Att bli Mormor och inse att man vill leva ännu mera.

Jag har fått förmånen att som ett oändligt antal andra kvinnor före mig, få bli Mormor.
Detta ord som rymmer så mycket mera än fyra konsonanter och två vokaler.
När vi fick veta om att det skulle bli smått i Snäckmor för Nicolina och Simon så var ju min spontana reaktion ”men jag vill ju inte det”!
Snacka om bakslag i huvudet, det första jag tänkte på var hur Nico skulle klara av graviditeten med tanke på hennes sjukdom och hur mycket oro detta skulle skapa i framtiden, att ängsla sig för en ny liten människa som kan göra illa sig, bli getingstingen, ramla och slå sig, få feber, börja skolan, börja cykla och ta körkort, ja ni märker hur min hjärna fungerar. Den nya lilla människan kände jag ju inte, men om något hände Nico så skulle det bli fruktansvärt.
När jag sedan började ta till mig detta och graviditeten inte var alltför svår för henne så kom jag till slut till en annan insikt- Så roligt det här ska bli, spännande med en helt ny familjemedlem, att helt få tappa fotfästet av kärlek till någon man inte ens känner.
Det har varit rejält med up and downs ska ni veta.

Lilla Naela kom till världen den 3 mars och är naturligtvis den vackraste unge man kan tänka sig, har ni hört någon mormor säga något annat?
Jag, som har gräddfilen i dotterns liv, fick verkligen vara delaktig i allt. Följa med till mödravården, lyssna på hjärtslag, känna hennes små armar och ben inifrån magen och lyssna på hennes hicka från utsidan, åka till BB innan förlossningen då allt verkade för lugnt i magen och höra att allt såg bra ut, vara med på BB så Simon fick lite vila.
Med andra ord, jag har utnyttjat alla tillfällen som går och det har varit så underbart att få vara så delaktig i allt detta.

Då lilla tösen skulle komma ut från sitt trygga bo så blev det tyvärr en del komplikationer. Den epidural som Nico hade önskat sattes fel och hon fick uppleva helvetet i den situationen, den första gjorde henne förlamad under en längre tid, den andra fungerade och den tredje, som hon fick precis när hon skulle krysta fram den lilla, gjorde att hon tappade känseln på hela vänstersidan av kroppen och och hon fick tungt att andas, blodtrycket sjönk och det blev kaos i förlossningsrummet.
När krafterna nästan var slut och hotet om sugklocka kom så lyckade hon krysta ytterligare en gång och flickan var ute. Eftersom Nico var helt omtöcknad så fick Simon släppa taget om henne och följa med barnmorskorna ut till angränsande rum då tösen inte andades till att börja med.
Då allt var väldigt panikartat och Nico blödde så mycket så kan jag knappt föreställa mig den rädsla som dom båda upplevde. När nu allt lugnat sig lite, pappa och bebis har återvänt till rummet så kommer nästa smäll. Nico får en vansinnig huvudvärk som hon knappt med ord kan beskriva, den är raka spåret från helvetet. Så fort hon rör sig det allra minsta lilla så skär det som knivar. Till att börja med förstår inte personalen vad som hänt heller men till slut kommer förklaringen efter någon timme, hon har fått spinal huvudvärk, smärtan sitter i rygg, axlar och huvudet. Detta på grund av att nålen sattes fel. Detta innebar att hon endast kunde ligga helt stilla i ryggläge kommande 48 timmarna. I det läget fick jag då komma in på BB och avlösa Simon som helt och hållet tagit hand om sin dotter då Nico inte alls kunde göra så som många nyblivna mammor kan, hålla om sitt barn, se sitt barn på normalt sätt, syta, gosa och allt vad man förväntar sig att få göra efter en väntan på nio månader. Även om jag njöt av de 11 timmar jag fick vara med dom är det något jag verkligen velat vara utan, det ska bara inte behöva bli så här.
Lösningen på det hela kom då efter 48 timmar, dom gjorde en bloodpatch på Nico, dvs dom tog hennes blod och injicerade det än en gång i ryggmärgen. Vansinnigt nog var det samma läkare som gjorde detta på henne, inte alls så psykologiskt precis. Tur för denne läkare att hon gjorde rätt denna gång.
Den lyckan när hon åter kom upp på sal, ja jag var där igen, det leendet ända upp till hårfästet hon hade då, sittandes i sängen var obetalbart!
Äntligen kunde hon hålla sitt barn, sin alldeles egna lilla dotter i famnen.

Då vågade jag äntligen tänka, jag har blivit Mormor och båda flickorna mår bra!

Nu har vi alltså en liten ny familjemedlem som ska bli en del av våra liv, jag är så tacksam för det och som Nico och Simon även hållit fast vid, trots läkartabben, en stor tacksamhet till all personal på Hudiksvalls BB, för sin omsorg om dom tre, sin professionalism, sin vänlighet och stöd! Ett extra tack får dom av mig för att jag bara kände mig välkommen där under dessa dagar trots att det inte är brukligt med fler anhöriga än fadern. Det fick jag höra efteråt att det varit ett undantag denna gång, detta hade jag inte en tanke på att någon skulle förvägra mig rätten heller.

Nu har jag hunnit reflektera lite mera om vad detta med moderskap betyder, när jag själv var gravid med våra två barn, de tankar som flödade i huvudet för dryga trettio år sedan. Då vår förste, Simon, kom till världen var inte så svårt, graviditeten gick utan några problem, magen blev inte alls otymplig, jag jobbade in i det sista och ja, jag erkänner, vi berättade det för våra familjer i när jag var i slutet på sjätte månaden.
Reimond och jag hade varit tillsammans i fyra år, inget konstigt alltså, däremot hade jag alltid hävdat att jag inte ville ha barn, förmodligen var det så fast i min tanke att jag gruvade mig för att berätta det, framförallt för mamma som många gånger hade ett kritiskt öga och jag hade stor respekt för.
Vid första besöket hos barnmorskan, typ i femte månaden så blev hon bestört när jag kom dit så sent. Allt gick dock väldigt bra och friktionsfritt. Två dagar före förlossningen kom en av mina kusiner in på trägårn där jag hjälpte pappa och jag nämnde inte att jag var med barn då, när hon sedan mötte oss utanför BB tre dagar senare så stirrade hon storögt på mig då jag berättade att vi fått en son.

Simon var som många barn, en lättsam liten kille, han gjorde inte så stort väsen av sig och förmodligen har jag förträngt vakna nätter och jobbiga dagar med honom. Vi njöt av att vara unga föräldrar med eget hus, hund och kombi. Jag vet att Reimond många gånger sa att vi skulle ha ett fotbollslag, detta var ju ingen match. Simon måste ju få syskon snart och sagt och gjort, vi blev med barn igen något år senare. Perfekt med ett syskon ” så dom kan ha glädje av varandra” som vi liksom andra så stort resonerade.
Uppenbarligen var min kropp som gjord för att vara gravid och föda ett barn. Lika enkelt denna gång, vattnet gick, några timmar senare kom då vår tös till världen.
Jag vet att jag skrev i min dagbok om min oro om hur man skulle kunna älska ett till barn lika mycket som det första. Hur skulle ens kärlek räcka till ytterligare ett litet liv?

Det skulle visa sig att det verkligen gick, över förväntan och med många otaliga hinder.
Vår nya familjemedlem skulle ju ha ett namn hon passade inte till arbetsnamnet vi hade till Simon, han passade uppenbarligen inte heller till det då namnet skulle bli Sara Mikaela. Vi försökte känna om namnet skulle fungera på detta lilla envisa, gråtande och ilskna lilla människobarn, men det låg inte bra i munnen alls. Så av en händelse så bläddrade vi runt i kalendern och där stod det, Nikolina, vi ändrade till ett c och därefter hade vi nu två fina ungar, Simon och Nicolina.

Tillbakablickar på dessa småbarnsår inser jag hur mycket Simon har fått stå i bakgrunden, hur all min vakna tid gick åt att bära, trösta och mata hans lillasyster.
Om han skulle komma ihåg sina känslor från de första två åren med henne i familjen så vore det nog inte bara kärleksförklaringar. Nico var ingen lätt unge helt enkelt, vi har nog aldrig fått riktig klarhet om vad som var fel, men hon accepterade inte annat än att jag skulle vara hennes napp och nappflaska dygnet runt. Hon vägrade allt annat och trots att hon inte hade kolik så visade hon sitt missnöje med livet.
Tyvärr minns man detta väldigt starkt och så mycket annat har fallit i glömska. Självklart hade vi mysiga stunder också, det ser jag när man bläddrar bland foton.

Det jag sörjer är att jag kanske försummade Simon, orken räckte inte till helt enkelt. Dock kan jag ändå känna mig stolt att han blev och är en sådan som inte ställt till några problem att tala om, gått sin egen väg och blivit en trygg ung man med båda fötterna på jorden. En sak som fastnat i mitt minne är när han som sexåring är ledsen över att han aldrig blir sjuk och får åka till sjukhuset, det glömmer man inte. Nico var ofta sjuk och vi var in ganska relativt frekvent på sjukhuset med henne då inget fungerade, därav lades ju mycket av tiden på henne och jag förstår mer och mer Simons funderingar.
När har fick känningar av blindtarmen vet jag att han kände att det äntligen var hans tur att vara den som var i fokus. Efter den operationen och sjukhusvistelsen så tror jag ändå att han var glad över att vara frisk och kry i största allmänhet.

Kanske inte det var så konstigt att dom inte precis var världens mest lyckliga syskonpar som små. Jag tror att dom flesta föräldrar gör så gott dom kan i allt kring dessa viktiga år och kanske skulle jag gjort saker annorlunda om jag haft förmågan.
Nu har jag trots allt haft en sagolik tur med våra barn, dom har båda växt upp till två bra vuxna människor, med bra värderingar och är så trevliga att hänga med, en stor dos av humor, sunt förnuft och jag har alltid vågat haft dom i möblerade rum.

Som den bästa kryddan i livet har dom också blivit bästa vänner, det tog många år, men det har varit värt att vänta på den eviga äkta syskonkärleken, inte den som många runt omkring oss sa när ungarna inte var sams. Som om inte det vore nog har dom också dragit sitt strå till stacken och hittat svärmorsdrömmarna Sara och Simon.
Vad mera kan man begära?

Nu var detta ett inlägg som för min del ger mig hopp om framtiden, en liten ny skapelse har kommit till oss och jag vill verkligen vara med om allt som kommer med henne.
Jag kan inte förringa den oro som finns inom mig, att inte få vara med om allt, första julen, ettårsdagen, första tanden, första gången hon säger något som betyder Mormor och allt annat som man bara VILL var med om.
Just nu ser det fortfarande bra ut, senaste röntgen visade att dom jäkla metastaserna i levern håller sig i schack, kanske vänjer jag mig vid att få en kvartalsredovisning utan att grunna för mycket innan, kanske kommer någon på hur man förintar den här skiten i kroppen, kanske, kanske kanske. Mitt hopp står till alla kompetenta läkare och forskare helt enkelt. Vem vet, jag går kanske på Naelas första skolavslutning om sju år, sitter där med en kropp som inte har några fulingar i levern, jag ska jävlar anamma kämpa för det i vilket fall.

Jag måste få tillägga en sak, 14 dagar efter Naelas ankomst fyllde jag år och vi bestämde oss för att fira det med matlagning av mig och sonen Simon helgen därpå. Jag var så glad att vi alla kunde samlas och bara ha det gott. Döm om min förvåning då jag fick en sådan härlig överraskning av dom, ballonger, presenter och en helt underbar syn när jag klädde av Naela koftan hon hade på sig.

Att vi sen fick var Mormor och Morfar hela natten var en bonus!

Tack till er alla som orkade läsa allt denna Mormor har skrivit och som jag läste i ett inlägg på @mammormedcancer idag, jag vill leva livet levande!!!

Avslutar med en bild på min make och jordankare …. i motljus
Han kommer att bli världens bästa Morfar!