364 dagar efter cancerbeskedet

Bröstcancerdagen, tillbaka på jobbet, nya värderingar, en förändrad kropp, framtiden

Det känns konstigt att återigen sätta sig ner och skriva, det är på dagen exakt 3 månader sedan mitt senaste inlägg.
Jag tappade helt enkelt bort inspirationen tidigare i sommar när allt bara frodades i trägårn, det växte så man nästan såg skillnaden från dag till dag, det gav mycket glädje och fyllde min hjärna med allt möjligt. Jag unnade mig inte mycket annat än att njuta av sommaren och av allt den bjöd på i form och färg.

Nu har jag för första gången läst igenom mina texter sedan jag lade ut dom och så många tankar som kom igång i min hjärna.
Den 1 oktober 2020 fick jag alltså beskedet om att jag har bröstcancer, detta på självaste Bröstcancerdagen. Min tid därefter har varit omvälvande rent ut sagt.
Jag har lärt mig en massa nytt om bröstcancer, mediciner, behandlingar, mig själv och andra, jag har också lärt känna en hel del nya människor, fått nya vänner.
Faktiskt så kan jag säga att jag känner tacksamhet mitt upp i alltihop!

All denna lärdom hoppas jag kommer att förädla mig som person.
På riktigt så har jag tillåtit mig själv att tänka inåt, emellanåt rejält egoistiskt, bara tänkt på mig själv vissa dagar. Jag har dock inte tillåtit mig att tycka synd om mig själv i så stor utsträckning, kanske lite då jag tillbringade några eländiga dygn på sjukhuset samt alla ensamma timmar på toaletten.

Hur är det då idag?
Vad ha förändrats inom mig?
Hur mår Mr Scrooge och hans anhang?
(Ni som inte läst tidigare inlägg får backa lite för att hänga med)

Jo, jag mår på olika sätt bättre än jag mådde innan jag fick beskedet om jag nu ska vara riktigt ärlig. Självklart har jag en hel del jobbiga tankar och funderingar, men överlag försöker jag hålla dom borta från mig så mycket jag kan. Vill liksom inte ödsla tiden med det som jag inte kan påverka.

Det som förändrats är nog min känsla om mig själv, att ha fått denna tid att lära känna den person jag är och vill vara. Den personen är inte den jag formats till under de senaste åren, den personen jag var prioriterade i stort sett bara jobbet och naturligtvis familjen. Nu har jag blivit mera mån om mig själv, både fysiskt och psykiskt. Jag har försökt tänka ut ett sätt att skaffa mig ett liv som inte bara är jobbrelaterat.

Det jag kommit igång med är fysisk aktivitet och ni som känner mig vet att det har varit lågt prioriterat hos mig. För närvarande har jag provat FitChallenge och det passar mig kanonbra, två bra pass i veckan och däremellan raska promenader men inslag av löpning. Jag trodde väl aldrig jag skulle klara det för ett år sedan och absolut inte när cytostatikan tagit min kropp i besittning.

Jag blev också tvungen att sluta snusa i samband med cellgifterna, de gav mig sådana problem med munblåsor och smärta så det var bara att göra det. Efter att ha snusat sedan 16 års ålder så är jag förvånad över att abstinensen inte blev svårare än den var, troligtvis mörkades den i kroppens förgiftning av cytostatikan, så det var väl tur.
Tyvärr finns det nikotinfri snus och dessa har jag inte lagt av med ännu, jobbar på det.

Kosten fick ju också en stor betydelse i inledningsskedet och det som finns kvar av den strikta keto/vegankosten jag fick till uppgift att klara av återstår nu att min kost ej består av mejeriprodukter, jag kan fuska lite med ost och annat vid speciella tillfällen, typ bjudmat. Kött har jag helt uteslutit, men jag längtar så efter pölsa och isterband.
Den fisk vi äter är i stort sett egenfiskad och övrigt när det gäller ekologiskt så är min strävan efter obesprutat starkare nu än tidigare, likaså inköp av t. ex ägg.

Nu vet jag egentligen inte säkert hur det vi äter påverkar oss, men för min egen del så tror jag mycket på att alla små doser gift vi dagligen får i oss kan under livet påverka våra kroppar. Jag tror dock inte att detta alltid är den stora boven gällande cancer, men däremot känner jag mig nu starkare att orka hålla den stången, i både kropp och knopp.

Hur är det då ställt med Mr Scrooge?
Han har åtminstone fått på nöten med hjälp av de antikroppar som håller mig vid gott mod!
Herceptin och Perjeta har jag fått var tredje vecka sedan den 8 oktober -20.
Senaste dosen fick jag i förrgår och den överförs nu i mig på dagsjukvården här i Hudik genom en injektion i låret. Eftersom coronan och cancern under stor del av denna tid sett till att jag inte träffat alltför många så har tjejerna och killen på Dagsjukvården varit ett trevligt avbrott i en ibland väldigt tråkig tillvaro. Då behandlingen förut tog några timmar i anspråk hann jag få prata av mig lite. Den injektionen jag får nu tar ingen tid alls så jag är glad att pandemin släppte taget om mig så det blev lättare att träffa vänner igen.
All heder i varje fall till alla på Dagsjukvården i Hudik, glada, trevliga, vänliga och positiva!

Åter till Mr S, tumören i bröstet är ej längre förnimbar, metastaser i lever och skelett är enligt röntgen i juli ej heller värda att lägga tid på, så för stunden är jag alltså i skick att tänka på återgång på jobbet. Jag försöker ändå emellanåt tänka på att jag är kroniker och för den sakens skull inte ta dagarna för givet och gnälla bort dom i onödan!

Detta innebär att jag idag, 364 dagar sedan jag fick min diagnos ska gå tillbaka i tjänst på FONUS i Hudiksvall igen. Ett år i avhållsamhet från det jobb till stor del format mig under de senaste 20 åren, det som tagit så stor del av mitt liv, både i tjänst och under ledighet.
Nu ska jag tillbaka, lite smått så här i början, vänja sig vid tanken, ta in det nya som hänt under min frånvaro, komma ikapp arbetskamraterna och kollegorna om vad som varit under detta år. Jag erkänner att jag känner mig kluven till att börja igen, jag är inte den jag var tidigare, jag hoppas att jag fortfarande passar in. Eftersom jag inte varit i denna situation förut och vad det innebär så är jag lite gruvsam på att klara av att uppfylla förväntningarna från arbetsgivare och kollegor.
Allt känns väldigt oklart och smått luddigt om tiden som är framför mig.

Det kommer nog att ta några veckor innan man är på banan igen, men har jag klarat av det jag gått igenom under det senaste året så ska väl detta gå också. Det jag saknat mest av jobbet är känslan av att kunna underlätta tillvaron för någon som förlorat någon, att bana väg i den snårskog som uppkommer då ett liv tar slut. Jag har också saknat arbetskamraterna och gemenskapen på kontoret, utmaningarna som jobbet ger på alla olika plan.
Så att jobba två timmar i morgon kommer nog vara långt ifrån den optimala dagen, men en fikastund med kollegorna ska det bli i varje fall.

Tack till er alla som än en gång läst mitt inlägg, ni ska veta hur mycket det har hjälpt igenom det som varit. Jag tänker nog fortsätta med mina små skrifter framgent. Allt behöver ju som sagt inte handla om cancereländet och det hoppas jag även ni har märkt.
”LIVET KAN BARA FÖRSTÅS BAKLÄNGES, MEN LEVAS FRAMLÄNGES!”
Citat som jag såg någonstans i somras.