”Ja det känns som högsta vinsten nu faktiskt. Så det ber vi universum om. Jag har en känsla att det snart kommer att vända för mig.”
Dessa är de sista orden jag får från en på sätt och vis helt okänd kvinna som hade ett Instagramkonto vid namn hoppet_livetcancern.
Petra, en ung mamma med make och tre små barn, hårt drabbad av denna jävla sjukdom finns inte mera. Jag fick hennes tillåtelse att ta med henne i min blogg i ett meddelande på messenger den 24 april. Vi har under det senaste året haft den kontakten sedan jag skickade ett meddelande till henne då hon berört mig djupt.
En stark, strålande och vacker kvinna, med en optimism som smittade av sig. Jag har många gånger tänkt att jag är lyckligt lottad som ”hann” bli 55 innan cancern drabbade mig och har sedan dess försökt att sätta mig in i hur unga kvinnor och mammor med småttingar hemma orkar med detta helvete. Petra och jag förde en dialog via messenger och hade en förhoppning att kunna ses i sommar då hon endast bodde knappa timmen från mig. Nico hade börjat följa henne när jag blev sjuk och därefter kom Petra på att jag också följde henne, därefter började vi ”prata” via messenger.
Petra orkade mitt i sin situation skicka tröstande ord när vi fick låta våra katter somna i den här våren. Hon var så hoppfull att det skulle lösa sig för henne, kontot på instagram är fullt av jävlaranamma. Hennes strid mot cancern, att få vara kvar med sin familj, att få se barnen växa upp och helt enkelt få var kvar tog slut den 26 maj.
Kanske var det några av er som såg henne i höstas då Cancergalan sändes, jag blev så glad av att se henne så levande och hoppfull.

När jag frågade Petra om jag fick nämna hennes konto i min blogg så var det för att flera skulle hitta henne, en sådan inspiration för framförallt unga kvinnor som drabbas av cancer. Då det snabbt vände för henne strax därefter hade jag inte orken att skriva detta inlägg, så det får bli av nu. Hon skrev ” Tillsammans är vi starka och kan sprida hopp åt varandra när det känns tungt”.
Jag känner så för hennes familj som aldrig mera kommer att få krama om henne, aldrig mera fira högtider tillsammans, inte få dela vardagen med, skolavslutningar, student och inte få säga god morgon till något mera.

Jag har jobbat ”med döden” i över 20 år och sett så många människor efter att det värsta har hänt, lyssnat på många livsberättelser, känt sorgen från människor jag inte känner, alla med sina olika öden. Det har absolut inte härdat mig, men jag har sett vad människor trots förlusten kan se framåt efter att det gått en tid. Det har dock givit mig styrka, att man på något sätt läker, att man hittar en ny väg att gå på. Denna process tar tid, det kan ta år innan en människa vågar öppna ögonen igen och se framåt.
Förlusten finna alltid kvar. En präst jag lärt känna under åren på Fonus beskrev den på en begravning för många år sedan för tre små barn vars mamma hade dött.
”-Sorgen är som en kantig, vass och tung sten i bröstet, det gör ont hela tiden. Till slut slipas stenen genom att man tänker på fina saker som man gjort med den man älskar och slutligen blir stenen uppmjukad i kanterna, den blir slät, varm, fortfarande tung, men den går att bära, man orkar det till slut.”

Det ligger mycket i detta, man tror inte man ska orka, men på något sätt gör man det.
Just nu går mina tankar till Petras familj, make, barn, föräldrar, syskon, släkt och vänner. Hon är en av många som till slut måste släppa taget om ett liv på grund av cancern.
Jag lovade henne att jag skulle hjälpa till att sprida hennes ord, hennes styrka och optimism till andra och hur litet detta ändå betyder just nu så håller jag det löftet.

Petras begravning kommer att äga rum den 23 juni, dagen före midsommarafton, när sommaren visar sig i sin vackraste skrud, allt är som bäst, när dom flesta ser fram emot en sommar av skratt och glädje, då ska tre små barn, en make och alla andra ta sitt sista avsked av en otrolig människa.

Nu har det gått ett tag sedan jag tog mig tid att skriva ned något och en hel del har hänt.

Snön har äntligen försvunnit och jag kan åter se fram emot en vår med allt vad det innebär.

Förra året vid denna tid så var jag fortfarande heltidssjukskriven och visste väl inte så mycket om vad som hände inom mig. Jag var väl i den beryktade cancerbubblan som man pratar om.

Livet kom dock ikapp mig under vintern och jag erkänner att jag trots min positiva läggning att dipparna kommit och gått. Jag tror att insikten om att få ett barnbarn gjorde att jag tänkte ännu mera. Detta med att veta att någonting inuti mig hotade att omkullkasta min möjlighet att få vara med om saker in framtiden, att inte få vara med om Naelas uppväxt, skolgång, körkort och så vidare.

När jag var med henne häromdagen när Nico jobbade så pratade hon och jag om framtiden, alltså jag pratade och Naela lyssnade och höll med.

Då lovade jag henne att vara med när hon ska till att ta första stegen, säga de första orden, börja förskolan, lära sig läsa och vi kom ända fram till att prata om att lära sig cykla och till och med fram till första förälskelsen. Jag kommer att finnas där för henne, det har jag givit mig tusan på nu.

En orsak till alla dessa positiva tankar förstärktes av att jag var till min läkare i dagarna och fick då bekräftat än en gång att mina metastaser håller sig lugna med behandlingarna jag får. Alla värden ser så bra ut de kan och de biverkningar jag har känner jag att jag kan hantera. Han sa också att det finns stort hopp i framtiden att sådana som jag och alla andra med Her2+ ska kanske någon gång kunna bli friskförklarade. Den behandling jag nu får, Herceptin/Perjeta, är väl fungerande och om det skulle skita sig med denna så finns det två ytterligare varianter att prova och även dessa visar goda resultat.

Så, Naela, vem vet, kanske kommer du och jag läsa allt jag skrivit en dag och förundras över hur bra allting har gått.

Det har ju varit påsk också och än en gång kom hela familjen hit och jobbade, i år blev det projekt ”Städa snickarboa”. Min förhoppning med detta var att Reimond skulle få möjlighet att kunna bli inspirerad att fortsätta med sin knivtillverkning och också finna lite harmoni i detta. När vi flyttade till Hudik 2009 så blev allt bara inkastat i det rum han kunde odla sitt intresse och med åren har det blivit mer och mer kaosartat där. Tillsammans med mig, Simon och Simon fick han äntligen in lite luft och under tiden vi bubbade och bar så eldade Nicolina och Sara allt vad dom kunde i tunnan och hade den mest viktiga uppgiften, se till att Naela mådde bra.

Naturligtvis ingick äggletning för ”barnen” och mat, så efter en hel dags jobb så avslutades påskaftonen med ett totalt matkoma. Jag ser redan fram emot nästa påskprojekt, jag ska verkligen komma på något riktigt bra som ska göras den dagen också.

Jag hade ju också förmånen att få ge en intervju med Lovisa Hassner från HT och detta har givit mig så fin feedback. Många uppmuntrande ord från alla möjliga håll. Häromdagen kom en kvinna som jag fått förtroendet att hjälpa genom jobbet fram till mig på Ica och berättade att hon läst artikeln och då fått förklaringen varför jag varit frånvarande på kontoret under längre tid. Efter ett värmande prat och en skön kram så blev även den dagen en bättre dag. Jag har även mottagit fina meddelanden i mobilen och till och med ett fint handskrivet kort som kom häromdagen. När någon idag tar sig tid att sätta sig ner och skriva en riktigt kort, frankera och gå till postlådan värmer verkligen.

Denna härliga människa har jag också lärt känna genom jobbet och hon gjorde mig så glad att jag blev riktigt rörd. Elsie, du är en så go människa!

Detta hände också när jag precis blivit sjuk, då när Reimond hade hämtat in posten och det låg ett brev där från en tidigare kund som hört talats om min sjukdom, de orden hon skrev betydde verkligen mycket för mig.

All uppmuntran har varit helt ovärderlig!

Att jag skriver detta är för att tacka er alla som peppat mig under den här tiden, hur viktigt det har varit för mig och är, det har verkligen hjälpt mig att hålla mig kvar på den positiva sidan, peppat mig till att fixa nästa dag, orka ta nästa steg med ett relativt bra humör. Det är obeskrivligt vad mycket er omtanke har gjort under denna process och jag hoppas alla som drabbas av någon sjukdom har liknande vänner omkring sig.
Den gamla sloganen ”Ett brev betyder så mycket” håller ännu, glöm inte bort det, om detta kommer i form av brev, kort eller ord är egalt, vi har många fler plattformar idag, alla är lika uppskattade.

Nu när vintern lämnat oss så är det ju dags för hoppet inför sommaren, att få se till att trägårn blir en prunkande oas igen. Det är helt otroligt när man ser bilder från den sommaren som varit och tar ett foto från samma håll idag, en dag i april. Tänk så mycket kraft som bara ligger där nere och väntar på att få visa sig, allt grönt som börjar på att visa sig lite i taget.

Jag njuter av en helt krattad trädgård, det är Reimonds verk måste tilläggas, tack och lov är vi olika där. Jag gillar verkligen inte att kratta. Nu är allt förberett för en oas igen, fröerna är i jorden, mina kallsådda luktärter ha kikat upp, dahliorna som fått vakna i plastpåsar växer för fullt och jag är beredd, taggad och förväntansfull inför sommaren.
Hoppet när man ser vitsippor, snödroppar, scilla och krokus börjar på att spränga sig fram i den torra jorden är alltid till stor glädje.

Återigen får man börja om, hitta lusten att leva och än en gång se fram emot barfotadagar på Gg1.

Jag längtar efter sköna middagar med utomhusmat, glada tillfällen med familjen och vänner, sitta uppe sent i sommarnatten och bara njuta av att leva. Så, ett varmt välkommen sköna Maj, då kommer Fru Körsbär stå i full blom, avenboken har börjat att grönska och allt prunkar i försommarvärmen.

Jag måste bara avsluta med att nämna problemet med att få sämre syn och vara en person med stort behov av läsglasögon. Dessa sitter i stort sett alltid på huvudet, precis som Leif GW får jag hela tiden flytta dom mellan ögonen och pannan, men ibland så tror jag att jag klarar mig utan.

En morgon helt nyligen så stod jag som vanligt framför badrumsspegeln och skulle ”ta på mig ansiktet”, dvs använda de olika krämer som jag känner förbättrar utsikten att lyckas. Då jag är ganska ordningsam på mina hyllor så kan jag nästan göra detta i totalt mörker. När jag skulle använda den primer som ”alltid” står i en speciell kruka så kändes det väldigt konstigt, lite väl kletigt tyckte jag, men jag smorde in efter alla konstens regler. När det gått en stund var jag tvungen att hämta läsisarna och kontrollera tuben, det var läppbalsam jag hade använt till hela ansiktet.

En annan incident var när jag och Reimond tog itu med bilarna häromdagen, dom stod skinande blanka och jag tänkte att jag skulle passa på att fylla på spolarvätska i min bil. Sagt och gjort, jag fyllde tråget upp till bredden. När Reimond lite senare kollade på dunken så var det avfettning och det var bara lösa problemet med häverten till akvariet och tömma hela behållaren, så nu är i varje fall den avfettad rejält.

Så, det är inte en chans att jag klarar mig utan glasögonen längre, men jag lovar att jag skulle kunna laga mat i vårt kök i mörkret, där kan jag gå på doft och känsla utan problem.

Avslutar med kvällens middag, torskrygg, skirat smör och krabbmos, inte helt fel!

Tack än en gång för din tid, ha nu en riktigt fin dag vart du än är!

De ord som jag fick med i artikeln hade jag lånat av en annan bloggare, men jag använder dom och ger någon annan äran: Jag vill-

LEVA LIVET LEVANDE!

Ninaninaninanna, ninannananinna....känner ni igen det?
-ett boktips så här på söndagskvällen och lite hopp om våren trots all snö som föll inför denna helg.

En kollega, bästa Viveca i Ånge, gav en annan kollega om ett boktips via FB för en tid sedan. Eftersom jag och Viveca har mycket gemensamt i vad vi tycker om och inte,
så nappade jag på det tipset.

Jag har inte ångrat mig!

Då jag är en bokmal trots att jag inte klarar av att läsa längre eftersom jag somnar så snart första kapitlet närmar sig sitt slut, så valde jag att lyssna på den.
Detta var nog det bästa alternativet ur flera aspekter.

Linda Olsson som skrivit denna roman läser den själv och i vanliga fall brukar författarnas egna inläsningar inte ligga högt i kurs hos mig. Orden och texterna kan vara hur bra som helst, men rösten är så viktig. Lindas mjuka, melankoliska och lugna stämma gav boken en sådan trovärdighet och äkthet. För en gångs skull har jag inte stressat mig igenom en bok, den här måste man ge tid och lyhördhet.

Den innehåller ett stort antal hänvisningar till dikter och det brukar absolut inte vara min starka sida. Helt plötsligt blev jag nyfiken på de människor som skrivit dessa ord för så många år sedan. Jag tror inte jag blir någon som kommer läsa poesi framöver, men på något sätt fann jag det lite mera lockande tack vare boken. Vi får väl se.

Handlingen i boken är två kvinnors berättelser om sina liv, om deras sorg, kärlek, tankar och reflektioner. Boken rymmer en lång och vänlig dialog mellan dessa två som levt helt skilda världar.

Den ger hopp om en vänskap över gränserna som fördjupas mer och mer ju närmare bokens slut man kommer. Dessa två olika livsöden, framförallt den gamla kvinnan Astrids liv grep tag om mig.

Den ensamhet som hon till slut hittar ut ifrån.

Runt omkring oss finns det säkert många Astrid som sitter bakom sitt fönster och betraktar den lilla värld dom ser, men som ändå har så mycket att berätta.

Om jag någonsin får tillfälle att träffa en sådan människa hoppas jag att jag tar mig tid att lyssna. Kanske skulle det göra skillnad även för mig trots att jag inte på långa vägar är likt den yngre kvinnan i boken. Kanhända jag skulle få en ny synvinkel på det liv jag har nu även om det i stort sett är det liv jag vill ha, men jag skulle vilja våga ta språnget och förverkliga tankar jag går och bär på.

Edith Södergrens dikt säger precis det som boken handlar om.

Kom, sätt dig ned till mig, jag skall berätta dig om mina sorger,
vi skola tala med varandra om hemligheter.
Du skall visa mig din skönhet och ditt sätt att blicka
och jag skall bjuda dig min tystnad och min vana att lyssna.

Förutom den dialog som förs mellan Astrid och Veronica så innehåller ljudboken även en hel del musik, den musik som Astrid lyssnat på som ung, vilket gör att jag ännu mer kände det som om jag satt tillsammans med de två i det lilla köket och lyssnade på deras samtal under tiden dom drack kaffe eller åt pannkakor med smultronsylt.

Många böcker glömmer jag snabbt bort, det är mera som ett beroende att alltid ha någon som distraherar mina tankar. Detta ger väl inte särskilt mycket cred till författarna, men jag är ändå tacksam för all den hjälp deras böcker ger mig.
När jag då får en sådan här bok i öronen så bromsar jag in lite mera, behöver inte hålla mig sysselsatt hela tiden med annat.
Denna gav mig vila och det tackar jag dig för Viveca.

Idag avslutade jag boken tillsammans med att låta mina luktärter komma i jorden, utan stress. Jag fick ett tips av fialottasparadis som jag följer på Instagram, om att ”kallså” luktärterna.
När nu det kom en massa snö så var det bara att passa på.
Så nu är fröerna på plats under en bädd av snö i uterummet, det ska bli spännande att se hur det går.

Jag avslutar detta lilla cancerbefriande inlägg med en dikt som också förekom i boken, den är skriven av Karin Boye.
I morgon är det måndag och jag ska försöka se på den som hon beskriver den i sin dikt.

Morgon
När morgonens sol genom rutan smyger,
glad och försiktig,
lik ett barn, som vill överraska
tidigt, tidigt en festlig dag --
då sträcker jag full av växande jubel
öppna famnen mot stundande dag --
ty dagen är du,
och ljuset är du,
solen är du,
och våren är du,
och hela det vackra, vackra,
väntande livet är du

Oavsett när du läser denna rad så önskar jag Dig en fin dag i morgon!

Pappas flicka som alltid kallades Lill-Inga till min stora förtretelse. Idag när jag passerade Nordeabankens fönster och såg min spegelbild, då gick mamma bredvid mig, jag log och hejade och hon log tillbaka.

När man får cancer och allt vad det innebär så skulle man vilja ha sina friska föräldrar kvar i livet. Vår mamma och pappa avled för några år sedan och deras sista år i livet väljer jag att inte tänka på. Jag skulle vilja låna tillbaka dom en stund när allt var bra och bollat alla dessa röriga tankar med dom, känt deras stöd och frågat dom alla outtalade frågor.
Vår uppväxt var i stort sett bra, vi hade två arbetsamma föräldrar, dom uppfostrade oss väl, hade humor OCH humör, i varje fall mamma. Jag inser nu vad dom fick slita för att få vardagen att gå ihop, skiftjobb, eget företag, alla möjliga olika småjobb som pappa fyllde ut ledigheten med. Dom blev aldrig välbärgade trots allt slit, pappa som redan som ung var en driftig entreprenör var arbetsam men inte någon ekonom och mamma var den som höll i ekonomin hemma för att få livet att fungera. När vi plockade i mammas saker efter hennes bortgång hittade vi deras bröllopsvisa som någon totat ihop och när jag nu läser verserna så kan man se att någon siat om framtiden och hittat deras personligheter och träffat rätt i en hel del.

Så här lyder beskrivningen av Mamma Inga:

När Inga var en liten tös kom hon i panik
när åskan gick demonstrerade hon i höga skrik
Och fick hon se en flygmaskin, som under himlen for,
då kände hon ej trygghet förrän hon kom in till Mor.
Men nu hon klarar sig ensam, utan Mor och Far.
när hon i hundratjugo knutar på autostradan far.
Uti Färila hon jobbar och snyggar till var trut
där proteser liksom tänder åker både in och ut

Jag växte upp med orden ”att kyrkklockorna ringde den 3 september 1939, då Storbritannien och Frankrike förklarade krig mot Tyskland och då föddes mamma”.
Hon kom till världen då så mycket hände runtom Sverige och säkert påverkades hon av detta trots att dom bodde i lilla Hudiksvall. Jag vet att hon var en rädd för det hon inte kunde påverka, att känna sig otillräcklig. Hennes styrka låg i hennes sug efter att aldrig bli fullärd, hon längtade hela tiden efter att bli bättre på allt möjligt. Hennes yrkeskompetens hade hon i fingrarna till sin pension och än idag kan man träffa någon som säger att hon var den bästa tandhygienisten, en oerhörd yrkesstolthet under närmare 50 år. Jag vill tro att det är den som jag fått av henne, att känna stolthet i arbetslivet, att lösa de problem som givits mig och att uppleva tillfredsställelse att klara av någonting. Tyvärr fick jag inte hennes nyfikenhet att hela tiden förkovra mig, jag kunde aldrig jämföra mig med hennes lust att alltid vilja veta mera. Dock vågar jag slå mig för bröstet och säga att hennes rättspatos gick vidare i alla fall.
Hon var en toppenmamma, sitt inte alltid lättaste humör till trots.

Så har vi då Pappas vers:

Vi sport att Birger alltid varit ett affärsgeni
och som en femårsgrabb så började han ligga i
På varje fotbollsmatch stod Birger själv och sålde saft
en tioöring hade han väl i förtjänst per skaft
Uppå sina fisketurer får ej Birger någon fisk
så få besvär med rensning löper Inga ingen risk.
Men om på ”napp” hon hon laga kan, en god och smaklig rätt
så kan dom bjuda främmande, för ”napp” det får han tätt.

Pappas intresse för att göra affärer tog aldrig slut, ej heller tanken på att man inte skulle jobba hur sjuk, trött eller hur ont man hade. Han hade problem från 40-årsåldern med sina höftleder och då han äntligen blev tillräckligt gammal och fick byta ut en av dom så blev livet lite bättre. Dock misskötte han sin rehabilitering och efter några år var det dags igen. En höst när han som vanligt höll på med bärinköpen så ringde han och bad mig komma ner och hjälpa honom, då hade han så vansinnigt ont och vi fick till slut iväg honom till läkaren. Då konstaterades det att hans protes gått isär i lårbenet, likafullt hade han bubbat bärlådor en hel dag innan han kapitulerade.
Många tyckte om pappa, han hade alltid ett gott humör och ett skämt på väg ut, han visslade hela dagarna och var alltid igång. Om jag får plocka de goda egenskaperna till min fördel så tror jag att jag fått min positiva sida av honom, likaså visslandet och envisheten när det gäller att jobba trots att man mår som en liten kattskit. Det var först när cancern gjorde intrång som jag valde att kapitulera, dock har det inte varit så smärtsamt som ett trasigt lårben. Jag var pappas flicka, inte tu tal om det. Mamma nämnde någon gång att han gärna ville ha en som, när det då inte blev så fick jag duga. Om pappa hade haft sinne för ekonomi, inte varit så lättlurad, inte hoppat i så många galna tunnor och inte blivit egen företagare så hade han nog haft ett annat liv. Detta kände jag med mig själv efter att ha försökt drivit Trägårn i några år, jag är ingen entreprenör, men jag är en jäkel på att jobba.
Hans motton i livet var: ”Man ska jobba sig frisk och semester är en sjukdom”
Detta var hans försvar för att aldrig vara ledig, tyvärr hade det med ekonomin att göra, men han sa det gärna för att på något vis släta över att det blev som det blev.
Han var en toppenpappa trots sina brister.

En vers i mitten är ju gubevars lite fräck, jag kan tänka mig vad min mormor rodnade.

Nu sitter ni i samma båt, i kärlek, hopp och tro
men skall ni flytta båten är det Birger som får ro
Det sägs att utav goda ting skall allting vara tre
men säga vad man säga vill, det fordras ”sex” för dé

Vad kan man säga om dessa raders sanningshalt då? Jo, det var pappa som rodde båten, hans olika arbetsplatser gjorde att, om jag minns rätt, dom flyttade sexton gånger mellan 1960-1969! Då hade dom under dessa åren fått sina tre barn också, tvillingarna 1962 och jag kom till världen 1966.

När flytten gick till Kyrkbyn i Bjuråker så blev det till slut deras gemensamma hem under kommande år. Vi tre växte upp i Kyrkbyn och jag är glad att jag hade två storasystrar att se upp till, vi var inte alltid bästa vänner, men dom lärde mig mycket. T.ex tokskrattade dom när jag berättade att jag läste Gustaf Frödings dikt Jonte och Brunte på Roliga timmen, en vers löd så här:

Och Jonte han runkade
sävligt på nacken
och Brunte han lunkade
sävligt i backen
"Och jämt få vi ovett
för mödan", sa Jonte,
"skal det vara tacken?"

Då förstod jag varför så många fnittrade i klassrummet, likaså var dom snabba med stor glädje tala om vad den för mig vackra sången ur musikalen Hair innebär. Texten var enkel, melodin vacker och killen som sjöng den i filmen var så söt. Ni får den texten också, men jag tyckte fortfarande om den, slutade dock att sjunga den högt när jag hade folk omkring mig.

Sodomy
Fellatio
Cunnilingus
Pederasty
Father, why do these words sound so nasty?
Masturbation
Can be fun
Join the holy orgy, Kama Sutra
Everyone

Tack till mina kära storasystrar som gav mig lite vett i skallen, både i stort och smått.

Här kommer nu sista versen och det roliga kring den är min mors antipati till allt vad socialdemokratin innebar, inte politiken i sig tror jag, utan mer personerna, detta hade hon fått med sig från sin far som inte lät tv:n stå på när Gunnar Sträng, Olof Palme och även Siljabloo syntes i rutan, man fick inte ens titta på den andra kanalen då. Likaså hade mamma en förmåga att alltid bli förbannad i deklarationstider, fick hon restskatt så retade det henne och fick hon pengar tillbaka så blev hon ilsken på att staten lånat hennes pengar utan ränta. Sen så blev det inget överflöd för dom på gamla dar, precis som i visans sista vers:

Av skatters vedermödor får nog ni också en släng
ty stora pengar håvas in av en som heter Sträng
Sen han har tagit sitt så är det inte mycket kvar
för er att spara så ni har någonting på gamla dar.

Dock var dom ett vackert par i mina ögon!

Fåfängan då, vart tog den vägen?
Det som är lite roligt när jag skriver dessa inlägg är att jag har massa lösa trådändar i huvudet och en rubrik klar, sedan får jag se vad det blir. Jag har märkt att ofta får den första tanken bli det som avslutar själva inlägget. Förhoppningsvis har du inte tröttnat på att läsa detta, så här kommer nu några funderingar om detta är fåfänga eller om det egentligen är ett sätt att stå ut med cancern.
Som alla vet så finns det ju en otroligt massa tips, trix och handgripligheter hur man kan se bättre ut. Skönhetsråden flödar, yngre tjejer och killar har tidigt stora krav på sig för att duga i andras ögon. Ofta är ju detta inget som egentligen är något krav, jag tror att många gånger är det den unga människans skeva självbild som gör sig uttryck.
Detta är inte alls något nytt, människor har i århundranden dömt varandra efter utseendet. Det som har ökat de senaste åren är tillgången till produkter, informationsflödet som alltid är på, möjligheten att göra om sig genom fotoredigering , kniven och sprutor.
Jag kom ihåg att min mamma och moster brukade smörja sig med matolja på sommaren för att bli riktigt brun, helt galet. Dom hade också sin period då byxorna skulle vara så tajta att dom fick sys ihop när dom klätt på sig. Jag hade så tajta, snygga röda jeans när jag för första och enda gången skulle upp på en hästrygg att jag inte fick över benet, så jag fick mocka stallet istället, men ”snygg” var jag. Mina fötter var alltid genomtjälade på vintrarna då jag vägrade köpa skor i rätt storlek, mina fötter var störst i klassen. Visst hade tjejerna på 50-talet strumpor instoppade i håret för att få till den största frisyren. På detta ämne kan jag fortsätta hur länge som helst, dumheter, mode och fåfänga.

Men om man nu drabbas av en sjukdom, typ cancer, som kräver att kroppen under flera månader ska förgiftas med cytostatika, som gör att all kroppsbehåring faller av, som sabbar naglar och allt möjligt annat. Är man då fåfäng för att försöka få tillbaka det man kan lite snabbare?
Nej, jag tycker inte det!
Jag har som dom flesta kvinnor försökt hålla en något sånär hyfsad koll på utseendet, i varje fall gjort mitt bästa utifrån vad jag har. När jag började sminka mig i högstadiet så tjuvlånade jag mammas gamla kakmascara, ni vet, man spottade på borsten, gnussade den på kakan och sen målade man efter bästa förmåga. Resultatet blev väl inte alltför upphetsande, lägger man då till att försöket med den hårda svarta kajalpennan rama in ögonen i det bleka vintervita ansiktet så blev ju resultatet som det blev. Jag erkänner också nu att jag smet ner till Katarinas rum och lånade den blå kajalen och hennes Dateparfym, för att inte hennes snygga ljusblå tröja. Man hade ju lite tur att deras gymnnasiebuss gick före min. Förlåt syrran om du läser det här.

Åter till mitt nuvarande tillstånd, jag seglar iväg igen märker jag.
Sedan livet förändrade sig har jag börjat kalla det att jag ska klä på mig ansiktet, inte sminka eller måla mig, jag klär uppriktig på mig nyllet varje dag.
Jag erkänner också att jag blivit mer eller mindre beroende av BUS, brun utan sol.
Det som kan göra livet lite roligare väljer jag att använda helt enkelt.

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om ögonbrynen, detta fantastiska att tatuera dom. Det är värt att nämna en gång till. Nicolina ordnade så jag fick tillbaka mina bryn genom @malikasbeautystudio som förutom att hon var så trevlig och lättsam också var så säker på handen. Än idag, 7 månade senare sitter mina bryn där som ska, lite blekare kanske, men fyller ändå en funktion.

Jag tog ett foto när jag var som mest kal på huvudet och även detta har nog varit med tidigare, men jag blir ännu på bra humör när jag kommer ihåg Nicos gapskratt när hon fick bilden, så den är värd en repris. Bilden med glasögonen är mitt knä, den ovanför är mitt huvud och den tredje är ettårsbilden som dör upp på FB idag, den 4 april.

Så alla ni som också går igenom detta precis nu, det tar en sabla tid, det kan bli klåda och blemmor på huvudet, det kommer kanske klia utav bara tusan, men det växer ut!
Tålamod, var rädd om huden, jag har smort in med en bra olja varje dag sedan dess, har även fortsatt med det och det tror jag har hjälpt för att slippa det frizziga stålullet som många beskriver. Mitt hår blev ju krulligt, men det är tjockt och mjukt och riktigt roligt vissa dagar. Möjligtvis lite för mycket Kurt Olssonfrissa morgnar och kvällar, men det kom tillbaka!

Så då var det dags för min sista punkt för idag, ögonfransar.
Även dessa valde att till stor del trilla bort och jag vande mig snabbt att vara utan dessa, använde istället en ögonpenna för att åtminstone rama in dom. När fransarna verkade vara på väg tillbaka och jag började försöka måla dom igen så såg jag ut som på den tiden när jag använde mammas kakmascara, dom liksom krullade ihop sig och blev till världens dagenefterorkadeintesminkaavmig fransar. Med andra ord gav jag snabbt upp detta. Så träffade jag Nettan, en av mina BC-kompisar på sjukhuset, vi tog en fika tillsammans och pratade om allt möjligt. När jag sedan ser att hon fått tillbaka så fina fransar och berömmer dom så får jag då reda på att hon valt att förlänga dom. Det såg helt naturligt ut och jag funderade i två dagar sedan bokade jag en tid hos samma tjej här i Hudik. Victoria på Style It tog hand om mitt problem och jag blev så nöjd. Det var så lugnt och skönt så att jag nästan somnade under hennes mjuka händer. Tack och lov tog hon en före och efter bild, inte tänkte jag på det och här är resultatet.

Hon förvarnade också om att vissa av oss som gått igenom cellgiftsbehandlingar kan tappa dom lite fortare, så mycket beror på hur våra egna fransar fungerar och som allt annat så är det mycket olika. Mina sitter ännu bra och en vecka har nu passerat.

Så vad betyder då ordet fåfäng?
Enligt synonymer.se: flärdfullhet, flärd, prålsjuka, inbilskhet, egenkärlek, högfärd

Jag känner mig då vare sig inte flärdfull, prålsjuk eller högfärdig, så då är jag inte fåfäng heller, så då släpper jag den tanken.
Så än en gång till er som sitter i samma båt som mig eller någon annan typ av farkost, skippa alla andras syn på hur naturlig man ska vara, hjälp dig istället med att må bra.
Jag upplever inte cancer som något naturligt, så den ska vi bekämpa och det gör väljer jag med att göra på mitt sätt, det vill säga, stärka mig själv, min kropp och mitt mående.

Tack för denna gång!

Jag har fått förmånen att som ett oändligt antal andra kvinnor före mig, få bli Mormor.
Detta ord som rymmer så mycket mera än fyra konsonanter och två vokaler.
När vi fick veta om att det skulle bli smått i Snäckmor för Nicolina och Simon så var ju min spontana reaktion ”men jag vill ju inte det”!
Snacka om bakslag i huvudet, det första jag tänkte på var hur Nico skulle klara av graviditeten med tanke på hennes sjukdom och hur mycket oro detta skulle skapa i framtiden, att ängsla sig för en ny liten människa som kan göra illa sig, bli getingstingen, ramla och slå sig, få feber, börja skolan, börja cykla och ta körkort, ja ni märker hur min hjärna fungerar. Den nya lilla människan kände jag ju inte, men om något hände Nico så skulle det bli fruktansvärt.
När jag sedan började ta till mig detta och graviditeten inte var alltför svår för henne så kom jag till slut till en annan insikt- Så roligt det här ska bli, spännande med en helt ny familjemedlem, att helt få tappa fotfästet av kärlek till någon man inte ens känner.
Det har varit rejält med up and downs ska ni veta.

Lilla Naela kom till världen den 3 mars och är naturligtvis den vackraste unge man kan tänka sig, har ni hört någon mormor säga något annat?
Jag, som har gräddfilen i dotterns liv, fick verkligen vara delaktig i allt. Följa med till mödravården, lyssna på hjärtslag, känna hennes små armar och ben inifrån magen och lyssna på hennes hicka från utsidan, åka till BB innan förlossningen då allt verkade för lugnt i magen och höra att allt såg bra ut, vara med på BB så Simon fick lite vila.
Med andra ord, jag har utnyttjat alla tillfällen som går och det har varit så underbart att få vara så delaktig i allt detta.

Då lilla tösen skulle komma ut från sitt trygga bo så blev det tyvärr en del komplikationer. Den epidural som Nico hade önskat sattes fel och hon fick uppleva helvetet i den situationen, den första gjorde henne förlamad under en längre tid, den andra fungerade och den tredje, som hon fick precis när hon skulle krysta fram den lilla, gjorde att hon tappade känseln på hela vänstersidan av kroppen och och hon fick tungt att andas, blodtrycket sjönk och det blev kaos i förlossningsrummet.
När krafterna nästan var slut och hotet om sugklocka kom så lyckade hon krysta ytterligare en gång och flickan var ute. Eftersom Nico var helt omtöcknad så fick Simon släppa taget om henne och följa med barnmorskorna ut till angränsande rum då tösen inte andades till att börja med.
Då allt var väldigt panikartat och Nico blödde så mycket så kan jag knappt föreställa mig den rädsla som dom båda upplevde. När nu allt lugnat sig lite, pappa och bebis har återvänt till rummet så kommer nästa smäll. Nico får en vansinnig huvudvärk som hon knappt med ord kan beskriva, den är raka spåret från helvetet. Så fort hon rör sig det allra minsta lilla så skär det som knivar. Till att börja med förstår inte personalen vad som hänt heller men till slut kommer förklaringen efter någon timme, hon har fått spinal huvudvärk, smärtan sitter i rygg, axlar och huvudet. Detta på grund av att nålen sattes fel. Detta innebar att hon endast kunde ligga helt stilla i ryggläge kommande 48 timmarna. I det läget fick jag då komma in på BB och avlösa Simon som helt och hållet tagit hand om sin dotter då Nico inte alls kunde göra så som många nyblivna mammor kan, hålla om sitt barn, se sitt barn på normalt sätt, syta, gosa och allt vad man förväntar sig att få göra efter en väntan på nio månader. Även om jag njöt av de 11 timmar jag fick vara med dom är det något jag verkligen velat vara utan, det ska bara inte behöva bli så här.
Lösningen på det hela kom då efter 48 timmar, dom gjorde en bloodpatch på Nico, dvs dom tog hennes blod och injicerade det än en gång i ryggmärgen. Vansinnigt nog var det samma läkare som gjorde detta på henne, inte alls så psykologiskt precis. Tur för denne läkare att hon gjorde rätt denna gång.
Den lyckan när hon åter kom upp på sal, ja jag var där igen, det leendet ända upp till hårfästet hon hade då, sittandes i sängen var obetalbart!
Äntligen kunde hon hålla sitt barn, sin alldeles egna lilla dotter i famnen.

Då vågade jag äntligen tänka, jag har blivit Mormor och båda flickorna mår bra!

Nu har vi alltså en liten ny familjemedlem som ska bli en del av våra liv, jag är så tacksam för det och som Nico och Simon även hållit fast vid, trots läkartabben, en stor tacksamhet till all personal på Hudiksvalls BB, för sin omsorg om dom tre, sin professionalism, sin vänlighet och stöd! Ett extra tack får dom av mig för att jag bara kände mig välkommen där under dessa dagar trots att det inte är brukligt med fler anhöriga än fadern. Det fick jag höra efteråt att det varit ett undantag denna gång, detta hade jag inte en tanke på att någon skulle förvägra mig rätten heller.

Nu har jag hunnit reflektera lite mera om vad detta med moderskap betyder, när jag själv var gravid med våra två barn, de tankar som flödade i huvudet för dryga trettio år sedan. Då vår förste, Simon, kom till världen var inte så svårt, graviditeten gick utan några problem, magen blev inte alls otymplig, jag jobbade in i det sista och ja, jag erkänner, vi berättade det för våra familjer i när jag var i slutet på sjätte månaden.
Reimond och jag hade varit tillsammans i fyra år, inget konstigt alltså, däremot hade jag alltid hävdat att jag inte ville ha barn, förmodligen var det så fast i min tanke att jag gruvade mig för att berätta det, framförallt för mamma som många gånger hade ett kritiskt öga och jag hade stor respekt för.
Vid första besöket hos barnmorskan, typ i femte månaden så blev hon bestört när jag kom dit så sent. Allt gick dock väldigt bra och friktionsfritt. Två dagar före förlossningen kom en av mina kusiner in på trägårn där jag hjälpte pappa och jag nämnde inte att jag var med barn då, när hon sedan mötte oss utanför BB tre dagar senare så stirrade hon storögt på mig då jag berättade att vi fått en son.

Simon var som många barn, en lättsam liten kille, han gjorde inte så stort väsen av sig och förmodligen har jag förträngt vakna nätter och jobbiga dagar med honom. Vi njöt av att vara unga föräldrar med eget hus, hund och kombi. Jag vet att Reimond många gånger sa att vi skulle ha ett fotbollslag, detta var ju ingen match. Simon måste ju få syskon snart och sagt och gjort, vi blev med barn igen något år senare. Perfekt med ett syskon ” så dom kan ha glädje av varandra” som vi liksom andra så stort resonerade.
Uppenbarligen var min kropp som gjord för att vara gravid och föda ett barn. Lika enkelt denna gång, vattnet gick, några timmar senare kom då vår tös till världen.
Jag vet att jag skrev i min dagbok om min oro om hur man skulle kunna älska ett till barn lika mycket som det första. Hur skulle ens kärlek räcka till ytterligare ett litet liv?

Det skulle visa sig att det verkligen gick, över förväntan och med många otaliga hinder.
Vår nya familjemedlem skulle ju ha ett namn hon passade inte till arbetsnamnet vi hade till Simon, han passade uppenbarligen inte heller till det då namnet skulle bli Sara Mikaela. Vi försökte känna om namnet skulle fungera på detta lilla envisa, gråtande och ilskna lilla människobarn, men det låg inte bra i munnen alls. Så av en händelse så bläddrade vi runt i kalendern och där stod det, Nikolina, vi ändrade till ett c och därefter hade vi nu två fina ungar, Simon och Nicolina.

Tillbakablickar på dessa småbarnsår inser jag hur mycket Simon har fått stå i bakgrunden, hur all min vakna tid gick åt att bära, trösta och mata hans lillasyster.
Om han skulle komma ihåg sina känslor från de första två åren med henne i familjen så vore det nog inte bara kärleksförklaringar. Nico var ingen lätt unge helt enkelt, vi har nog aldrig fått riktig klarhet om vad som var fel, men hon accepterade inte annat än att jag skulle vara hennes napp och nappflaska dygnet runt. Hon vägrade allt annat och trots att hon inte hade kolik så visade hon sitt missnöje med livet.
Tyvärr minns man detta väldigt starkt och så mycket annat har fallit i glömska. Självklart hade vi mysiga stunder också, det ser jag när man bläddrar bland foton.

Det jag sörjer är att jag kanske försummade Simon, orken räckte inte till helt enkelt. Dock kan jag ändå känna mig stolt att han blev och är en sådan som inte ställt till några problem att tala om, gått sin egen väg och blivit en trygg ung man med båda fötterna på jorden. En sak som fastnat i mitt minne är när han som sexåring är ledsen över att han aldrig blir sjuk och får åka till sjukhuset, det glömmer man inte. Nico var ofta sjuk och vi var in ganska relativt frekvent på sjukhuset med henne då inget fungerade, därav lades ju mycket av tiden på henne och jag förstår mer och mer Simons funderingar.
När har fick känningar av blindtarmen vet jag att han kände att det äntligen var hans tur att vara den som var i fokus. Efter den operationen och sjukhusvistelsen så tror jag ändå att han var glad över att vara frisk och kry i största allmänhet.

Kanske inte det var så konstigt att dom inte precis var världens mest lyckliga syskonpar som små. Jag tror att dom flesta föräldrar gör så gott dom kan i allt kring dessa viktiga år och kanske skulle jag gjort saker annorlunda om jag haft förmågan.
Nu har jag trots allt haft en sagolik tur med våra barn, dom har båda växt upp till två bra vuxna människor, med bra värderingar och är så trevliga att hänga med, en stor dos av humor, sunt förnuft och jag har alltid vågat haft dom i möblerade rum.

Som den bästa kryddan i livet har dom också blivit bästa vänner, det tog många år, men det har varit värt att vänta på den eviga äkta syskonkärleken, inte den som många runt omkring oss sa när ungarna inte var sams. Som om inte det vore nog har dom också dragit sitt strå till stacken och hittat svärmorsdrömmarna Sara och Simon.
Vad mera kan man begära?

Nu var detta ett inlägg som för min del ger mig hopp om framtiden, en liten ny skapelse har kommit till oss och jag vill verkligen vara med om allt som kommer med henne.
Jag kan inte förringa den oro som finns inom mig, att inte få vara med om allt, första julen, ettårsdagen, första tanden, första gången hon säger något som betyder Mormor och allt annat som man bara VILL var med om.
Just nu ser det fortfarande bra ut, senaste röntgen visade att dom jäkla metastaserna i levern håller sig i schack, kanske vänjer jag mig vid att få en kvartalsredovisning utan att grunna för mycket innan, kanske kommer någon på hur man förintar den här skiten i kroppen, kanske, kanske kanske. Mitt hopp står till alla kompetenta läkare och forskare helt enkelt. Vem vet, jag går kanske på Naelas första skolavslutning om sju år, sitter där med en kropp som inte har några fulingar i levern, jag ska jävlar anamma kämpa för det i vilket fall.

Jag måste få tillägga en sak, 14 dagar efter Naelas ankomst fyllde jag år och vi bestämde oss för att fira det med matlagning av mig och sonen Simon helgen därpå. Jag var så glad att vi alla kunde samlas och bara ha det gott. Döm om min förvåning då jag fick en sådan härlig överraskning av dom, ballonger, presenter och en helt underbar syn när jag klädde av Naela koftan hon hade på sig.

Att vi sen fick var Mormor och Morfar hela natten var en bonus!

Tack till er alla som orkade läsa allt denna Mormor har skrivit och som jag läste i ett inlägg på @mammormedcancer idag, jag vill leva livet levande!!!

Avslutar med en bild på min make och jordankare …. i motljus
Han kommer att bli världens bästa Morfar!

Så mycket som har hänt sedan sist, covid, utmattning, mormor, jobb och så mycket mera.

Jag vill börja med att framföra ett tack till alla er som peppat mig med hejarop om att mina inlägg har varit bra, stöttat mig att skriva mera, skickat glada tillrop och givit mig en kick att fortsätta.

Det senaste inlägget totade jag ihop den 17 oktober, ett drygt år i en cancerbubbla hade passerat och jag kände att jag inte hade ork att skriva mera, jag hade börjat jobba och det har inte varit endast positivt, jag hittade inte orken att starta datorn för min egen del helt enkelt. Nu har jag haft en dryg veckas semester så här i mars månad och lite av energin har återvänt. Om du har för lite tid just nu, sluta läs, detta kommer att bli långt!

Mina vänner i BC-kompisarna får första plats:
När jag gick med i Bröstcancerföreningen Maria Gävleborg så fick jag snart kontakt från Anita, hon ringde mig och bara fanns där när jag behövde prata, så enkelt var det.
När sedan en till kvinna i min situation och ålder kom med så knöts vi ihop, det var Ingrid. Till att börja med så hade vi endast telefonkontakt och när vi slutligen träffades på en vårpromenad så insåg vi att vi hade mycket att dela med varandra, inte bara om vår sjukdom utan även livet i sig. Efter några månader droppade Anna in, en lika härlig och glad tjej, vi fann varandra direkt på ett enkelt och vardagligt sätt. Vi finns för varandra även om våra liv och diagnoser är helt olika. Vi hade en trevlig kväll hemma hos Anna före jul, så mycket skratt och vänskap på så kort tid. Under vintern har jag fått kontakt med ytterligare två kvinnor, Nettan och Cilla, även dessa två har jag fått förmånen att träffa över lunch, fika och paj, så nu ser jag framåt att vi kan ses allihopa tillsammans och dela erfarenheter, resonera kring vad denna sjukdom givit och tagit, framförallt helt enkelt veta att vi alla finns där om vi känner ett behov av att prata.
Jag är säker på att när man drabbas av något sådant som t.ex. bröstcancer så är det så viktigt att få ventilera, ingen annan kan förstå en. Trots av vi är så olika gällande operation eller inte, ta ett bröst eller båda, vilja ha tillbaka sitt bröst eller inte, bli ”klar” eller vara kroniker så kan vi ge varandra stöd. Jag hoppas alla som drabbas av något liknande hittar en sådan här grupp av människor som bara finns där när det är jobbigt.
Tack till er tjejer, ni har hjälpt mig så mycket!
Anna skickade nedanstående bild till vår grupp och det säger precis hur det är.

Jubilarer, 30 och 60 år:
Två härliga fester har vi haft, vår älskade dotter Nicolina fyllde 30 år och fick en riktig överraskningsfest här hemma på Gg1. En vacker sommardag fylldes vår trädgård av släkt och vänner och firandet höll i sig till långt in på småtimmarna. Sång, musik, karaoke, vin, bubbel och mat. Det var en sådan lycka att tillsammans med familjen kunna ge henne denna dag. Några veckor innan den planerade festen så kom hon och Simon med den för dom underbara nyheten att dom väntade tillökning, jag är den första att erkänna att de ord som föll ur min mun var ”Men jag vill ju inte det!”
Kanske det låter underligt för andra, men för mig har det aldrig funnits något krav på barnbarn, utan jag är så lyckligt lottad med min familj som den är och har känt sådan oro för att ängsla mig för ytterligare en individ. Men när tanken väl fått slagit rot så har det varit en spännande vinter, jag har fått varit helt uppdaterad i allt och har känt mig priviligierad. Men allt kring bäbisen får ett eget inlägg om någon dag, det får inte plats här som ni säkert förstår.
Jag kan i varje fall nämna att Nico under festkvällen endast drack ur det glas jag serverade henne då ingen annan än jag och Reimond samt föräldrarna på Simons sida som visste om det lilla underverket. Så mycket glädje och skratt i vår trädgård denna kväll!

60-åringen då, jo det var ju min älskade livskamrat som skulle kliva över strecket i oktober. Vi hade precis avrundat Nicos fest då det började att pratas om Reimonds årsdag, själv var jag så trött och slut så jag önskade att vi bara hade kunnat resa iväg någonstans, men då hade vi ju den förbannande coviden och restriktionerna att förhålla oss till och Simon och Nico tyckte att Pappa måste ju få en riktig fest han med.
Sagt och gjort, bara att dra igång igen med hemlighetsmakeriet, planera, leta lokal, fundera på mat, tema, gäster, present mm mm.
Han fick sig en hejdundrande fest han med vill jag lova. Tack och lov sänktes restriktionerna under denna månad så alla som ville kunde komma. Carina och Dan lät oss låna Friskhuset, Reimond var helt ovetandes han med, han fick äntligen en rejäl överraskning. Över 50 personer tog emot honom efter han blivit kidnappad vid dörren hemma och därefter promenera runt som hippie i kvarteren och leta ledtrådar så att han till slut kom fram till festen. En rolig och glad kväll mitt i höstmörkret!
Summering av dessa två tillfällen, tack till släkt och vänner som slöt upp för att fira dessa två härliga människor. Ett speciellt tack till mina ungdomar som hjälpt mig att genomföra dessa fester, det var mycket möda och stort besvär, men det var underbart att vara med om slutprodukten!

Jobbet:
Jag började jobba två timmar om dagen i oktober och gick sedan upp på halvtid i november, vilket jag fortfarande gör. Det är som om jag inte har ork till mera än dessa timmar, det jobb jag har och har haft sedan 2000 med ett års avbrott är det jobb jag älskar. Tyvärr vill jag gå in med allt jag kan i jobbet och gör det, men det kräver också energi att göra det. Visst skulle man kunna sköta jobbet som begravningsentrepenör som ”bara” ett jobb, men den förmågan har jag inte. Jag vill så gärna att det blir bra, inget får gå fel och i det läge jag är just nu så märker jag skillnaden mellan mitt arbetsjag före 1 oktober 2020 och den jag är idag. Jag blir helt enkelt trött!
Det har också på andra sätt varit svårt att hitta den tidigare glädjen i jobbet, klimatet har förändrats på året jag varit borta, Reimond har inte heller mått så bra i sin tjänst och då vi inte har klarat av att hålla isär livet och jobbet så har allt fasats ihop på något sätt. Detta gör vardagen tuff och efter att ha försökt fått respons för mina rättigheter så har jag nu valt att plana ut, helt enkelt göra det jag ska, inte bry mig om annat än om mina kunder som jag fortfarande kan hjälpa i den situation dom är i och därefter gå hem. Jag tränar dagligen på att hålla distans till det som mer eller mindre varit en stor del av mitt liv, det går bättre och bättre och jag hoppas verkligen att jag snart är där.
Dessa semesterdagar har varit välgörande för mig, tid för tankar och funderingar på framtiden. Jag måste helt enkelt stå för att denna sjukdom förändrade mig i grunden.

Framtidsdröm:
Jag har gått och fnulat på ett jobb som mig veterligen inte finns i mina trakter, jag har inget namn på denna tjänst ännu, men beskrivningen är så här:
Företag med många anställda skulle nog behöva mig, en kvinna som rent utav älskar att göra andra människor glada, se till att det alltid finns nybakat fika i lunchrummet, en som har koll på allas födelsedagar och ser till att det blir något extra gott den dagen, en som vet och ser att någon behöver prata av sig lite, kanske någon har förlorat en viktig person i sitt liv och behöver stöttning, en som man kan lita på att kaffet alltid är nybryggt, njuter av att dona i köket och ge måltiden det lilla extra med enkla medel, som gillar att hålla i trådarna så att ingen glöms bort. Jag vågar beskriva mig själv som social, glad, positiv, med livserfarenhet, med energi och lust att se till att mina medmänniskor mår bra, det är det som ger mig energin tillbaka. Då kan jag ju också ge mera till andra och då blir det ju en winwin för alla. Just nu är det magert på den fronten och jag har ju förhoppningsvis 10 år kvar att ge något, så om någon av er som läser detta har någon idé, hör av er!
Ha ha, jag trodde aldrig jag skulle våga slå mig själv på bröstet (!) och presentera mig själv så innan cancern, så där vill jag framföra ett tack till Mr Scrooge, jag ska sluta ta skit hädanefter!
”HUR KAN DU VETA ATT DET ÄR OMÖJLIGT OM DU INTE FÖRSÖKER?”

Tovor i håret!
Vilken upplevelse när kammen fastande i håret en morgon. Jag insåg i vinter att jag måste börja kamma håret, det har blivit krulligt och med hjälp av Yvonne så har jag hittat en bra toning som gömmer det helt säkert gråa stråna som gömmer sig därinne.
Jag har smort in håret med olja varje morgon och en kräm som inte gör det så frizzigt, så just nu har jag helt otroligt löjliga lockar över hela skallen. Senast jag hade den frisyren var jag i treåårsåldern och rödhårig. Detta med oljan gör det mjukt men som sagt en dag tog det stopp med kammen och jag fastande rejält i en tova och jag blev först förvånad men sedan glad. Jösses, förra året vid den här tiden var det endast några millimeter.
Kan ju inte påstå att jag varje morgon är lycklig när jag möter min spegelbild, jag ser att jag gått igenom något, men samtidigt så har jag givit mig tusan på att inte låta den här jäkla sjukdomen knäcka mig. Försöker att vända allt till positivt, kroppen har ju fått tagit en hel del stryk och tar det fortfarande. Några av alla kilon jag tappade i början har kommit tillbaka, men stannat vid en behagligare nivå. Alla mina naglar har tagit stryk och givit mig nageltrång på stortårna och fragilitet på alla övriga. Jag kan inte öppna en konservburk utan att använda redskap och jag kan inte använda de skor jag vill.
Min mage fungerar inte som den ska, toabesöken är snabba men jobbiga om man så säger. Slemhinnorna som vi alla är beroende av är till viss del undermåliga, näsan rinner mer eller mindre konstant och nedre regionerna är inte så trevliga heller.
Detta är baksidan av min sjukdom/behandling, det som jag inte alls kunde ana när jag fick första dos cytostatika/antikroppar den 8 oktober 2020. Tyvärr är det också sådant som i skriften man får i början benämns som något underordnat, något bagatellartat. Men det påverkar ju kroppen dygnet runt. Jag trodde i min enfald att det låg något i ordet cancerrehabilitering, men tji fick jag, detta existerar inte inom Regionen.
Jag är egentligen inte beviljad Medicinsk fotvård för mina besvär, min onkolog får inte skriva en remiss för detta. Tack och lov hade jag förmånen att få respons på en egen vårdbegäran till fotvården och underbara Lena hjälper mig när jag behöver.
Det tar ungefär 10 minuter för henne att fixa mina tår för någon/några veckor framåt, jag kan då gå som en normal människa.
Jag har försökt att genom egen vårdbegäran få komma till en gynekolog, men alltid fått åter ett svar om att prova ditten och datten för mina besvär och med orden ärendet avslutat. Nu verkar det som om onkologen ska kunna ge mig den remissen i varje fall, det får jag väl dock se, när jag nu får träffa honom.
Just nu och i framtiden så får jag en kallelse till röntgen var tredje månad, efter denna ska jag få träffa min läkare för att få ett besked om hur det ser ut med metastaser osv och framtida behandlingar. Sist jag träffade honom var i september och egentligen skulle jag fått ett möte i december, men detta uteblev, dock blev jag lovad ett fysiskt besök runt vecka 10 men det blev heller inget. När jag nu kollade 1177 så har det skickats ett brev om min status i nuläget. Tack och lov ser det bra ut men jag har ju hur många frågor som helst som jag skulle vilja ställa, om framtiden och kommande behandling av Zometa som kräver utdragning av två tänder och mycket annat.
Tyvärr har jag hört att onkologen i Gävle är överhopade av patienter och då är det väl något man ska ha förståelse för, det finns människor som är mer drabbad än vad jag är, dom behöver prioriteras, men ändå. Jag har tankar som jag behöver räta ut innan dom blir det där nystanet som goda vännen Carina beskrev häromdagen. Tankar som under lång tid får trassla in sig i varandra tar lång tid att räta ut igen. De liksom rötterna på ett träd rotar sig i hjärnan.
Nog om detta nu, hör får ni några bilder på hårresan jag har gjort under dessa arton månader. Till er som drabbas utav något liknande, hår är bara hår, men det gör ont nät det faller, dock så kan man försöka utnyttja tillståndet. Jag valde att använda det till något som förändrade mig till någon starkare. Kanske har jag skrivit om detta tidigare, men då får det bli en upprepning. Jag utmanade mig själv en dag förra vintern, satt som många gånger tidigare på Coops parkering och tittade på folk, nöjen i coronatider.
En bil parkerade bredvid mig och jag kikade på mannen som var i min ålder och lika skallig som jag. Han klev ur bilen och gick in i affären, utan någon tvekan. Då bestämde jag mig, rev av mig turbanen och strosade sedan runt på Coop i nästan en timme bara för att utmana mig själv och blickarna. Där och då bestämde jag mig för att fullkomligt strunta i hur jag såg ut. Det var skönt!

Slutligen lite om covid, det eländet måste få lite utrymme också:
Första gången jag hörde talas om denna pandemi var när jag och Reimond gick på färjan februari-20, vi skulle ta en 24timmars kryssning och trängdes med ett stort antal människor för att komma in i vår hytt. Då berättar min käre make att det är något virus som startat i Kina och det kan vara något som vi kanske skulle bli påverkade av.
Men inte brydde jag mig, det brukar alltid låta stort när rubrikerna dyker upp i media, men som alltid brukar det mest vara just det, rubriker.
När vi kom hem och jobbat några dagar så var tankarna hos mig av ett helt annat slag, det händer ju verkligen. Något som vi alla måste förhålla oss till, framförallt genom vårt jobb, människor dog ju faktiskt av detta virus. Tankarna att vi knöat oss fram med en massa människor på färjan gav mig ont i magen. Dock gick den känslan över när jag verkligen insåg att detta var något som kommer att påverka oss, det var helt overkligt.
Fonus agerade relativt fort på detta och vi fick löpande information om vad som gällde för vår del, men ni ska veta att det var med en viss skepsis vi klädde oss i skyddsoveraller, mask, visir och handskar för att kunna utföra vårt jobb som vi i normala fall alltid gjort på ett väldigt naturligt sätt, att förhålla oss till döden med värdighet och respekt. Så många nya tankar som for igenom hjärnan, att inte kunna träffa ungdomarna som vanligt, att bara jobba och gå hem, lära sig handla på nätet, hjälpa de äldre med det dom behövde.
När jag sedan drabbades av Mr Scrooge så blev det ju än värre, jag tappade ju mitt immunförsvar, hade ett visir hemma som ev besökare kunde använda, vi satt på tre meters avstånd och pratade, inga behövda kramar förekom, inga familjemiddagar.
Snacka om en ovanlig situation. Men vi höll oss alla friska och tackade gladeligen ja när vi äntligen fick möjligheten att får våra vaccinationer. Jag fick en gräddfil och prioriterades av vården och det var med glädje jag tog min första spruta. Sakta men säkert började vi alla finna normaliteten i det onormala. Till slut blev det succesivt en vana att göra alla moment. Vi människor är väldigt flexibla och ställer om oss fortare än jag trodde. Känner sådan tacksamhet för allt arbete som gjorts för att få bukt på detta virus, att man till syvende och sist kan se att hela världen samarbetar på något sätt.
Jag lyssnade på Mikael Dolstens sommarprat och blev fascinerad av hur allt gått till i forskningsvärlden och kände återigen hopp om mänskligheten.
Trots alla säkerhetsåtgärder så fick vi det till slut, Nico som var höggravid drabbades först. Oron för henne och tillståndet var tufft, jag ville bara ha det jag också så vi kunde ses som vanligt och halleluja, helt plötsligt kom det, testerna visade positivt på både mig och Reimond och efter några dagar med influensasymtom så var det över. Detta hände i januari 22, så tack vaccinet, tack forskningen, för att vi bara blev lite småsjuka ett tag. Strax efter oss följde vi åt av resten av vår lilla familj och vi kunde pusta ut.
Jag tänker på alla som drabbades så hårt i början på pandemin, på alla familjer som inte fick ta avsked av sina närmaste, på det respektlösa sätt vi måste hantera avlidna under den värsta perioden, på all vårdpersonal som med många gånger sina liv som insats vårdade alla sjuka. Låt oss aldrig glömma bort denna helvetiska tid, låt detta bli en lärdom för oss alla, vi är inte osårbara i detta land heller. Glöm aldrig bort den ångest vi kände under denna tid av absurditet. Alla ni som av denna orsak fick ställa in bröllop, dop, fester och ni som inte kunde närvara vid en närståendes begravning, förbli ödmjuk och var tacksam över det liv vi har nu.
Tyvärr följdes en pest av en annan, men den orkar jag inte kommentera mera än att återge en notis jag läste om den ryska äldre mannen som varje dag gick och köpte dagstidningen och slängde den så snart han tittat på första sidan. Efter ett antal dagar frågade tidningsförsäljaren varför han slängde tidningen utan att läsa och då svarade mannen att han ville bara kolla efter en dödsannons. Säljaren sa då att dödsannonser inte står på första sidan och svaret den äldre mannen då gav var enkelt:
Den jag letar kommer att stå där!
Det får räcka så.

Du som orkat er igenom detta långa inlägg om egentligen bara mina egoistiska funderingar, jag vill tacka för Din tid och nästa inlägg kan jag inte hålla mig, då blir det om allas vår lilla Naela Helena och även lite om våra nu saliga katter.
Allt gott till Dig!

Jag fick se en förfrågan i en FB-grupp jag följer gällande Bröstcancer och det var Emma Arpstrand på DN som ville ha små berättelser från oss runt om i Sverige. Hon önskade publicera våra historier för att låta oss komma till tals med alla våra olika synvinklar på livet med bröstcancer.

Dock var texten lite nedkortad så jag lägger ut den i sin helhet här:

Namn: Ullica Skytt Dempwolf
Ålder: 55 år
Familj:
Make och Livskamrat Reimond sedan 1985
Simon 32 med sambo Sara
Dotter 30 med sambo Simon med en liten en på väg
Ort: Hudiksvall

Den 1 oktober 2020
Bröstcancerdagen, vad kan vara ett mer passande datum än att få sin diagnos just då?

Dagarna innan hade passerat med ett flertal olika undersökningar och min tripp började med att jag själv upptäckte att mitt bröst genomgått en förändring av större mått. Av någon oförklarlig orsak hade jag inte känt på mina bröst det senaste året, inte reflekterat överhuvudtaget. När jag nu gjorde det i början på september hittade jag den, en stor svulst klockan 12.00 i högra bröstet.

Dagen efter kontaktade jag bröstmottagningen i Gävle direkt och fick en tid den 11 september. För att göra en lång historia lite kortare så fick jag efter mammografi samt ultraljud veta att det inte syntes något alarmerande däremot så valde dom att för säkerhets skull göra en biopsi på knölen, egentligen syntes ingenting alls på mammografin och när läkaren sa att jag kunde glädjas åt att det inte var cancer så firade jag detta med våra barn och tillsammans åt vi en god lunch i Gävle.

När jag sedan fick kallelse till den ena röntgen efter den andra började jag bli lite orolig, dock så visste jag ju att dom ville ha reda på vad min knöl var för en då den var så stor och tog plats, detta höll mig lugn till den dag jag vågade checka in på 1177.

Invasiv ductal cancer stod det.

Då blev det svart, ordet invasiv förekommer ju i samband med ogräs såsom lupiner och parkslide så jag anade att detta inte var något bra. Detta var en söndag och jag kunde inte annat göra än att googla och vänta.

På måndagen ringde en trevlig sköterska från Fyslab och kollade om jag kunde komma på en hjärtröntgen kommande onsdag och när jag frågade varför så sa hon att jag skulle påbörja min cytostatikabehandling med veckan därpå. Där insåg jag verkligheten och då började jag på att förbereda mig i tanken att jag faktiskt har cancer.

Så den 1 oktober, efter olika undersökningar så fick jag det klara beskedet från en kirurg. Jag kommer mest ihåg kirurgens svar på min ängsliga fråga ”Kommer jag att tappa håret?” och hennes korta svar var ”Ja, det kommer du att göra” samt när hon berättade att mitt bröst mest troligt skulle opereras bort så sa jag att då får ni ta bort båda och hon replikerade –” Det ska vi bli två om”.

Så, där var jag nu, en kvinna med en cancertumör på 12 cm och jag kände att det var som att uppleva fritt fall.
När jag idag ser tillbaka på dessa dagar så blir jag självklart berörd men ändå väljer jag nu att se vad jag vunnit på detta.

Jag känner en ödmjukhet inom mig som gör att just min cancer blev en fingervisning till att ändra mitt liv.
Under några år har jag och min familj kämpat oss igenom tuffa tider med sjukdom och dödsfall och parallellt med detta har jag haft kravet på mig att klara av mitt jobb, detta i första hand från mig själv.

Det känns som om jag fick en möjlighet att dra hårt i handbromsen genom att någon gav mig denna förbannade sjukdom.
Jag stannade upp helt enkelt och började analysera mig själv och mitt liv.
När det efter en massa bearbetning gick att vända det på detta sätt så har det blivit lättare att bära sjukdomen.
Jag har tagit mig tid att gå igenom en förändring hos mig själv, detta gäller både fysiskt och psykiskt. Självklart har det inte varit enkelt, jag blev mycket sjuk av cytostatikan och fick avbryta kuren lite tidigare.
Giftet förstörde mina slemhinnor från topp till tå, jag drabbades av neuropati i framförallt ett ben och fot. Mina naglar är odugliga, min hjärna är trött och sliten…. men trots allt drabbades jag av en cancer som i mina ögon är något sånär beskedlig.
Den är kronisk, det vill säga obotlig.
Jag har metastaser i lever och skelett.
Jag blir inte av med skiten.
Kanske kommer jag inte klara av det.

Men, just nu mår jag bra!
Just nu kan jag le och njuta av livet!
Min cancer har givit mig möjligheten att lära känna mig själv, att ta tillvara mina resurser, att reflektera på vad som är relevant för mig själv. Jag vill naturligtvis inte ha min cancer som faktiskt fått namnet Mr Scrooge. Men om jag nu behövde denna käftsmäll för att ändra mitt liv så känner jag att jag fått en chans till det.

Kanske kommer den att ta kål på mig eller så får jag vara med om forskningens framsteg och få vaccinet som räddar mig.
Oavsett detta så har jag den 1 oktober 2021 medvetet levt med Mr Scrooge eller Her2+ med spridning i 365 dagar och dessa har gjort mig till en bättre människa i mina ögon, jag har slutat ta skit, jag ska lära mig att inte bara leva för mitt arbete, jag känner enorm tacksamhet för min familj som stått upp runt omkring mig sedan dag ett, detta staket som genom sin kärlek hållit mig på benen.

Min cancertripp är inte över på långa vägar men jag tror att jag tagit mig igenom den för att jag ganska tidigt valde att se allt detta nya som intressant, något nytt som jag inte kände till, att jag tagit till mig möjligheterna att prata med nya människor jag mött på vägen, att sett till att njuta fullt ut av all uppmärksamhet jag fått av vänner, passa på att hitta mig själv i både kropp och själ. Jag har gråtit och skrikit i förtvivlan över att vara drabbad, men till slut så orkade jag inte längre vara i den situationen längre, då blev jag istället ännu mera positiv i min läggning. Jag vill nu nå ut till andra kvinnor i liknande situation och valde tidigt att prata, blogga och engagera mig i denna fråga. Genom bröstcancerföreningen hoppas jag att jag orkar göra nytta i framtiden. Jag har en dotter och jag har en sonhustru samt känner ett flertal unga kvinnor som jag hoppas att på något sätt kunna bidra med något som gör att dom slipper bli en av de drabbade eller åtminstone bli till stöd för någon.
Att få cancer i min ålder är en sak, men att drabbas av denna sjukdom i den ålder då man som kvinna ska bli eller är mamma till små barn samt få ett liv att fungera med alla krav som finns runt omkring en måste vara fruktansvärt.
Så kan jag med min erfarenhet hjälpa någon annan så är jag tacksam att just jag fick påhälsning av Mr Scrooge, då kan jag säga att jag gjort något av bestående värde.

Tack för att du läste ända hit, önskar dig allt gott!

Följande text har jag fått tillåtelse att låna av en kvinna som heter Petra Lysén.
Vi är med i samma grupp på FB som heter ”Vi som lever med kronisk bröstcancer”.
När jag läste den i början på sommaren så fastnade den i mitt medvetande. Till stor del för mig personligen men också för alla unga kvinnor som drabbas.
Jag har ”hunnit” göra en hel del av det som Petra skriver, men andemeningen känns så rätt, man har liksom blivit förvarnad om att man eventuellt kommer att bli snuvad på konfekten i livet. Petra skriver också om det som vi ofta jämför det med när det gäller att få leva, även jag säger många gånger lite glättigt -” Man kan ju bli påkörd av en buss också redan idag”.
Det är en form av försvarsattityd som människor man möter blir glad av att vi har, det blir liksom enklare att ta emot oss då, att inte tänka på cancern som finns men inte syns.
Som om det skulle hjälpa oss att leva med den konstanta oron över vad som händer i vår kropp, den tickande bomben. Och, ja det hjälper ibland.

Jag vill att alla ni som kommit så här långt läser Petras beskrivning, det ger en förståelse för den inre oro vi bär på, vi alla med kroniska sjukdomar som kan förorsaka för tidig död.
Hur mycket som vi riskerar att gå miste om på grund av att något tagit vår kropp i besittning, varför vi ibland inte har tålamod att bedömas som fullt friska, bara för vi ser friska ut och vi verkar ju kunna ha roligt, orka hålla igång och klara av vårt jobb och så vidare, då kan det väl inte vara så farligt.

Stickspår – att leva med obotlig bröstcancer, av Petra Lysén

Och plötsligt skakade tåget till, jag tittade ut genom fönstret och det såg ut ungefär som innan, men sen såg jag, jag var på ett stickspår.
Alla ni andra åkte vidare på den utstakade vägen.
Jag åker här intill, parallellt, ibland nära, ibland långt isär, men alltid på eget spår och avståndet mellan oss är en avgrund.
Jag tror inte det är meningen att man ska få såna här nyheter, sån här information om sin egen framtid. De vetenskapliga landvinningarna har gått förbi människans psykiska kapacitet. Att få veta att man har en sjukdom som kommer döda en, om inget annat ännu hemskare händer först, är omänskligt, overkligt och obegripligt.
Läkaren tittade allvarligt på oss och sa: “Jag har tyvärr dåliga nyheter”
Och rummet krympte, mitt liv krympte, det var som att taket sänktes. Men jag menar inte att det blev instängt och svårt att andas, bara att den framtid som jag dittills tagit för given, eller åtminstone hoppats på, togs ifrån mig.
Alla mina tänkta framtider som jag brukade gilla att tänka på var borta.
Alla jobb jag skulle kunna söka, alla alternativa karriärer, alla män jag skulle kunnat träffa, alla förhållanden, flirtar, one night stands, alla tänkbara äktenskap.
Alla ställen jag skulle kunnat bo på, alla lägenheter i innerstan, semesterhus i skärgården, alla utlandsår.
Alla gånger jag skulle hämta mina barnbarn på förskolan.
Alla de där sakerna jag ville göra som mormor och farmor.
Alla de där spejsiga tekniska nyheterna som skulle komma i framtiden, alla nymodigheter som jag skulle ha svårt för som pensionär, all ny musik, alla säsonger som Bajen skulle spela med mig på läktaren.
Alla riksdagsval jag ville rösta i och all politisk utveckling jag ville följa. Böcker som inte skrivits än som jag tänkt läsa.
Alla vägval i mina barns liv jag ville vara med och råda och stödja.
Alla julklappar jag ville ge bort, alla semlor jag ville äta, alla Pokémon jag ville fånga.
Alla filmer och tv-serier jag skulle sett.
Alla gånger jag tänkt sitta och titta tillbaka på gamla foton och minnas.

Allt det där togs ifrån mig.
Mina fantasier och drömmar dog den dagen och det var en svår förlust av ett stort glädjeämne i mitt liv. Och så förväntas man fortsätta leva, på ett sätt som ingenting.
Med liemannen i runt knuten, med en tickande bomb i kroppen.
För ingen vet när, och ingen vet hur. För vissa går det undan, för andra tar det längre tid.
Och det är svårt att förhålla sig till ett tidsspann mellan 6 månader och 10 år. Det är som att fylla 80 år i ett nafs, utan de där 35 åren att vänja sig på.
Att vara 80 år i en 45 årings tillvaro och liv. Att vara en 80 åring utan att ha fått alla de där åren.
Och det finns saker som sticker till lite, som det orangea kuvertet, eller att bli kallad medelålders,
Och visst är det som många säger, ingen vet vad som händer i morgon, och alla kan bli påkörda av en buss men vi lever som om vi visste vad som händer i morgon och att vi är säkra på att livet är långt. Man är utanför, ensam, för man delar inte samma framtid, samma förutsättningar.
Och det kostar på att vara med de vanliga friska, och det kostar på att vara med andra i samma sits för det gör ont att ständigt påminnas om verkligheten när någon faller ifrån.
Och det är deppigt att välja ensamheten även om den ibland är den enklaste vägen.
Men det är ingens fel, inte så att släkt och vänner, eller jag själv för den delen, kan göra något annorlunda, det gör bara ont att förhålla sig till verkligheten.

Jag vill tacka Petra för att jag fått låna denna text till min blogg, jag hoppas att hennes ord ger en bild av hur det är och samtidigt ger tröst åt andra drabbade om att man inte är ensam att känna såhär.

Igår, den 16 oktober, åkte jag till Gävle med mina vänner i Bröstcancerföreningen Maria för att fira 40-årsjubileet. Själv har jag ju bara varit medlem i ett år och det har givit mig kunskap, nya vänner och framförallt ett bollplank om det skulle behövas.
Om man kunde samla ihop all erfarenhet som fanns i Söders Källa igår kväll så vore det fantastiskt! Jag vill nämna framförallt en som berättade om sitt engagemang i föreningen, hon var med och startade den, för 40 år sedan!
Hon drabbades av bröstcancer vid 31 års ålder och hon var då småbarnsmor. Detta slog an i mig än en gång, att klara sig igenom detta helvete med ansvar för små barn, rädslan för att vara tvungen att lämna dom. Om jag kommer att få och känna lust i möjligheten att göra något bra utav detta så är det just för dom, alla unga kvinnor som drabbas utav bröstcancer. Paradoxen i att det är just våra bröst som för många barn är livsnäringen de första månaderna och samtidigt de som kan vara grogrund till en ibland dödlig sjukdom.
Vi vet att forskningen går framåt hela tiden, nya mediciner är på gång, kanske en som kan mer eller mindre bota min typ av cancer, men en siffra som nämndes igår av Bröstcancerförbundets ordförande är att dagligen, DAGLIGEN, så drabbas över två miljoner av världens kvinnor av bröstcancer.

Jag vill i och med detta också tacka eldsjälar i vår lokala förening i Hudiksvallstrakten.
Anita Nordin som snabbt tar kontakt med alla nya medlemmar för att bara tala om att hon finns, allt utan krav på engagemang, ingen känsla av att vara tvungen att delta i något, alltid med en positivism som ger en lugn. Hon är också en härligt ”kopplerska” om man får kalla henne det, hon har kopplat ihop bl.a. mig, Ingrid och Anna. Vi tre som är i samma ålder, ungefär i samma fas, men med olika typer av cancer, men ändå skönt att sätta oss in i varandras funderingar. Sedan har vi Åsa Nordin som också gör mycket för föreningen och oss medlemmar samt bildar ett fantastiskt team med Anita.
Jag vill också än en gång nämna Anna Stadling som tillsammans med Patrik Ekwall är ambassadörer för Bröstcancerförbundet. Anna medverkade igår på jubiléet med sina sånger och bland annat sjöng hon den talande ”När allt det här är över”. Tillsammans med sin make Pecka beskrev dom sina känslor när dom båda under ett år fick ett varsitt cancerbesked och hur deras värld rasade men sedan har byggts upp igen tack vare en professionell vård, sin kärlek samt musiken.
Till syvende och sist vill jag också berätta att kvällens proffsiga konferencier, Cia Olsson, gav oss bra vägledning och många skratt och på frågan hon ställde om man kan skämta om bröstcancer, är svaret ja! Vi måste våga skämta om det som är allvarligt, våga avdramatisera det, men ändå respektera känslorna hos dom/oss som är drabbade.

I och med detta önskar jag er alla som läst allt ända hit en fin dag, om solen lyser där ni är passa på att låta den värma er, om det regnar och är kallt, kryp in under pläden med något gott att äta och en bra film.
Oavsett väder, gör det du känner att du vill göra och gör det på ditt sätt!

Puss o kram!

Många tänker nog på skor när man säger ordet fötter och det var just där detta inlägg började ta plats i mina tankar.
Jag har aldrig varit någon älskare av att köpa skor, jag är inte alls intresserad av skor, de är något nödvändigt ont. Just nu med betoning på ont!

Vi börjar från början, jag och mina systrar var väldigt storfotade i redan tidig ålder och passerade därför snabbt möjligheten att låna mammas skor, hon hade runt 38 och till råga på allt så var heller inte vår pappa så värst storfotad, han drog 43.

Så där kom vi tre töser upp i tonåren och måste tidigt börja kolla in storlekar som 39-41.
Nu talar jag för mig själv, jag vägrade inse detta och tvingade likt Askungens systrar in min fötter i alltför små skor under många år. Jag skrev lite om fåfängans makt i ett tidigare inlägg, då i samband med en vinterfisketur i kombination med att jag var nykär. Konstigt nog har mina fötter klarat av det förhållandevis bra och jag kan säga att dom har i varje fall sluppit pina in sig i pumps och andra tjusiga damskor de senaste 15 åren.

Orsaken att jag nu vill ta upp ämnet fötter i detta forum är för att nu har jag problem och då jag under större delen av mitt liv ogillat mina fötter så blir inte relationen bättre när dom börjar krångla.
Vi är många som får dessa biverkningar men det känns som om just denna är av underordnad betydelse precis som en stor del av övrig cancerrehabilitering är.
Det återkommer jag dock om i ett senare inlägg då det finns mycket att säga om något som i stort sett inte finns utan är bara ett ord.

När sommarsäsongen började närma sig sitt slut så började jag tänka på att jag skulle ta itu lite med min ganska risiga fysik.
Under sommaren har jag försökt att hålla mig igång genom trädgårdsarbete, cykling samt yoga på gräsmattan. Detta har givit mig en lite vänligare inställning till min kropp och framför allt när jag insåg att jag verkligen behövde hjälp att bli av med smärta genom att dagligen äta värktabletter.
Ibland måste man falla till föga, vägran av detta inser jag nu var väldigt idiotiskt, så när jag sedan slutet på juli tar en fast dos av smärtlindring har det också blivit roligare att röra på sig.

Fördelen med dessa typer av rörelser är att den inte krävde skor, jag kunde genomföra allt detta barfota! Alla som känner mig och min familj väl vet att barfota är något vi är uppväxta med och jag är i stort sett utan skor från vår till höst om det är möjligt.

Vår pappa Birger var en riktig barfotagalning, till viss del för att han tyckte om det men även för att han hade svårt att få på sig skor på grund av sina höfter.
Alla hemma i byn var van att se honom sommar som vinter, mer eller mindre barfota, i varje fall kippskodd i träskor.  Pappa avled 2018 och då jag och syrrorna satt och planerade hans begravning så kom Helena med förslaget om att vi alla i familjen skulle gå barfota på begravningen. Den ägde rum en mycket varm augustidag och vi alla klädde oss i sommarkläder och lät våra tår vara fria.
När vi kom till kyrkan berättade jag detta för vaktmästaren som också klädde av sig sina skor, även Andreas, vår präst lät sina fötter vara som Gud skapade dom, nakna.
Denna symboliska gest blev väldigt stark då en del av gästerna hedrade pappa genom att klä av sig skorna när dom tog avsked vid kistan. Den sista som gick fram var kantor Sonja och jag blev varm i hjärtat då jag såg att även hon bar sina skor i handen då hon gav sin sista hälsning till vår pappa.

Åter till idag och min upplevelse om vad som kan hända med våra fötter då en cancer intar kroppen.
Mr. Scrooge har ställt till det för mig!
Denna dag för ett år sedan kapade jag av mig håret och färgade det rosa, jag skrev om detta i början när jag verkligen inte hade en aning vad livet hade framför sig. Det jag hade fått mig presenterat i samband med första cytostatikan som jag fått dagen innan hårprocessen var att mycket skulle kunna påverkas in min kropp.
Jojo, det måste jag verkligen hålla med om. Jag hoppar över allt annat nu då jag har avhandlat det mesta tidigare, men nu när jag tänker på det och tittar på bilder från dessa månader så blir jag faktiskt berörd, så mycket skit min kropp fick ta för att få Scrooge att skrumpna ihop.

Det som endast vidrördes lite förbigående var att en del får problem med naglarna.
Jag fick en pärm i samband med beskedet och där stod det så här:

Under varje cyto så satt jag med kylvantarna på och självklart så pratade jag med sköterskorna om allt rörande cyton och biverkningar. Bland annat så ifrågasatte jag varför inte fötterna skulle hållas nedkylda, vi har naglar även där. Det jag fick höra då var att man ansåg att fötterna inte var lika känsliga och inom vår Region anses det inte behövas.
Okey, jag accepterar detta som man gör när man är en gröngöling.
Efter några behandlingar så fick jag kontakt med Ingrid, en kvinna i liknande situation som mig och hon var mera påläst än vad jag var så hon tyckte jag skulle lösa det själv, jag blev erbjuden att låna hennes nyinköpta vinkylare som hon använde till sina fötter. Vi hade olika behandlingsdagar så det hade ju funkat, men jag valde att lägga in en massa kylklampar i frysen och ta med dom i en kylväska för att ha fötterna i under tiden cytostatikan droppade in i min kropp.

Jag kände mig så glad att det hjälpte, hade inga känningar gällande naglar eller fötterna överhuvudtaget första månaderna, men sedan kom reaktionen. Jag fick stora problem med känslan av att ”gå på Lego”, så smärtsamt och det var höger fot som fick ta mest stryk, i samma veva tappade jag känseln i några tår. Onkologen förklarade begreppet neuropati och att det förmodligen var något sådant jag drabbats av och att det mest troligt skulle klinga av vartefter.

Då biverkningarna kom slag i slag valde han till slut att avbryta behandlingen med cellgifter och jag började så smått återhämta mig.

Så hur kommer jag nu in på fotproblemen så här ett år senare?
Jo, det är för att det nu först blivit påtagligt att mina naglar har givit upp!
Detta gäller både händer och fötter och då kan ju var och en förstå att det blir mer uppenbart då hösten kommer, man måste ha skor, det duger inte med bara fötter eller sandaler längre.

Alla som har haft nageltrång kan förstå smärtan då naglarna flisar sig, dom är torra, krispiga, vassa, dom krackar så fort man stöter emot någonting,
Dom blir kortare för var dag, skär in i sidorna och tränger i nagelkanten.
Satan vad det gör ont! Inte går det att böja ut dom eller peta in bomull heller.

Jag tog upp detta när jag träffade min läkare senast och han bekräftade att det kan nog bli så här efter det jag gått igenom, tyvärr hade han inte några råd hur jag skulle komma till rätta med det hela och när jag bad om remiss till medicinsk fotvård så blev svaret att han inte kunde skriva en sådan enligt riktlinjerna inom Region Gävleborg – tyvärr.
Jag trodde då i min enfald att jag som patient kunde få en remiss via min hälsocentral, men icke, samma sak där, inga remisser till cancerpatienter, endast de med diabetes kan eventuellt få denna hjälp. Att jag väljer att skriva eventuellt är för att jag träffade en kvinna vars make är drabbad av en typ av diabetes och för honom var det samma sak, han får inte remiss till fotvården.

Denna broschyr får man med sig i pärmen efter att cancerdiagnosen är konstaterad: ”Det är viktigt att röra på sig när man fått cancer”

Så sant, det är ju alltid viktigt att röra på sig, det vet vi alla, men när cancern är ett faktum är det än viktigare. Det är bevisat att kroppen har större möjligheter att klara av alla behandlingar om den är hälsosam, den drabbade orkar även mentalt med allt som man blir tvungen att gå igenom om motion blir en vän i vardagen. Allt det där känns ju så enkelt och naturligt.

Men om nu ens fötter sätter stopp för detta, om det är förenat med smärta att göra det som föreskrivs i broschyren och att man inte kan få hjälp med att komma till rätta med problemet?

Är inte det konstigt?

Så nu filar jag dagligen mina naglar, dom flisar sig konstant och dom blir kortare och kortare. Jag gjorde ett försök med gelnaglar på händerna hos en nagelterapeut, det var så skönt att ha något som skyddade fingertopparna, men tyvärr släppte dom ganska så snart. Den dåliga nagelkvalitén verkar göra så att det inte fäster.
Jag smörjer med nageloljor, försöker hålla dom mjuka och spänstiga med alla till buds stående medel, men det hjälper föga.
Nu sätter jag mitt hopp till tiden, att det så småningom ger med sig. I väntan på det så kör jag envist på med två pass i veckan och så mycket rörelse jag kan.

Mitt tips till de som framöver blir tvungna att genomgå liknande behandlingar, typ cytostatika, preparera era naglar från dag 1, förbered dem genom att smörja in dem dagligen, kanske kan det hjälpa till att klara detta.
Jag tycker det är synd att inte detta påtalas tydligare inför cytostatikan, att man förvarnar att naglarna kan ta stryk och att det kommer långt senare. Det är inte fåfänga att vilja ha starka naglar, vi har dom av en orsak, dom skyddar våra fingrar och tår.

Nu har jag i varje fall tur med en sak, jag har en make som tagit hand om mina fötter under all denna tid. Jag undrar hur fossingarna skulle ha mått om inte han ett flertal gånger i veckan lagt mina fötter i knät och masserat in dom med en riktigt fet och skön salva. Jag tror också att det hjälpt mig stå ut med känslan av legobitar under fötterna när man går, likaså har domningarna i tårna släppt mer och mer, även detta tillskriver jag Reimond. Fotmassage är underskattat, hela kroppen blir ju välmående när alla ömma punkter under fotsulorna sig en omgång och att då bara kunna slappna av medan någon hjälper en med det, det är kärlek de´!

Bröstcancerdagen, tillbaka på jobbet, nya värderingar, en förändrad kropp, framtiden

Det känns konstigt att återigen sätta sig ner och skriva, det är på dagen exakt 3 månader sedan mitt senaste inlägg.
Jag tappade helt enkelt bort inspirationen tidigare i sommar när allt bara frodades i trägårn, det växte så man nästan såg skillnaden från dag till dag, det gav mycket glädje och fyllde min hjärna med allt möjligt. Jag unnade mig inte mycket annat än att njuta av sommaren och av allt den bjöd på i form och färg.

Nu har jag för första gången läst igenom mina texter sedan jag lade ut dom och så många tankar som kom igång i min hjärna.
Den 1 oktober 2020 fick jag alltså beskedet om att jag har bröstcancer, detta på självaste Bröstcancerdagen. Min tid därefter har varit omvälvande rent ut sagt.
Jag har lärt mig en massa nytt om bröstcancer, mediciner, behandlingar, mig själv och andra, jag har också lärt känna en hel del nya människor, fått nya vänner.
Faktiskt så kan jag säga att jag känner tacksamhet mitt upp i alltihop!

All denna lärdom hoppas jag kommer att förädla mig som person.
På riktigt så har jag tillåtit mig själv att tänka inåt, emellanåt rejält egoistiskt, bara tänkt på mig själv vissa dagar. Jag har dock inte tillåtit mig att tycka synd om mig själv i så stor utsträckning, kanske lite då jag tillbringade några eländiga dygn på sjukhuset samt alla ensamma timmar på toaletten.

Hur är det då idag?
Vad ha förändrats inom mig?
Hur mår Mr Scrooge och hans anhang?
(Ni som inte läst tidigare inlägg får backa lite för att hänga med)

Jo, jag mår på olika sätt bättre än jag mådde innan jag fick beskedet om jag nu ska vara riktigt ärlig. Självklart har jag en hel del jobbiga tankar och funderingar, men överlag försöker jag hålla dom borta från mig så mycket jag kan. Vill liksom inte ödsla tiden med det som jag inte kan påverka.

Det som förändrats är nog min känsla om mig själv, att ha fått denna tid att lära känna den person jag är och vill vara. Den personen är inte den jag formats till under de senaste åren, den personen jag var prioriterade i stort sett bara jobbet och naturligtvis familjen. Nu har jag blivit mera mån om mig själv, både fysiskt och psykiskt. Jag har försökt tänka ut ett sätt att skaffa mig ett liv som inte bara är jobbrelaterat.

Det jag kommit igång med är fysisk aktivitet och ni som känner mig vet att det har varit lågt prioriterat hos mig. För närvarande har jag provat FitChallenge och det passar mig kanonbra, två bra pass i veckan och däremellan raska promenader men inslag av löpning. Jag trodde väl aldrig jag skulle klara det för ett år sedan och absolut inte när cytostatikan tagit min kropp i besittning.

Jag blev också tvungen att sluta snusa i samband med cellgifterna, de gav mig sådana problem med munblåsor och smärta så det var bara att göra det. Efter att ha snusat sedan 16 års ålder så är jag förvånad över att abstinensen inte blev svårare än den var, troligtvis mörkades den i kroppens förgiftning av cytostatikan, så det var väl tur.
Tyvärr finns det nikotinfri snus och dessa har jag inte lagt av med ännu, jobbar på det.

Kosten fick ju också en stor betydelse i inledningsskedet och det som finns kvar av den strikta keto/vegankosten jag fick till uppgift att klara av återstår nu att min kost ej består av mejeriprodukter, jag kan fuska lite med ost och annat vid speciella tillfällen, typ bjudmat. Kött har jag helt uteslutit, men jag längtar så efter pölsa och isterband.
Den fisk vi äter är i stort sett egenfiskad och övrigt när det gäller ekologiskt så är min strävan efter obesprutat starkare nu än tidigare, likaså inköp av t. ex ägg.

Nu vet jag egentligen inte säkert hur det vi äter påverkar oss, men för min egen del så tror jag mycket på att alla små doser gift vi dagligen får i oss kan under livet påverka våra kroppar. Jag tror dock inte att detta alltid är den stora boven gällande cancer, men däremot känner jag mig nu starkare att orka hålla den stången, i både kropp och knopp.

Hur är det då ställt med Mr Scrooge?
Han har åtminstone fått på nöten med hjälp av de antikroppar som håller mig vid gott mod!
Herceptin och Perjeta har jag fått var tredje vecka sedan den 8 oktober -20.
Senaste dosen fick jag i förrgår och den överförs nu i mig på dagsjukvården här i Hudik genom en injektion i låret. Eftersom coronan och cancern under stor del av denna tid sett till att jag inte träffat alltför många så har tjejerna och killen på Dagsjukvården varit ett trevligt avbrott i en ibland väldigt tråkig tillvaro. Då behandlingen förut tog några timmar i anspråk hann jag få prata av mig lite. Den injektionen jag får nu tar ingen tid alls så jag är glad att pandemin släppte taget om mig så det blev lättare att träffa vänner igen.
All heder i varje fall till alla på Dagsjukvården i Hudik, glada, trevliga, vänliga och positiva!

Åter till Mr S, tumören i bröstet är ej längre förnimbar, metastaser i lever och skelett är enligt röntgen i juli ej heller värda att lägga tid på, så för stunden är jag alltså i skick att tänka på återgång på jobbet. Jag försöker ändå emellanåt tänka på att jag är kroniker och för den sakens skull inte ta dagarna för givet och gnälla bort dom i onödan!

Detta innebär att jag idag, 364 dagar sedan jag fick min diagnos ska gå tillbaka i tjänst på FONUS i Hudiksvall igen. Ett år i avhållsamhet från det jobb till stor del format mig under de senaste 20 åren, det som tagit så stor del av mitt liv, både i tjänst och under ledighet.
Nu ska jag tillbaka, lite smått så här i början, vänja sig vid tanken, ta in det nya som hänt under min frånvaro, komma ikapp arbetskamraterna och kollegorna om vad som varit under detta år. Jag erkänner att jag känner mig kluven till att börja igen, jag är inte den jag var tidigare, jag hoppas att jag fortfarande passar in. Eftersom jag inte varit i denna situation förut och vad det innebär så är jag lite gruvsam på att klara av att uppfylla förväntningarna från arbetsgivare och kollegor.
Allt känns väldigt oklart och smått luddigt om tiden som är framför mig.

Det kommer nog att ta några veckor innan man är på banan igen, men har jag klarat av det jag gått igenom under det senaste året så ska väl detta gå också. Det jag saknat mest av jobbet är känslan av att kunna underlätta tillvaron för någon som förlorat någon, att bana väg i den snårskog som uppkommer då ett liv tar slut. Jag har också saknat arbetskamraterna och gemenskapen på kontoret, utmaningarna som jobbet ger på alla olika plan.
Så att jobba två timmar i morgon kommer nog vara långt ifrån den optimala dagen, men en fikastund med kollegorna ska det bli i varje fall.

Tack till er alla som än en gång läst mitt inlägg, ni ska veta hur mycket det har hjälpt igenom det som varit. Jag tänker nog fortsätta med mina små skrifter framgent. Allt behöver ju som sagt inte handla om cancereländet och det hoppas jag även ni har märkt.
”LIVET KAN BARA FÖRSTÅS BAKLÄNGES, MEN LEVAS FRAMLÄNGES!”
Citat som jag såg någonstans i somras.