armen och då någonstans började jag till viss kunna se allt från ett annat håll, min nyfikna del av hjärnan vaknade och jag insåg att jag nu skulle genomgå en helt ny fas i mitt 54-åriga liv, inte alls roligt men intressant.
När sköterskan visade den 46 cm långa slangen som skall sitta i min arm i flera månader så får man ju häpnas lite och faktiskt bli lite fascinerad. På så sätt har jag kanske kunnat dela upp tankarna kring min cancer, vad vet jag? Tack vare PICClinen så slipper jag en massa stick i samband med provtagningar samt en cellgiftbehandlingarna.

Efter en lunch så följde Nicolina med mig tillbaka till onkologen och fick vara med mig hela eftermiddagen, vi kröp under filten och tillsammans gjorde vi denna dag till den bästa möjliga.

Varför Min Jävla Scrooge?

Allt blir ju mera lätthanterligt om man har ett namn på den man ska kämpa emot. Tumören, cancern eller knölen blir liksom för anonymt.
När Nicolina och jag låg där på onkologen började vi spåna om vad vi ska kalla knölen och efter mycket dividerande så kom vi fram till Scrooge.
För oss så är han den snåle, argsinte, elake och mycket hatade direktören i En julsaga. Men med mycket kärlek och omtanke blir han till slut snäll och den onde delen av hans personlighet försvinner och på så sätt valde vi då att tänka att min jävla Scrooge ska bli snäll till jul, förhoppningsvis denna jul i annat fall åtminstone julen 2021. Därav namnet på min blogg.

Jag kommer att uppdatera när lust och ork finns, så får vi se om ni hänger med mig!