Kronisk cancer- ett stickspår i verkligheten

Följande text har jag fått tillåtelse att låna av en kvinna som heter Petra Lysén.
Vi är med i samma grupp på FB som heter ”Vi som lever med kronisk bröstcancer”.
När jag läste den i början på sommaren så fastnade den i mitt medvetande. Till stor del för mig personligen men också för alla unga kvinnor som drabbas.
Jag har ”hunnit” göra en hel del av det som Petra skriver, men andemeningen känns så rätt, man har liksom blivit förvarnad om att man eventuellt kommer att bli snuvad på konfekten i livet. Petra skriver också om det som vi ofta jämför det med när det gäller att få leva, även jag säger många gånger lite glättigt -” Man kan ju bli påkörd av en buss också redan idag”.
Det är en form av försvarsattityd som människor man möter blir glad av att vi har, det blir liksom enklare att ta emot oss då, att inte tänka på cancern som finns men inte syns.
Som om det skulle hjälpa oss att leva med den konstanta oron över vad som händer i vår kropp, den tickande bomben. Och, ja det hjälper ibland.

Jag vill att alla ni som kommit så här långt läser Petras beskrivning, det ger en förståelse för den inre oro vi bär på, vi alla med kroniska sjukdomar som kan förorsaka för tidig död.
Hur mycket som vi riskerar att gå miste om på grund av att något tagit vår kropp i besittning, varför vi ibland inte har tålamod att bedömas som fullt friska, bara för vi ser friska ut och vi verkar ju kunna ha roligt, orka hålla igång och klara av vårt jobb och så vidare, då kan det väl inte vara så farligt.

Stickspår – att leva med obotlig bröstcancer, av Petra Lysén

Och plötsligt skakade tåget till, jag tittade ut genom fönstret och det såg ut ungefär som innan, men sen såg jag, jag var på ett stickspår.
Alla ni andra åkte vidare på den utstakade vägen.
Jag åker här intill, parallellt, ibland nära, ibland långt isär, men alltid på eget spår och avståndet mellan oss är en avgrund.
Jag tror inte det är meningen att man ska få såna här nyheter, sån här information om sin egen framtid. De vetenskapliga landvinningarna har gått förbi människans psykiska kapacitet. Att få veta att man har en sjukdom som kommer döda en, om inget annat ännu hemskare händer först, är omänskligt, overkligt och obegripligt.
Läkaren tittade allvarligt på oss och sa: “Jag har tyvärr dåliga nyheter”
Och rummet krympte, mitt liv krympte, det var som att taket sänktes. Men jag menar inte att det blev instängt och svårt att andas, bara att den framtid som jag dittills tagit för given, eller åtminstone hoppats på, togs ifrån mig.
Alla mina tänkta framtider som jag brukade gilla att tänka på var borta.
Alla jobb jag skulle kunna söka, alla alternativa karriärer, alla män jag skulle kunnat träffa, alla förhållanden, flirtar, one night stands, alla tänkbara äktenskap.
Alla ställen jag skulle kunnat bo på, alla lägenheter i innerstan, semesterhus i skärgården, alla utlandsår.
Alla gånger jag skulle hämta mina barnbarn på förskolan.
Alla de där sakerna jag ville göra som mormor och farmor.
Alla de där spejsiga tekniska nyheterna som skulle komma i framtiden, alla nymodigheter som jag skulle ha svårt för som pensionär, all ny musik, alla säsonger som Bajen skulle spela med mig på läktaren.
Alla riksdagsval jag ville rösta i och all politisk utveckling jag ville följa. Böcker som inte skrivits än som jag tänkt läsa.
Alla vägval i mina barns liv jag ville vara med och råda och stödja.
Alla julklappar jag ville ge bort, alla semlor jag ville äta, alla Pokémon jag ville fånga.
Alla filmer och tv-serier jag skulle sett.
Alla gånger jag tänkt sitta och titta tillbaka på gamla foton och minnas.

Allt det där togs ifrån mig.
Mina fantasier och drömmar dog den dagen och det var en svår förlust av ett stort glädjeämne i mitt liv. Och så förväntas man fortsätta leva, på ett sätt som ingenting.
Med liemannen i runt knuten, med en tickande bomb i kroppen.
För ingen vet när, och ingen vet hur. För vissa går det undan, för andra tar det längre tid.
Och det är svårt att förhålla sig till ett tidsspann mellan 6 månader och 10 år. Det är som att fylla 80 år i ett nafs, utan de där 35 åren att vänja sig på.
Att vara 80 år i en 45 årings tillvaro och liv. Att vara en 80 åring utan att ha fått alla de där åren.
Och det finns saker som sticker till lite, som det orangea kuvertet, eller att bli kallad medelålders,
Och visst är det som många säger, ingen vet vad som händer i morgon, och alla kan bli påkörda av en buss men vi lever som om vi visste vad som händer i morgon och att vi är säkra på att livet är långt. Man är utanför, ensam, för man delar inte samma framtid, samma förutsättningar.
Och det kostar på att vara med de vanliga friska, och det kostar på att vara med andra i samma sits för det gör ont att ständigt påminnas om verkligheten när någon faller ifrån.
Och det är deppigt att välja ensamheten även om den ibland är den enklaste vägen.
Men det är ingens fel, inte så att släkt och vänner, eller jag själv för den delen, kan göra något annorlunda, det gör bara ont att förhålla sig till verkligheten.

Jag vill tacka Petra för att jag fått låna denna text till min blogg, jag hoppas att hennes ord ger en bild av hur det är och samtidigt ger tröst åt andra drabbade om att man inte är ensam att känna såhär.

Igår, den 16 oktober, åkte jag till Gävle med mina vänner i Bröstcancerföreningen Maria för att fira 40-årsjubileet. Själv har jag ju bara varit medlem i ett år och det har givit mig kunskap, nya vänner och framförallt ett bollplank om det skulle behövas.
Om man kunde samla ihop all erfarenhet som fanns i Söders Källa igår kväll så vore det fantastiskt! Jag vill nämna framförallt en som berättade om sitt engagemang i föreningen, hon var med och startade den, för 40 år sedan!
Hon drabbades av bröstcancer vid 31 års ålder och hon var då småbarnsmor. Detta slog an i mig än en gång, att klara sig igenom detta helvete med ansvar för små barn, rädslan för att vara tvungen att lämna dom. Om jag kommer att få och känna lust i möjligheten att göra något bra utav detta så är det just för dom, alla unga kvinnor som drabbas utav bröstcancer. Paradoxen i att det är just våra bröst som för många barn är livsnäringen de första månaderna och samtidigt de som kan vara grogrund till en ibland dödlig sjukdom.
Vi vet att forskningen går framåt hela tiden, nya mediciner är på gång, kanske en som kan mer eller mindre bota min typ av cancer, men en siffra som nämndes igår av Bröstcancerförbundets ordförande är att dagligen, DAGLIGEN, så drabbas över två miljoner av världens kvinnor av bröstcancer.

Jag vill i och med detta också tacka eldsjälar i vår lokala förening i Hudiksvallstrakten.
Anita Nordin som snabbt tar kontakt med alla nya medlemmar för att bara tala om att hon finns, allt utan krav på engagemang, ingen känsla av att vara tvungen att delta i något, alltid med en positivism som ger en lugn. Hon är också en härligt ”kopplerska” om man får kalla henne det, hon har kopplat ihop bl.a. mig, Ingrid och Anna. Vi tre som är i samma ålder, ungefär i samma fas, men med olika typer av cancer, men ändå skönt att sätta oss in i varandras funderingar. Sedan har vi Åsa Nordin som också gör mycket för föreningen och oss medlemmar samt bildar ett fantastiskt team med Anita.
Jag vill också än en gång nämna Anna Stadling som tillsammans med Patrik Ekwall är ambassadörer för Bröstcancerförbundet. Anna medverkade igår på jubiléet med sina sånger och bland annat sjöng hon den talande ”När allt det här är över”. Tillsammans med sin make Pecka beskrev dom sina känslor när dom båda under ett år fick ett varsitt cancerbesked och hur deras värld rasade men sedan har byggts upp igen tack vare en professionell vård, sin kärlek samt musiken.
Till syvende och sist vill jag också berätta att kvällens proffsiga konferencier, Cia Olsson, gav oss bra vägledning och många skratt och på frågan hon ställde om man kan skämta om bröstcancer, är svaret ja! Vi måste våga skämta om det som är allvarligt, våga avdramatisera det, men ändå respektera känslorna hos dom/oss som är drabbade.

I och med detta önskar jag er alla som läst allt ända hit en fin dag, om solen lyser där ni är passa på att låta den värma er, om det regnar och är kallt, kryp in under pläden med något gott att äta och en bra film.
Oavsett väder, gör det du känner att du vill göra och gör det på ditt sätt!

Puss o kram!